Benjamin och Meyer – räddande radarpar.
Reuven Dafni var en härdad hårding. Han hade släppts bakom fiendens linjer ett antal gånger under andra världskriget.
Men nu var han nervös. Mannen som hade presenterat sig som Smiley hade förklarat att hans chef ville träffa Dafni.
Tid och plats bestäms och Dafni möter Smiley på restaurang LaRue. Ja, vi befinner oss förstås i Los Angeles. Året är 1946.
Smiley för Dafni in i ett avskilt tomt rum längst bak i restaurangen, han avlägsnar sig och in i rummet kommer två mycket stora män som metodiskt genomsöker det.
Nu sitter Dafni där ensam. Som sagt något orolig. Vad ska ske.
In kommer en man, han sätter sig mitt emot Dafni och frågar vad denne gör i Los Angeles.
Dafni förklarar att han befinner sig i USA på uppdrag av Haganah för att samla in pengar till vapen till kampen för en judisk stat.
Mannen verkar förvånad över förklaringen, han sitter tyst och begrundar det Dafni sagt, säger sedan:
”Du försöker säga mig att judar kämpar?”
Ja, svarar Dafni.
Den andre mannen lutar sig bakåt. Jag föreställer mig att han tar fram sitt cigarrfodral i guld. Det som är graverat med en menora och som han fick som tack när han organiserade likvideringen av Salvatore Maranzano. Han tänder en av sina Partagas, betraktar Dafni och lutar sig slutligen framåt igen, ställer en ny fråga:
”Med judar som kämpar menar du judar som kämpar för att döda?”
Ja, svarar Dafni.
”OK, då är jag med.”
Den andre mannen var Bugsy Siegel. Maffians man på västkusten som hade fått sin förläning efter lång och trogen tjänst i Murder, Inc och som Meyer Lanskys torped.
Siegel såg till att Dafni varje vecka fick en resväska fylld med fem och tiodollarssedlar.
Men den ännu ej bildade judiska statens samarbete med maffian i USA började inte med det här mötet.
David Ben-Gurion hade tidigare sänt Yehuda Arazi som sin emissarie till USA för att inhandla det armén behövde: jaktflyg, stridsvagnar, artilleri, och luftvärnsjäser.
Pengarna finns, för i det underjordiska judiska nätverket i USA ingår tusentals människor. Men hur ska man få vapnen till Israel? USA har utfärdat ett vapenembargo riktat mot både judar och arabstater.
Ledningen för det judiska nätverket har tidigare avvisat att ta emot hjälp av den judiska maffian. Omtalat är det möte då två välklädda män dyker upp på Teddy Kolleks kontor i New York (då var han samordnare för insamlingsarbetet, senare blev han Jerusalems borgmästare.)
De två männen presenterar sig artigt, frågor om Kolleks organisation behöver någon hjälp, De erbjuder sina tjänster och avrundar med:
”Om ni vill ha någon mördad sätt bara ihop en lista så fixar vi det.”
Den förskräckte Kollek tackar förskrämt men belevat nej.
Yehuda Arazi är gjuten i en annan form än Kollek, han har varit Haganahs agent i Ungern, Rumänien och Italien under kriget. Vapnen måste skeppas. Han kontaktar Meyer Lansky.
Lansky talar med Albert Anastasia och Joe Adonis som kontrollerar hamnarbetarfacket och allt som sker i hamnen. De maskerar all materiel som ska till de judiska styrkorna, och ser till att inga frågor ställs och inga kontroller görs.
…
I morgon är det Förintelsens Minnesdag, en dag som väl rimligen ska vara en dag då judar samlas och ihågkommer sina döda.
Men med åren har det blivit något helt annat av det hela, mer av ett spektakel där politiker tävlar om att få synas och höras.
I morgon sker det genom att Stefan Löfven framträder, och så ska Margot Wallström tala om våldtäkter.
Några historiker ska tala om hur historia används och hur man kan förhindra uppkomsten av nya folkmord.
Förhindrandet av nya folkmord är mycket enkelt.
