Fredrik Ekelund, tror att han befinner sig i transit.
Jag lyssnar på Fredrik Ekelunds idéer om orsakerna till att han nu är ute som transperson. I Babel berättar han att han velat fly “kukens fängelse” – han vill ut ur mansrollen och få ihop sig själv som person; bli jordad, få kontakt med hela sin personlighet. Förr skrev han romaner om hamnarbetare och fotboll, nu är det dikter om att känna sig kluven inför sig själv … därför att man upplever sig som kluven.
Numera kallar han sig Marisol och jag ser programmet i ett av anstaltens dagrum. Den som skulle lyssnat noga hade i rummet hört ett ljud som påminde om syrsors susande skrapljud. Det uppstod när vi alla kollektivt kliade våra snaggade huvudsvålar. Ingen förstod riktigt.
Den församlade gruppen skulle nog kunnat definieras som själva sinnebilden för det “macho” som Ekelund fasar inför. Men det mest kritiska någon av mina medfångar yttrar under intervjun är: “han kunde väl fixat med ögonbrynen”.
Någon har också en invändning mot namnet: “Marisol?! Låter som en liberiaflaggad lastbåt med filippinska slavarbetare.”
I övrigt förenas vi i en stillsam förundran – för visst kan man vara man och ändå förbunden med känsloliv och den där “mjuka sidan” alla pratar om – utan att för den skull försöka spöka ut sig till kvinna. Efter programmet vet jag att några av machomännen i rummet kommer att sitta och sticka, och i morgon kommer en del av dem att baka de mest fantastiska småkakor, toscabitar, och mazariner till anstaltens kafé. De släpper fram den lilla tanten i sig – utan att bli transpersoner.
I en grym och hård värld behöver vi förvisso vårda och värna det mjuka, sköra och ömma. Men som världen ser ut tror jag att det behövs muskler och machomän som bärare av dessa egenskaper.
Om män vill bli kvinnor, så får de väl bli det – men det blir litet fånigt om det görs med hänvisning till att mansrollen är begränsande. Intar man den ståndpunkten tillmäter man nog strumpbyxor en rent magisk förmåga.