Vykort från Ada, Oklahoma 1909. Fyra lynchade män.
(Fortsättning på gårdagens text “Med hjärnan i en plastkasse – Andres Lokko och den svarta kulturen” om Andres Lokkos recension av en utställning på Tate Modern – “Soul of a Nation” som handlar om svart kultur och medborgarrättsrörelse.)
“Parallellerna mellan då och nu, hur viktig medborgarrättsrörelsen fortfarande är, blir aldrig så uppenbar som i stunden då man står framför konstnären Norman Lewis America the beautiful. Målningens kluster av abstrakta vita trianglar mot en svart duk ser först ut att vara blott just ett triangelkluster. Tills det sakta träder fram en skrämmande Ku Klux Klan-parad.
Det är ett av de äldsta verken i utställningen. Ändå är det just det som säger allra mest om vår egen tid, alltmer obehaglig och lika rasistisk som när America the beautiful målades för mer än ett halvt sekel sedan.”
Så avslutar Lokko sin recension och givetvis nämner han lynchningar i texten – något som alla andra – av dem jag läst också tar upp när det gäller den här utställningen.
Så ser hotbilden mot de svarta ut i dag enligt en vanlig mediebild; klanen återuppstår och svarta börjar lynchas.
En sådan mediebild utgår från att klanen och lynchningar varit de stora problemen för de de svarta de senaste 150 åren – jag är den siste att förringa de problemen – för den som läst dokumentära skildringar eller sett fotografier från en lynchning kommer att finna sig försänkt i grubbel över hur vidrig människan kan bli.
Men – är detta det enda problemet – och framförallt – är det det avgörande problemet?
Om man studerar den mest tillförlitliga statistik som finns över lynchningar framträder mer komplicerade sammanhang.
Perioden 1882 – 1968 lynchades 4.742 människor i USA. 3.445 av dem var svarta, 1.297 var vita.
Lynchning var alltså inte bara något som drabbade svarta – man kan snarare se det som en del av “rättsskipandet” i USA. Förvisso är det så att vi inte betraktar detta som rättvisa i någon rimlig mening – men man bör kanske notera att den kunde drabba vita boskapstjuvar – eller fårfarmare – eller svarta som ansågs ha överskridit gränsen för vad som kunde anses vara tillåtet för den som var svart.
Om vi dessutom funderar över fördelningen på delstater blir det tydligare att det inte i första hand var en rasistisk praxis – det var en allmän praxis; i Arizona lynchades under perioden 31 vita – men ingen svart.
I Iowa 17 vita och 2 svarta.
Indiana 33 vita och 14 svarta.
Kansas 35 vita och 19 svarta.
Montana 82 vita och 2 svarta.
Nebraska 52 vita och 5 svarta.
Oregon 20 vita och 1 svart.
Wyoming 30 vita och 5 svarta.
Ku Klux Klan var under 1910- och 1920-talet stark och välorganiserad i mellanvästern och i en del industrialiserade industristater i norr – den dominerade valda församlingar på delstatsnivå och kunde påverka vem som blev guvernör – i vissa fall var klanen i norr vida mer inflytelserik och starkare än den var i syd..
Rimligen borde klanens styrka gett utslag i andra andra siffror än det statistiken visar. (Påpekas bör dock förstås att den inte är totalt tillförlitlig – den visar inte andra former av brutalt förtryck av svarta – dessutom ingår kineser och latinos i siffrorna över vita – vilket dock ger mer utslag för delstater som Kalifornien och New Mexiko. Dessutom är det tveksamt om en lynchning av en vit kan jämföras med en lynchning av en svart – det är lite absurt att diskutera den aspekten – men uppenbart var att vita oftast lynchades under mer humana former – hur vrickat det nu än är att tala om humana former i sammanhanget –)
I sydstaterna är förstås talen omvända – där är relationen ofta 1 vit lynchad på 9 svarta – men även i sydstaterna lynchas vita – i Mississippi 42 och i Alabama 48.
Ku Klux Klan som verklig politisk kraft kan sägas dö ut i och med den stora depressionen – och efter andra världskriget har den mäktiga vågen av inskränkt hat omvandlats till en liten brun och sörjig bäck.
Jag kan helt enkelt se några historiska belägg för det som är den gängse bilden som media och Lokko – förmedlar – att Ku Klux Klan och lynchningar är ett reellt hot idag.
Men framförallt är det så att det sättet att skriva USA:s historia döljer det som egentligen drabbat de svarta i USA efter inbördeskriget.
Låt oss betrakta Ferguson – en liten stad som har blivit en mycket aktuell symbol för rasmotsättningar i USA. Men hur många av dem som säger att vi ska se på Ferguson för att förstå vitas förtryck av svarta förstår själva något om Ferguson.
Det är en stad med en stor svart befolkning.
Ska vi ta och fundera på hur så många svarta hamnade där? Det är inte enbart storkens förtjänst.
Två tredjedelar av stadens befolkning är svart och många flyttade dit från den lilla staden Kinloch.
