Det är lite underligt att när Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång debattartikel ska förklara vad som är fel med Sverige i dag så rör de sig helt inom de ramar som statsfeminismen dragit upp.
Martin påtalade i gårdagens Radio Bubbla det mycket märkliga i att familjen inte nämns i Bard & Widbloms debattartikel. Familjen verkar för dem helt överspelad.
De menar istället att vi behöver matriarker för att slippa ett samhälle som kännetecknas av att:
”Det är helt enkelt prinsessan på ärten som är tillbaka i historien, men denna gång som den aktuella makthavaren snarare än som den omyndiga tronarvingen. Och prinsessan tror förstås att uppmärksamhet är något man förtjänar genom sin existens snarare än genom sina handlingar.”
”Prinsessan på ärten har alltså – i dagens maktvakuum och utan egen förskyllan – även blivit flugornas drottning.”
Men skapas inte dessa ”prinsessor på ärten” just genom frånvaron av fungerande familjer, genom att staten övertagit kontrollen över barnens fostran och formar de ungas tänkande?
Och eftersom så är fallet – i vilken mening kan man som Bard & Widblom tala om ”maktvakuum”? Då finns det krafter som har makten. Sedan länge.
Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag.
Bard & Widbloms text är definitivt inte utan förtjänster när de beskriver dominerande fenomen i nutida kultur.
Men hur blir dessa fenomen dominerande?
Det kan man inte förstå utan att bland annat studera hur staten krossat familjen.
Artikelförfattarna ser dock en lösning:
”Vi hoppas och ber att matriarken kan hitta henne och leda henne ut i ljuset. För att vi älskar prinsessan och vi vill henne väl. Under tiden gör vi klokt i att överlämna makten till någon med betydligt mer livserfarenhet och högre toleransnivå än dagens flugornas drottning. Var är matriarken när vi behöver henne?”
Men historien visar oss att matriarken inte är någon räddning. I det moderna samhället har det som benämns som “matriark” blivit ett symptom på en social kris.
För att förstå det bättre kan vi gå tillbaka till USA på 1960-talet. Då presenterar den demokratiske senatorn Daniel Moynihan en rapport: ”The Negro Family: The Case For National Action”.
Han menade att de svarta gettonas problem inte var bristen på arbete, utan berodde på frånvarande svarta fäder. De satte barn till världen och drog. Detta menade han var kulturellt betingat, och frånvaron av fungerande familjer måste med nödvändighet leda till elände, omfattande elände.
Givetvis blev det ett oherrans liv. De skriades om rasism för att Moynihan lugnt och sansat redovisat mängder av statistik som man tidigare inte låtsats om.
En del av dem som angrep Moynihan menade att den svarta gettokulturen istället var ett exempel på fungerande matriarkat.
Hur väl de matriarkaten fungerar ser vi i dag.
Christopher Lasch slöt i den dåtida debatten upp på Moynihans sida och förklarade att man inte kan tänka sig en matriark utanför en miljö av fungerande familjer. Matriarken uppkommer genom det samspel som finns mellan man, kvinna, barn – ett samspel som sträcker sig över generationer. Inget av detta existerade i de svarta gettot.
Matriarker uppstår inte av sig själva. Eller genom att vi önskar att de fanns.
Matriarken som arketyp är en person som anrikat visdom och erfarenhet genom långvarigt leverne i en miljö av fungerande familjer.
Matriarker är inte något som vi kan besvärja fram för att rädda samhället.
Matriarker är resultatet av fungerande familjer.
Men Lasch var också kritisk mot Moynihan – han menade att denne inte såg faran för att strukturer och mentalitet från det svarta gettot skulle sprida sig till den vita delen av samhället.
Där är vi idag.