man spelar inte pappa

"Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt."

”Breaking home ties” målade Norman Rockwell 1954. En far väntar med sin son på tåget som ska föra sonen till universitet och bort från tillvaron i jordbruket. I sonens ansikte finns bara förväntan, i faderns blandas stolthet, osäkerhet och oro. Gnager honom kanske tanken att han är en del i en utveckling som är på väg att gå fel, även om det skulle gå bra sonen.

KUNGEN, GRANEN OCH JENS LILJESTRAND

På sportnyheterna i går talade idrottsmän i två sammanhang om sin ”papparoll” och vad den betydde för dem. Ordet i sig säger ganska mycket om hur märkligt samhället utvecklats, något som jag funderade kring i den här texten under sommaren 2018.

Det här är ju en underhållande krönika Jens Liljestrand skrivit.
Budskapet är att Andreas Granqvist bör åka hem och inte spela kvartsfinalen i fotbolls–VM – för hans fru kan föda när som helst.

Själv har jag inga synpunkter i det fallet.
Vill Granqvist åka hem ska han givetvis göra det.
Vill Granqvist åka hem och ta hela landslaget med sig för extra support inklusive Janne Andersson ska han givetvis kunna göra det – ja, om laget är med på det förstås. För min del kan han ta med sig materialförvaltaren också – de brukar vara rådiga personer.
Vill Granqvist spela ska han förstås göra det.

Men – det där är inte mitt val. I allmänhet tycker jag att det förvisso vore bättre om föräldrar i det här landet tog ansvar för att deras barn lärde sig läsa, skriva och räkna, att de blev intresserade av kultur, lärde sig tänka självständigt och konträrt, att de ägnar sig åt fysisk träning.
Att de tar ansvar för sina ättelägg i dessa avseenden är vida viktigare än att de har synpunkter på hur andra fostrar sina barn.

Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt.

Det är detta som ligger under följande formulering från Liljestrand:

”Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen.”

Men – vi vet ju alla att så inte är fallet – det är inte alls det viktigaste uppdrag en fader kan ha i förhållande til sitt barn. Att Liljestrand skriver så visar att han begränsar faderskapsrollen synnerligen mycket – i princip avskaffar han den.

Faderskapsrollen är istället allt det andra jag räknade upp ovan.
Men på dessa områden ingår det inte i statsideologin att fadern ska vara närvarande och i praktiken har vi väldigt många fäder som inte är närvarande mentalt i sina barns liv även om de är där rent fysiskt.

Faderskapet är numera mer en symbolisk institution. Pappor förväntas var lite som kungen.
Kungen har ingen makt men klipper band vid invigningar.
Pappor ska inte ha makt, men de får klippa navelstängen.
Sedan ska fäder inrikta sig på att betala skatt så att staten ska fostra barnen – vilket den ju dock inte gör i någon verklig, klassisk och begriplig mening.

Om jag var lite bakom flötet skulle jag hävda motsatsen till det Liljestrand säger – att det är bättre att män inte är med vid förlossningen.
I Sverige släpptes ju männen in i detta sammanhang först på 1960-talet. Samhället de föregående årtionden präglades av mer ordning, reda, framåtanda och stabilitet i alla samhällskikt än det gör i dag.
Det blev sämre när männen släpptes in i förlossningssalen.

Men jag hävdar ju inte det därför att sambanden givetvis är komplexa – och framförallt individuella.

– jag kan bara säga att det börjar gå väl långt när kultursidesskribenterna också tar sig rätten föreskriva oss hur vi ska leva våra liv i enlighet med deras egna liv som givetvis följer PK–manualens alla anvisningar.

PS. Jo, jag har varit med vid mina fyra barns förlossningar. Det var stort, vackert – och ibland skrämmande och det påverkar dig som person.
Men att göra politik eller utforma riktlinjer för andra av den upplevelsen – det skulle vara att solka den på något sätt.

Kommentera