Tavlan till vänster är Botticellis version av ”Konungarnas tillbedjan”. Ett vanligt motiv – inte bara under renässansen – där man ser hur de tre vise männen som visar sin vördnad för det nyfödda Jesusbarnet. Botticelli målade in medlemmar av släkten de Medici i sitt verk.
Först i går fick jag tid att se filmen ”I väntan på Jan Myrdals död”. Efteråt har jag studerat recensionerna av denna film, och de säger ganska mycket om filmkritikens ideologiskt framkallade blindhet. Recensenterna ser vad som händer på skärmen, men föga förstår de. Men så är det heller inte de skarpaste hjärnorna som numera skriver om film.
De noterar att miljonären Diding träter med Jan Myrdal, vars mecenat han är; bekostar biblioteksflytt och boende. Men Diding dristar sig också ha synpunkter på Myrdals skrivande de senaste åren.
Det är också en film om åldrande. Recensenterna fokuserar på Myrdals skröplighet och hans politiska åsikter och munhuggandet mellan Diding och Myrdal. Givetvis förekommer namnet ”Pol Pot” i nästintill varje recension.
Filmkritiken är alltså oanvändbar – för den berör aldrig den stora fråga filmen ställer oss inför; varför finns det inte fler bildade, extremt egensinniga och expansiva miljonärer som Lasse Diding som verkar i Sverige?
Tänk om vi hade nationellt sinnade mångmiljonärer som satsade på att skapa en fruktbar miljö för en ny Heidenstam? Eller Per-Albin-sossar som ville skapa de materiella förutsättningarna för en intellektuell kader av samma kaliber som SAP hade fram till 1950.
Eller en konservativ kristen miljardär som verkade för att vi skulle få se en ny Lewi Pethrus framträda.
Kan ni föreställa er vilket friskt och fruktbart kulturliv vi skulle få i det här landet?
Mend en manisk marxistisk mecenat som Lasse Diding som extra krydda.
Alltså: varför är de som har en förmögenhet om några hundra miljoner inte intresserade av att slanta upp för att ge begåvade människor spelrum för skapande. Visst kan de slänga i väg lite medel till ett museum, eller till och med låta uppföra ett. Men helst sponsrar de en idrottsklubb eller kaninhoppning.
Mänsklighetens framsteg har till stor del varit följden av mecenatskap – renässansens förutsättning var många furstars strävan efter att dra de mest begåvade i Europa till sitt land, sin stad och kanske till och med sitt hov – för att de skulle få verka i frihet.
Här ser vi en avgörande skillnad mot tillståndet i dag, då de som har makten hellre är omgivna av personer som hyllar dem eller gör som de är tillsagda eller bara tänker tillåtna tankar.
Den allmänna fördumningen är en följd av att det moderna samhällets styrande skikt förlorat sin energi. De berikar sig gärna genom att utnyttja tillståndet i världen – samtidigt som de leker välgörare; Soros, Gates eller Zuckerberg. Den verklige mecenaten är av ett annat slag, han påminner till personligheten mer om de tänkare och genier han ger en möjlighet att skapa.
För några veckor sedan reflekterade jag i nyhetsbrevet över Per Nygrens bok ”Lasse & Lenin”; en rakt berättad – och högst läsvärd – historia om Lasse Didings karriär. Pappan var en man som började med två ganska tomma händer och ett medlemskap i en nazistisk organisation (där han var synnerligen aktiv under 1930-talet) och han arbetade sig upp. Intäkterna från ett konditori som kom i hans ägo investerades i fastighetsaffärer och hans verksamhet som revisor innebar att han fick inblick i många av Varbergs större företag och han kom att medverka i de flesta större försäljningar och köp av företag och fastigheter i regionen. Efter andra världskriget arbetade han sig till en position som innebar att den forne uppkomlingen blev accepterad i stadens societet och en stark man i kommunalpolitiken.
En del skulle nog vilja beskriva Lasse Diding som mannen som blev god för en, två eller tre hundra miljoner kronor trots att han var kommunist, alkoholist, hade tvångstankar, maniska perioder och ett behov av att alltid reta människor.
Det är det där ”trots” i den beskrivningen som är fel. Jag tror det är tvärtom.
Ett visst mått av galenskap, egensinne och förmåga att inte bry sig ett dyft om vad andra tänker är en god förutsättning för den som vill bli rik av egen kraft – eller åstadkomma något stort. Och när det gäller alkoholismen har nog ett kraftigt intag av brända drycker varit bränslet för rätt många företagare och entreprenörer när de ska forcera hindren i sin väg. Problemet är att spritdjävulen ska ha betalt för sin hjälp, han vill ha din själ i utbyte mot sina tjänster … och han tänker inte vänta tills du dör.
Men Lasse Diding lyckades lura även spritdjävulen och är numera nykter alkoholist.
Lasse Diding har aldrig visat något behov av att bli accepterad av omgivningen – och just därför har han kunna slita sig till en position som är ekonomiskt starkare i Varberg än vad faderns var. Det började med att Lasse Diding köpte ett tämligen nedgånget pensionat som han gjorde till ett hotell som till och med Dagens Industri anser tillhör de allra främsta i landet, det är en inrättning som även är blivit internationellt uppmärksammad.
Lasse Diding har också utmärkt sig som en vänsterns mecenat – det är hans pengar som årligen delas ut när man utser mottagare av Lenin-priset och Robespierre-priset. Nygrens skildring av turerna kring utdelningen är roande, liksom berättelsen om hur en motsättning växer fram mellan Jan Myrdal och Lasse Diding trots att det är den senares donationer som räddat Myrdals boksamling och lagt grunden för Jan Myrdal-biblioteket i Varberg (och så en nästan obegripligt stor insats av frivilliga).
Nu arbetar Diding med att skapa en plats dit författare och kulturarbetare ska kunna komma och bo gratis under en period för att verka i en lämplig miljö.
Platsen kommer nog att komma till stånd och på alla sätt vara ett utmärkt viste för intellektuellt arbete – men sorgligt nog för Diding tror jag att han – när han ser ansökningarna – kommer att få något bekräftat som han antagligen länge anat; det finns inte så många självständiga och intressanta tänkare i den svenska vänstern.
PS. Den som vill läsa mer om min syn på Jan Myrdal kan göra det i ett nummer av e-magasinet QLN. Beställs här.