Markis de Sade begrundande blommor under sin fångenskap. Möjligen ondskans blommor.
Med tanke på hur få som är intresserade av litteratur i det här landet är det litet märkligt med det stora intresset för striderna i och kring Svenska Akademien. För ett år sedan kunde säkert de flesta namnge fler medlemmar av den svenska landslagstruppen i fotboll än i Svenska Akademien, antagligen var till och med medlemmarna i curlinglandslaget mer kända än de som satt på de arton stolarna.
Det gör förstås inte bara intresset för akademistriderna smått obegripligt – utan de förklarar också oförmågan att begripa det som sker.
Men det är ganska lätt att förklara.
Ska vi förstå det hela rätt måste vi se det som en kamp mellan libertiner och liberaler. En libertin vet ni alla vad det är; adelsmän och fritänkare som från 1600-talet och framåt utmanade rådande konventioner genom sina idéer om konst, samhälle, natur och människan – men också genom sitt synnerligen utsvävande leverne och sin totala lössläppthet.
Och när jag säger liberal ska ni inte tänka på liberaler i klassik mening, för de är i Sverige sedan länge en utdöd art som försvann ungefär samtidigt som de första ångsågarna infördes. Det som i dag betecknas som en liberal är en person som fordomdags kallades folkpartist – alltså en politisk varelse som kämpar för rökförbud överallt samt för subventionerade mensskydd.
Det dessa två falanger nu kämpar om i Akademien är makten över stipendier och möjligheten till eget bekvämt leverne – ett slags kulturpolitrukernas all inclusive som ger dem möjlighet att bo billigt på en bra adress både i Sverige och i utlandet, fakturera middagar och nöjesläsande samt sprätta iväg pengar till dem man gillar eller till dem man vill ska börja gilla en.
Libertinen var tidigare den dominerande figuren i det svenska kulturlivet – oavsett verksamhetsområde – han var alltid man och såg som sin uppgift att vara kulturlivets häradsbetäckare, tänk en Ingmar Bergman, en Artur Lundkvist eller en Harry Schein.
Liberalen har dock de senaste 20 åren blivit allt mer synlig i kulturlivet och efterhand kommit att bemanna kommandohöjderna. Det är nu inte så underligt – libertinens mer vidlyftiga personlighet kräver en administrativ apparat och skapar utrymme för de litet mer grå och räddhågsna själarna; något annat tillåter för övrigt inte libertinen i sin närhet – än en liberal.
Men till slut blir det så att liberalerna kommer att befolka alla funktioner – till och med internposten delas ut av liberaler – Detta eftersom libertinerna är utsupna, utfestade och utslitna av allsköns skörlevnad.
Om libertinerna kan betecknas som kulturlivets häradsbetäckare, så är liberalerna kulturlivets valacker – de har fått sina kulor knipsade så att de kan fullgöra sin tjänst som dragdjur och spänna för den kärra som är lastad med de för tillfället godkända åsikterna.
Libertinerna är gravt känslomässigt skadade och störda män. Osäkra individer som ständigt söker bekräftelse.
Bekräftelse söker de genom att räkna nedlagda kvinnor och meningsmotståndare. Pluspoäng blir det om nedlagd kvinna sammanfaller med meningsmotståndare, eller om nedlagd kvinna är en meningsmotståndares hustru.
Liberalerna är även de gravt känslomässigt skadade och störda män. Även de är osäkra individer som ständigt söker bekräftelse. Men de är ungefär lika bildade som en träleksak från Brio.
Bekräftelse söker de genom att på alla sätt numera markera avstånd från libertinerna. De nedlägger inte kvinnor och meningsmotståndare, de nedlägger sig sig själva och berättar hur de vill låta sig piskas för tidigare generationers övergrepp på kvinnor, natur, djur, kolonier, vattendrag och naturfolk (framför er ser ni förstås någon som Björn Wiman eller SvD:s Anders Q Björkman. Gruppens framväxt och makt syns tydligt bland chefer och skribenter på de stora tidningarnas kultursidor.
Jag finner förstås ingen av falangerna tilltalande, och ser inget skäl till varför någon människa som finner kultur viktigt ska engagera sig i de strider som pågår. Men – så länge kulturlivets horhus fortsatt är i drift bör man kanske betänka att det ändå är bättre att libertinerna är bordellmammor. Deras bildning, självhävdelsebehov, smak och maktfullkomlighet kommer att leda till att fler intressanta verk skapas än om liberalerna totalt tar makten – och nobelpristagarna lär bli intressantare.
Kom ihåg att renässansens furstar, mecenater och makthavare ingalunda var några dygdemönster. De var ju inte personer man vill utväxla julkort med.
Men framförallt gäller det att komma ihåg att de goda böckerna i det här landet alltid skrivits utanför och ofta mot den av överheten underhållna kulturen och offentligheten. Det är det utrymmet som måste återskapas – och i det sammanhanget spelar det ingen roll vem som kontrollerar Svenska Akademien.