På 1980-talet var det en välmående liten plats, befolkad av vad som kan betecknas som svart medelklass och affärsidkare. Här fanns små butiker och stora – , bagerier, advokater, väl fungerande skolor, yrkesarbetare. Den amerikanska drömmen förverkligad – en Norman Rockwell-målning där alla är svarta.
De styrande i St Louis bestämmer på 1980-talet att countyt måste ha en ny flygplats och byggandet av den måste av någon anledning innebär att stora delar av den svarta befolkningen måste flytta från Kinloch. En kampanj inleds för att få alla att sälja och lämna. Trycket, för att inte säga tvånget, är hårt – några år senare har den lilla ortens befolkning minskat från 4000 svarta till mindre än 300.
Vart de flesta flyttade?
Till Ferguson – det som nyligen var raskravallernas Ferguson, för när sociala nätverk, affärsverksamheter, föreningsliv, samfälligheter och gemenskaper som byggts upp under mer än 100 år bara rivs sönder och slits isär – då går det inte att enkelt återskapa dem på en helt annan plats – inte blir det enklare om man hamnar i den amerikanska motsvarigheten till våra miljonprogramsområden.
Den nya flygplatsen? Används knappt i dag. Visade sig räcka utmärkt med dem som redan fanns i countyt.
Historien om Kinloch är inte ovanlig.
När USA:s överhet började satsa på en ny stor omdaning av landet med gigantiska projekt på 1950-talet för motorvägar och flygplatser drabbade det mest platser där svarta lyckats skapa inte bara fungerande utan också välmående samhället. Under 20 år tvingas uppemot 700.000 hushåll flytta på sig för att deras hus, företag och kyrkor måste rivas – och därmed raserar man också 100 år av framsteg för strävsamma svarta människor. Märk väl att detta i princip var segregerade samhällen.
“Things weren’t perfect back then, with segregation and all, but when black folks were in Brooklyn that was a mighty good thing. We had our own homes, businesses, theaters, schools, and churches. Our family never lived in the neighborhood, but it was the place you wanted to go to. Whatever you needed, it was there. By the time you came along, in 1968, the white folks had torn our community up, just ripped it apart. A lot of black businesses never recovered. Like I said, things weren’t perfect but we had something that was ours.”
Den som berättar är Hatie Leak, en dem som bodde i stadsdelen Brooklyn i Charlotte, North Carolina.
Här byggde befolkningen upp Charlottes första svarta high school och det första svarta biblioteket i sydstaterna.
Men när allt byggande av motorvägar var klart (– och det var ju självklart att de byggas rätt igenom just Brooklyn) hade 1000 byggnader och 300 svarta butiker och företag utplånats. Stadsdelen hade förlorat sin själ och sin förmåga att försörja dem som bodde där, människor hade blivit hemlösa och ofta tvingats i väg till nybyggda höghus – i områden som var isolerade från varandra av de nybyggda motorvägarna.
Charlotte är en av de platser i North Carolina där man bråkar om att riva statyer till minne av ledare för sydstaterna under inbördeskriget.
Här framträder det absurda i dagens protester.
För femtio år sedan demolerar och krossar myndigheterna med sina åtgärder ett fungerande svart samhälle.
I dag protesterar människor mot statyer över något som hände för 150 år sedan.
Hårdast har sammanstötningarna varit i Charlottesville (mycket Charlotte blir det tydligen). I rapporteringen fokuserar man på statyer med sydstatsanknytning och Ku Klux Klans närvaro vid demonstrationer men som den kloke marxisten Richard Greeman konstaterar i en diskussion om segregationen i Charlotte:
“Ironically, this segregation was imposed, not during the rise of the KKK in the 1920s, but during the 1960s under the progressive guise of ‘urban renewal.” It was then, that vibrant, relatively prosperous, historical black neighborhoods like Charlotteville’s Vinegar Hill were deliberately razed, left long vacant, and ultimately replaced by soul-less public housing and institutional projects.”
Parallellt med allt detta hysteriska vägbyggande och denna omvandling av de amerikanska städerna tar det demokratiska partiet ett gigantiskt språng med Lyndon B Johnssons plan för “The Great Society” – statliga åtgärder ska utplåna fattigdomen – i första hand bland svarta.
Alltså – först krossar staten och de federala och delstatliga myndigheterna mängder av välmående svarta samhällen och stadsdelar – med bulldozers och rivningskulor – motar iväg befolkningen till nybyggda områden där de i många avseenden måste börja om – och så inför man ett omfattande bidragssystem för att råda bot på detta vilket tyvärr omvandlar många svarta till klienter.
Ett genomgående tema hos Andres Lokko när han skriver om politik – tyvärr alltför ofta – är att allt är marknadens fel och vi behöver en stark stat som håller efter marknaden.
Men de svartas historia i USA visar något helt annat – de kunde en gång i tiden hävda sig alldeles utmärkt på marknaden men staten visade sig vara deras fiende.
Det är den där starka staten som skadat de svarta i USA långt mer än rasisterna i Ku Klux Klan någonsin gjort.
Något vi bör betänka när vi diskuterar rasmotsättningar i USA i dag – och förstås när vi begrundar “modernitetens” problem i Sverige.