Sugen på en ny bil? Fram med apelsinerna och kanelstängerna.
Svensk musik som hyllar Oden, Tor och Freja och vikingar betraktas med viss misstro på kultursidorna. Vad annat att vänta i ett land där det kommer statliga rapporter som betecknar runskrift som ett sätt för högerextrema personer att signalera (dock är det lite oklart i i den färska rapporten vad som signaleras).
På kulturredaktionerna tänker man väl något i stil med: ”Börjar folk ägna sig åt asatro vet man ju aldrig hur det slutar. De kanske börjar bygga långskepp och färdas längs med Volga, hamnar i Istanbul, plundrar och då får vi problem med Erdogan.”
Observera att denna försiktiga inställning bara gäller svenska förkristna uppfattningar.
Om en svensk artist skrev en låttext som beskrev Sveriges ”fantastiska kulturarv” men stannade vid det sista blotet 1084 i Uppsala, skulle han eller hon betraktas som lite vrickad.
Beyoncé talar i sin senaste låt också om rötter och ursprunglig kultur, men möts inte med misstänksamhet på kultursidorna. I Expressen är Juliet Atto djupt berörd av Beyoncés senaste text:
”Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia.”
”Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.”
Nå, nu har jag läst Beyoncés texten ett antal gånger, och jag har inte upptäckt något om ”svarta personers rika kultur och historia.”
I det kulturella arv som Beyoncé sjunger ger henne styrka räknas följande upp:
Gudinnan Oshun, dashikin (ett klädesplagg), en Ankhamulett samt Nag Champa-rökelse.
Redan där blir min förvirring total. Nag Champa-rökelsen kommer ju från Indien. Ankha-symbolen från det forna Egypten – förvisso fint att Beyoncé kan hämta styrka ur att bära en sådan eftersom inte ens egyptologer är riktigt säkra på vad symbolen antas föreställa, men i vilket fall är de tämligen överens om att den står för livgivande … på något sätt.
Och allt det här är ju bara så sorgligt.
Det är väl bra om människor kan hämta styrka i sin historia. Men om det enda de kan gå tillbaka till är en mytologisk gudinna som vill ha mycket apelsiner som offer, batikkläder, en amulett samt från Indien importerad rökelse, då kan man nog inte räkna med att få tillräcklig styrka för att möta utmaningar här i livet.
Det som Beyoncé kallar för ”svart kultur” präglas av sin rundgång. Det ansågs i Nigeria vara lite efterblivet att vandra runt i en traditionell dashiki, men så började svarta i Harlem gå omkring i färggranna kaftaner på 1960-talet och den nigerianske musikern Fela Kuti berättar att:
“We were even ashamed to go around in national dress until we saw pictures of blacks wearing dashikis on 125th street.”
Typ: oj, kolla vad de har på sig i New York. Vi måste bli lika hippa som de, tillbaka till våra rötter.
Beynoncé hyllar alltså efterblivenhet och vidskepelse som vägen framåt för svarta.
Jag tvivlar starkt på att dyrkandet av Oshun kan göra svarta friare och starka.
Oshun-kulten är ju en viktig del i den karibiska Santerian, och inte har de svarta på öarna fått det bättre av att de på nätterna smetar in varandra med hönsblod, dricker sig medvetslösa på usel rom samt har initiationsriter där man begravs levande under en natt.
Kan kanske vara kul, men skapar väl inte så mycket välstånd vad jag kan se.
Men kanske tycker Beyoncé faktiskt att Haiti är lyckoriket hon drömmer om.
Eller Brasilien där Oshun också åkallas inom Candomblé.
På dessa platser i världen lever allt det kvar bland svarta som Beyoncé menar ska ge dem styrka i USA och västvärlden.
Vill man som Juliet Atto beteckna detta som ”rik kultur”, så varsågod och lycka till.
Det går säkert jättebra. Om Oshun-kulten breder ut sig i Sverige kommer ju snart alla svarta vara välmående och förmögna. Allt man behöver göra är att att åkalla Oshun och genomföra den ritual som ger rikedom.
Det som behövs är fem apelsiner, ett gult ljus, en vit tallrik, kanelstänger, honung och en bild av gudomen.
Tänd ljuset, lägg apelsinerna på tallriken, droppa honung på dem, lägg dit kanelstänger och låt det hela stå framför bilden av Oshun i fem dagar.
Jag antar att du sedan kan lämna bostaden och upptäcka att därutanför står en Mercedes Maybach GLS 600. Kylskåp med plats för champagneflaskor är standard.
Men förlåt.
Ett allvarligt menat ”förlåt”.
Jag vill egentligen inte håna folkliga föreställningar eller uråldrig tro.
Alla nationer kan hämta styrka ur mytologier som vävs kring sådana föreställningar.
Men det farliga är om man som svarta gör idag stannar där och talar om sin ”rika historia”.
Det är som om jag som enkel balkanbonde skulle skriva en hyllningsdikt till slavernas förkristna gudom Crnobog samt lyriskt besjöng vår böjelse för att göra sprit på plommon och aprikoser och sammanfattade detta som ”slavernas rika historia” ur vilken jag hämtade styrka.
Självklart skulle jag angripas som inskränkt och okunnig.
Många skulle säga: Nikolaj Tesla då! Bara för att ta ett exempel.
Och där har vi hela problemet.
Den samlade svarta kulturen kan genom historien inte uppvisa någon motsvarighet till Tesla.
Det kanske den i sinom tid kommer att kunna göra den dag de svarta inser sin kulturs svaghet, och överger den för att lära av Europa.
Men Expressens kultursida verkar nu göra allt för att svarta ska förbli okunniga, förvirrade och känslostyrda.
Vad är syftet?