I Mona Sahlins spökskrivna memoarer ”Makt-lös” finns en mening som faktiskt förklar det mesta i den sentida svenska utvecklingen.
Sahlin sitter 2014 och funderar på partiets framtid:
””Vi sa att vi stod på de svagas sida, ändå ville de svaga inte veta av oss.”
Socialdemokratin har från 1960-talet och framåt sett som sin uppgift att ta hand om och hjälpa ett arbetande folk som de hävdat bestått av individer som är oförmägna att ta hand om sig själva – människor som vill bli omhändertagna.
Men detta arbetande folk hade ju röstat på socialdemokraterna för att de skulle få säte och stämma genom sina ledare när rikets angelägenheter avhandlades. Socialdemokratin förs inte till makten av människor som vill bli omhändertagna. Den förs till makten av människor som vill rå sig själva. Deras drömmar tar sig formen av möjligheten att arbeta så man kan försörja en familj på ett bra sätt, skaffa sig en bra bostad eller rentav bygga ett egnahem. Bil.
Men efterkrigstidens socialdemokrati kommer alltmer att bete sig som om de som röstat dem till makten inte vet sitt eget bästa. Staten ska ta hand om allt mer av deras de arbetande människornas inkomster och sedan fördela dem och använda dem på ett sätt som beslutsfattare och verkställare finner lämpligt.
När det visar sig att detta arbetande folk värjer sig mot detta finns ingen annan råd än att importera nya individer som mer än gärna blir omhändertagna. Därav Sahlins och andra politikers förtjusning i öppna gränser och mångkultur. De anammade Brechts spydiga kommentar om att ”om regeringen var missnöjd med folket kunde de väl välja sig ett nytt”. Brecht kunde nog inte föreställa sig att detta skule börja genomföras i verkligheten i ett land knappt hundra mil norröver.
Nu visade det sig att importen de senaste 20 åren väl mer sällan bestod av sådana som ville arbeta. Men de gav ju ändå arbete åt den stora omhändertagandeapparaten. Och om att den ska värnas och växa råder det numera en bred politisk enighet, från höger till vänster.
Förr skulle nationen bli välmående genom export av sådant vi producerade.
I dag ska polititruker och byråkrater bli välmående genom att vi importerar personer som inte producerar.
Det finns två felaktiga utgångspunkter i den politiska debatten i dag när Sveriges problem diskuteras.
Det första är att man accepterat tanken på att människor är hjälplösa. Att de måste läras upp till beteenden som i generationer varit självklara.
Ett exempel på detta är Susanna Birgerssons ledare i Expressen. Hon kritiserar med rätta ”inspirationsdagar” för lärare där man håller varandra i hand och sjunger ”banansånger”.
Men hon menar att de pengarna istället skulle läggas på dagar då man inspirerar och lär föräldrar vad det innebär att vara förälder.
Lite sent kanske. Som att ge någon ett körkort och en bil och sedan dyka upp 14 år senare och säga: ”Du vi måste snacka trafikregler. Rött ljus betyder att du måste stanna.”
Birgersson verkar inte reflektera över att något är fundamentalt sjukt och fel i ett samhälle där man måste kalla in föräldrar vid terminsstarten för att förklara för dem att de ska bry sig om sina barns uppfostran och utbildning.
Och detta gäller alla föräldrar – vare sig de är svenska eller utländska.
Samtidigt levererar DN:s ledarredaktion en text som tar sin utgångspunkt i det de kallar ”skolsegregering”, att utländska barn har sämre skolresultat.
DN:s ledarredaktion listar ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med detta; typ: ”ta bort kötid som urvalsgrund”, ”en modell för hur nyanlända ska fördelas jämnare mellan skolor”, ”inte ge friskolor hela skolpengen, utan exempelvis 85 procent”, och så vidare, och så vidare.
Vi har att göra med stora grupper elever från utomeuropeiska kulturkretsar, grupper som är resultatet av en kulturell betingning och en genetisk kodning som pågått i århundraden under förhållanden som i alla avseenden skiljer sig från de svenska och europeiska.
Dessa grupper ska alltså bara friktionsfritt glida in i skolan och det svenska samhället genom att man till exempel får till en ”konkret idé om hur de mest erfarna lärarna ska lockas till de mest krävande skolorna, exempelvis genom högre löner eller mindre arbetsbörda, för att höja resultaten”.
Bara mycket världsfrånvända personer som inte vet hur det ser ut i samhället och skolan tror att de recept som skrivs ut på ledarredaktioner eller av riksdagsmotionärer kan göra något åt den verkligeten.
De som skriver ut dem utgår från att lösningen på något sätt finns i den statsapparat de byggt upp och vars existens de är beroende av för sin egen försörjning.
Ingen utformning av den svenska skolan skulle kunna göra att tiotusentals utomeuropeiska elever assimileras och får en bra start i livet. Skillnaderna är för stora. (Det innebär inte att inte enskilda indivder kommer att lyckas med detta, men då beror det på deras och ders föräldrars medvetna beslut att assimilera sig och arbeta sig in i samhället och vänta en, eller två, generationer på att nå det målet.)
Alltså: Överheten försöker lösa den svenska skolans problem utan att ifrågasätta de två faktorer som orsakat den:
- Förmyndarstaten som förvandlat stora delar av svenska folket till personer som inte ser sig som självständiga individer som vet sitt eget bäste.
- Den utomeuropeiska massinvandringen.
Båda problemen går att åtgärda.
Men inte genom de små justeringar som föreslås av ledarskribenter, politiker och byråkrater.