Förr – ja, på den tiden då människor läste böcker för att förstå världen och sig själva bättre – då – på den tiden var det ett argument mot en meningsmotståndare att deras tänkande var “grumligt” och “inkonsekvent”.
Det argument har väl milt uttryckt minskat i användbarhet eftersom åtminstone många som jag ser som meningsmotståndare öppet och med stolthet omfamnar grumlighet och inkonsekvens – som Andres Lokko när han på AB:s kultursidor recenserar en utställning på Tate Modern om svart kultur:
“Jag kallar utställningen smådiffus men skulle lika gärna kunna säga “kristallklar” eftersom jag tror att grumlighet och inkonsekvens faktiskt är vad vi är tänkta att ta med oss när man går tillbaka upp på millenniebron över Themsen mot tunnelbanan.
Allt annat vore liksom lika omodernt som orättvist.”
Självklart har jag sedan länge varit förundrad över utvecklingen på AB:s kultursida men att de skulle gå så långt att de låter en vit och uppenbarligen rasistisk man som Andres Lokko skriva om en utställning om den svarta medborgarrättsrörelsen –
När jag läser Lokkos bejakande av “grumlighet” och “inkonsekvens” påminns jag om Malcolm X ord:
“They put your mind right in a bag, and take it wherever they want”.
Det Malcolm X talade om var vikten att svarta läste och studerade – annars skulle den av överheten kontrollerade mediaapparaten formatera deras tänkande.
Men i linje med samhällets och kulturens pågående förfall kan vi notera att om överheten på Malcolm X tid försökte vandra i iväg med ditt medvetande i en väska så har de idag vandrat i väg med människors tankar i en trasig plastkasse, mer behövs liksom inte för att få med sig det lättviktiga tankegodset.
Att ta upp Malcolm X i sammanhanget är naturligt eftersom Lokko förnöjt konstaterar att:
“Genom utställningens salar ekar Malcolm X militanta mantra By all means necessary!”
Det är antagligen så att Lokko inte känner till kärnan i Malcolm X budskap: Disciplin, studier, flit, äktenskap och manligt ansvarstagande, nej till alkohol och droger – hela kärnan i Malcolm X budskap är att om man vill förbättra sakernas tillstånd så måste man först förbättra sig själv (– och nej Andres Lokko – när Malcolm X talar om att förbättra sig själv talar han inte om att utöka den egna skivsamlingen eller om att köpa ännu ett par designerjeans.)
Malcolm X talade om vikten av att svarta byggde upp egna företag:
“The economic philosophy of black nationalism is pure and simple. It only means that we should control the economy in our community.”
Som hos alla stora svarta ledare i USA är tonvikten hos Malcolm X självdisciplin – att aldrig se sig som ett hjälplöst offer som någon annan ska hjälpa. Det förenade det svarta ledarskapet – även om de i inställningen till olika andra frågor kunde ha vitt skilda ståndpunkter – mycket skilde Martin Luther King, Malcolm X och Black Panthers åt – men de förenades i sin inställning i att all verklig förändring börjar med en själv och att man kring detta bygger gemenskaper – egentligen inget nytt i förhållande till Booker T Washington på 1800-talet (och nej, Andres Lokko – Booker T Washington grundade inte Booker T. and the M.G.:s)
När Lokko drar en katalog över utställningens innehåll så blir det Solange Knowles, The last poets, Beyoncé, John Coltrane, Ornette Coleman, Marvin, Aretha.
Man skulle ju kunna stanna upp och grubbla över till exempel Beyoncé; att röra på skinkorna i takt med musiken är möjligen för stunden befriande för den som gör det.
Men vill man ha verklig befrielse är det nog bättre att röra på hjärnhalvorna.
Det mest märkliga med den här utställningen verkar vara att den heter “Soul of a Nation”.
Men vad är då den svarta nationens själ i USA? Uttrycks den genom några MTV-awards? Genom några installationer? Genom att några svarta vill riva statyer (fast det verkar vara mest vita på de demonstrationerna)?
En undersökning från Pew Research konstaterar att svarta är mer religiösa än amerikaner i allmänhet – 87 procent anger att de tillhör en religion och 79 procent förklarar att “religion är mycket viktigt i deras liv.”
83 procent av de svarta definierar sig som kristna (45 procent av dem är baptister, fem procent är katoliker) – bara en procent är förresten muslim av dem som ser sig som religiösa.
Det är inte installationer i något galleri på Manhattans Chelsea som betraktas av välbeställda vita med vitvinsglacerade ögon som uttrycker den svarta nationens själ.
Den uttrycks på söndagarnas gudstjänster, i församlingsarbetet och på de där på något sätt märkligt lyckliga barbecuetillställningarna i Prospect Park – varje vecka deltar miljoner svarta i aktiviteter ordnade av deras kyrkor.
Här finner vi “Soul of a nation.”
Men det vi får läsa om – även i svenska media – är hallick-hyllande-hip-hopare, mördare, narkomaner och Black Lives-matter-aktivister samt organisationer som berikar sig genom att försöka framstå som om de gjorde någon nytta (som Southern Poverty Law Center) samt svarta muslimer (en procent av befolkningen).
Vad vi diskuterar när vi diskuterar “ras-problemet” i USA – eller Sverige för den delen – är inte verkligheten – det är överhetens förljugna bild av människor som offer.