Man utgår från att i denna värld kommer det alltid att finnas människor, rörelser, och stater som vill erövra mer (av vad det nu vara månde), och de är beredda att förinta det som står i deras väg.
Alltså måste varje människa, och nation vara beredd att kunna försvara sig. Varje människa, och nation har den rätten om de är hotade.
Om någon hotar ditt folk med utplåning dödar du honom.
Det är vad vi kan lära av Förintelsen. Meyer Lansky och Benjamin Siegel förstod det utan att ha bevistat Förintelsens Minnesdag.
Men det är som om den dagen numera är till för att komplicera frågan och tuta i människor att vi pratar för lite med varandra, att vi måste visa större förståelse, och så måste vi se till att Margot Wallström alltid har ett jobb i FN.
Då blir det inga mer folkmord.
En sådan inbilsk aningslöshet gör att vi kan vara säkra på att det sorgligt nog kommer att grävas nya massgravar i framtiden.
Om icke-judiska svenskar vill diskutera lärdomarna av Förintelsen bör de rimligen avhandla hur landet ska stå starkt för att kunna skydda sig mot yttre och inre fiender.
…
Det finns en märklig tro på att man kan prata ihop sig om allting. Att det går att hitta principer som gör alla nöjda … bara alla följer dem.
För det judiska folket fanns inget annat alternativ 1945 än att kapa ett land.
Det innebär inte att varje given handling för oss som befinner oss utanför den direkta konflikten framstår som berättigad.
Men historien är inte rättvis. Och historien finns inte där för att vi ska kunna visa oss rättfärdiga när vi uttalar oss om den.
Det gäller dock att se till att orättvisorna inte drabbar en själv.
Och att när man segrar … så är man ridderlig. Om så är möjligt.
Den gamla ursprungliga krigarkasten i Haganah hade nog med avsmak betraktat hur den israeliska regeringen hanterar situationen på Gaza och i Västbanken.
Men nu styrs landet av politruker avlönade av casinomiljardärer, dessa politruker som ska samla röster, inte för att säkra sin nations existens utan sin regeringsställning.
…
Och så finns det ett problem till med Förintelsen. Det är att den används som ett verktyg för fördumning och skrämsel.
Lärdomarna av Förintelsen är som sagt enkla.
Men sedan några år har de som överlevde Förintelsen blivit bärare av en slags högre visdom, en djupare kunskap; just därför att de är överlevare.
Men att ha överlevt ett helvete gör dig inte klokare än andra. Du kan berätta för oss andra om hur det var. Men vi blir inte i egentlig mening klokare av det.
Det är därför märkligt när de som överlevt Förintelsen menar sig besitta speciell kunskap som gör att de kan förklara vad som händer i Europa och i Sverige i dag. Och de gör det inte i egenskap av att de är historiker, sociologer eller ekonomer. De gör det i egenskap av just överlevare.
Visst finns det judar som på olika sätt undkom Förintelsen och som har något att lära oss om Europa under 1900-talet och i dag. Men det beror på att de studerat ämnet; historiker som Sternhell, Yehuda Bauer och Arno Mayer.
En av programpunkterna i morgon är ”Demokratifrukost”. Där avhandlas:
”Julie Lindahl talar. Hon är författaren till boken Pendeln. Där utforskar hon sin familjs förflutna med en morfar som tidigt gick med i nazistpartiet och SS. Julie anger som en drivkraft för bokens tillkomst att “när en generation ansvarig för ondskefulla handlingar frånsäger sig sin skuld kryper den försåtligt in i hjärtan och sinnen hos barn och barnbarn”.
Dessutom berättar Hédi varför vi måste minnas och Adolphson & Falk framför specialskriven musik.”
Hashtagen är ”Vimåsteprata”.
Jamenvisst, låt oss samlas till psykoanalytisk frukostkramfest och fördriva de onda andarna genom att lyssna till personliga berättelser.
Det är som om en del vill att historien ska upprepa sig.
Förintelsen har blivit något som utnyttjas av svenska politiker för att de vill underbygga sin inrikespolitik.
Inte så mycket bättre än att välta gravstenar på Norra kyrkogården.