Häromdagen under min morgonpromenad tyckte jag mig höra röster, en kör av röster … och den fick mig att fundera på om det därute i buskarna dolde sig en grupp människor som gemensamt högläste ur Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” … för jag var säker på att jag tydligt kunde höra hur rösterna bar fram Ulrika i Västergöhls klassiska avsnäsning:
”Hora för dig kyrkvärd?”
Jag fortsatte min vandring, lite mer förvirrad än vanligt och återfann inte mitt grepp om verkligheten förrän jag återvänt till kafé Tre Bojor och sittande vid stambordet kunde läsa Erik Helmersons ledarsideskrönika om det han kallar ”swishjournalister” (personer som likt Joakim Lamotte kan utföra sitt värv genom att människor är beredda att frivilligt skänka en slant till dem.)
Erik Helmerson driver tesen att det han benämner ”swishjournalister” med nödvändighet blir beroende av sina läsare och följare och att dessa läsare – också av någon slag outgrundlig nödvändighet – alltid utgörs av rasistiskt avskum. Helmerson menar att ”swishjournalisten” därför alltid måste anpassa sig till dessa följare och bidragsgivare.
Och så avrundar Helmerson lite hånfullt med att en dag kommer alla dessa följare att tröttna på de frågor som får dem att stödja ”swishjournalisterna” och då kommer dessa att stå utblottade kvar.
Det är en märklig beskrivning av verkligheten Helmersson gör ,,, de jag känner till som kan benämnas som ”swishjournalister” kännetecknas ju av att de en gång i tiden gått emot de andra i sitt skrå och valt att stötas ut för att de velat skildra den verklighet de ansett deras forna kollegor undviker.
Därefter har dessa ”swishjournalister” fått följare och bidragsgivare.
De tog en risk.
De valde i en del fall bort trygghet.
Erfarenhetsmässigt sett kan vi väl ge dem fördelen av att tro dem om att de kan göra samma sak igen om de finner det nödvändigt eftersom det är verkligheten de vill skildra.
Men … men … men … vad ska vi säga om Erik Helmerson? Har han någonsin formulerat en verkligt kritisk tanke om vår samtid? En tanke som därmed skulle strida mot den av DN:s ledning påbjudna bilden av Sverige och världen?
Nej, eftersom han och DN:s alla andra skrivkulier mycket väl vet vad som kan och inte kan sägas för att inte anställning eller förlängning av kontrakt ska hotas.
På DN sjunger alla med samma näbb och man hackar aldrig på varandra. Där råder en monolitisk enhet som kan få SUKP:s politbyrå under Leonid Breznjev att framstå som en diskussionsklubb för fritänkare.
Men så har det inte alltid varit.
En gång i tiden fanns långa perioder livgivande spänningar mellan redaktionerna för ledarsidan och dem som skrev om ekonomi och näringsliv och kultursidorna.
Nyhetsredaktionen stod med självklarhet utanför detta.
I dag är DN genompolitiserad, alla motsättningar utplånade och när det gäller nyheterna styr ledningens linje inte bara urvalet utan också vinklingen och skildringen.
Om jag överdriver?
Gå då tillbaka och jämför med DN under 1960-, 1970-, 1980- och de första åren på 1990-talet. Inte för att jag någonsin var överens med den tidningen, men det var ändå en tidning vars texter man kunde brottas med, en tidning vars skribenter inte frivilligt skurit av sina kulor för att få anställningstrygghet.
Sådana personer ska ställa sig sist i ledet när det gäller att kritisera ”swishjournalister”.
Men visst, jag förstår Helmerson angrepp, det bygger på oro och fruktan … och avundsjuka.
Han har tagit del av den senaste undersökningen om hur många som läser DN:s ledarsidor … och som vanligt är det färre än till och med ledarsidorna … och det måste kännas bittert för dessa skribenter som valt att sluta tänka självständigt för att vara arbetsgivaren till lags att de inte för sitt offer belönas med läsarnas omtanke och kärlek …. Och att de har vida färre läsare än ”swishjournalisterna”.
Men vi som ibland swishar en slant till Lamotte och andra är inte knussliga, om Helmerson lägger ut sitt mobilnummer när DN går i putten är vi väl några som kan försöka hjälpa honom att hålla sig gående i väntan på ett nytt påhugg … bara han lovar att inte ägna sig åt skrivande.