Livsfarlig ateism och dödlig islam

I Finland avgjordes i förra veckan VM i hårdrocks-stickning. Japans representant vann denna tävlingsform som innebär att man låtsas sticka till ackompanjemang av heavy metal-låtar (om jag förstått det hela rätt); alltså en slags variant på tävlingar i luftgitarr fast man låtsas ha stickor istället för ett plektrum.

Om jag hade tvingats åse denna tävling, så hade säkert en känsla av hopplöshet fallit över mig, men den hade inte varit lika tung och kvävande som den jag upplever under läsningen av “Till den fria tankens försvar” – en liten bok som trots titeln ger dig en känsla av att du tvingas lägga om någons imaginära, men ändå illaluktande, mentala liggsår.

Huvuddelen av volymen utgörs av en utskrift av det filmade bordssamtal som genomfördes 2007 med herrarna evolutionsbiologen Richard Dawkins, filosofen Daniel Dennett, neuroforskaren Sam Harris samt rabulisten Christopher Hitchens; de förenas alla i sin aktivistiska ateism och det finns inte en enda religion som de senaste femton åren undkommit deras hånfulla kritik.

De har fått stor uppmärksamhet och en växande skara följeslagare till sitt korståg för att utrota alla religiösa korståg. Att nu förlaget Fri tanke ser det mödan värt att ge ut det redan på film tillgängliga samtalet i skrift är något svårt att förstå om man inte utgår från att man på förlaget tror att hängivenheten hos de fyras beundrare är lika stor som hos troende som genomför olika former av pilgrimsvandringar – man hoppas på att få kränga böcker så att man tjänar några kronor. För det kan näppeligen vara på det sättet att förlaget anser att detta bornerade bordssamtal är värt att trycka på grund av att det där sägs kloka saker – det är nog mer en fråga om att sälja typ helgonreliker till pilgrimer, men eftersom vi har att göra med ateister får det bli en bok istället för en benflisa från något helgon.

Även om jag själv är troende har jag inga problem med – och varför skulle jag ha det – med att folk inte tror på en högre makt. Jag känner heller inget behov av att övertyga dem – du kan inte omsätta en tro i rationella argument möjliga att pröva med logik och mot fakta. Så hur jag ska kunna övertyga olika former av hedningar har jag aldrig förstått. Lika lite som jag förstår varför de anser det vara möjligt att försöka övertyga mig med den sortens argument.

Kvartettens resonemang kokar ner till att det är lite fånigt, korkat och obegåvat att tro på en värld bortom det som den nuvarande vetenskapen kan belägga – vilket väl tyder på att de lite grann saknar känsla för trons själva kärna och innehåll. Mysteriet helt enkelt. Och det är väl inte så mycket att göra åt.

Jag finner det dock märkligt att de själva anser sig ha ett behov av att missionera och vinna människor för en ateistisk hållning.

Men se – det finns en förklaring till deras hedniska härnadståg – de anser att religion är farlig för människor, ja, Hitchens menar i slutet på samtalet att religionen kommer att innebära de mänskliga civilisationernas undergång; det är inte bara så att de troende nöjer sig med rökelse på sina sammankomster, de kommer att se till att hela världen går upp i rök.

Som ni förstår är problemet att de fyra drar alla religioner över en fintandad luskam.

Jag menar att det för alla, ateister såväl som troende, inte bara möjligt, utan också nödvändigt att göra skillnad på religioner och att peka på att det finns krafter som dag för dag växer sig starka i den muslimska kulturkretsen och som utgör ett hot mot Europa; Turkiet, Saudiarabien, Iran, Pakistan, Qatar, Förenade Arabemiraten samt alla dessa rörelser från helvetet som al-Qaida, IS och de organisationer som är förbundna med dem i Afrika och Asien – och på vår egen kontinent. Givetvis är de ett hot mot den europeiska civilisationen och lika självklart är islam som religion (i samspel med andra faktorer) ett problem.

Dock enas de fyra gudsförnekarna i att i filosofisk mening är alla religioner lika “latent” farliga. De förflyttar sig så högt upp i den filosofiska rymden att verkligheten på jorden inte längre blir synlig.

Enfaldigt uppblåst blir därför Richard Dawkins i sitt förord när han säger: “Det var detta jag menade när jag sade att den ateistiska världsåskådningen kräver intellektuellt mod. Den kräver också moraliskt mod. Som ateist överger du din låtsaskompis och avstår från det trösterika sällskapet av en himmelsk fadersfigur som kan komma till undsättning när du råkar illa ut.”

Om vi bara ser till kristendomen (och alla dess olika riktningar) eller judendomen missar Dawkins här två årtusenden av diskussioner bland de troende. Själva påståendet att det för många kristna inte krävs ett moraliskt mod för att utöva sin bekännelse är inte ens okunnigt – det är bara så förtvivlat dumt (det har ju kostat en hel del av dem livet). Och för väldigt många kristna är han däruppe inte en allt förlåtande och alltid hjälpande låtsaskompis – för mig är han en tämligen krävande herre som begär att jag bekämpar dumhet, lathet och ondska – och att jag gör nytta – och det gör man genom att vara praktisk.

Därmed kommer vi in på det väsentliga. Frågan om Guds eller Allahs eller ett antal hinduiska gudomligheters existens och påverkan på oss är tämligen ointressant om man inte ser till vad religionernas utövare ägnar sig åt.

De fyra herrarna håller dock envist fast vid sin teori om det latent farliga med att tro på en Gud, för även de religioner som är ofarliga i dag kan bli det i morgon – det beror på situationen. Hitchens drar exempel på att Dalai Lama styr över en liten puttefnaskdiktatur i Dharmsala som ett bevis på religioners latenta farlighet.

Och visst, någon gång i framtiden, kanske, kanske en konkret situation kan uppstå som innebär att puttefnaskdiktaturen utvidgar sig till att omfatta stora delar av världen, och det kommer att ske samtidigt som grisar landar på Mars och börjar bygga en koloni där.

Som om det inte räckte för att påvisa alla religioners latenta farlighet drar Hitchens till med att kväkarna då det begav sig inte tog ställning för den amerikanska revolutionen och därmed utgjorde de ett hot mot den amerikanska revolutionen – alltså kan de i en given situation bli ett hot igen. Jomenvisst kan kväkarna bli ett hot, den dagen då grisarna lämnar sin koloni på Mars för att kolonisera Jupiter. (Dessutom är det väl frågan om det inte var synd att kväkarna kom att hindra den amerikanska revolutionen – så här i efterhand kan man väl önska att Nordamerika blivit kvar under brittiskt och franskt styre – och att Ryssland behållit sin del av västkusten ända ner till San Francisco.)

Att tjata om alla religioners latenta farlighet är att undvika att ta ställning till den stora, reella faran: att det är de krafter från en kulturkrets som hotar miljarder människors fred och välfärd. Och den kulturkretsen hålls samman av en religion – alltså bör alla kloka och goda krafter enas om att begränsa islams inflytande och inträngande i Europa. Sedan må man vara ateist, kristen, jude eller för den delen dyrka Oden eller Crnobog.

En klok ateist, liksom en klok troende (oavsett religion) identifierar de verkliga och praktiska hoten och studerar om det finns någon religion som vida mer än andra utgör ett hot mot människors frihet och freden.

Ateism i Dawkins, Harris, Hitchens och Dennets tappning är bara ett sätt att försöka fly den verkliga striden och de verkliga frågorna genom att diskutera om händelser i Bibeln verkligen inträffat – alltmedan kristenheten utplånas i Västasien.