Nu går Bulletins ägare ut och förklarar att tidningen är återuppväckt från de döda och att en frälsare nedstigit; denne räddande medie-messias Rosenthal har tidigare varit chef på New York Times. Han behärskar inte svenska men har dock läst Stieg Larssons deckare på engelska samt varit på shoppingtur till Stockholm på den tiden han var korrespondent i Moskva.
Mer kunskaper ska väl inte behövas för att styra upp Bulletin?
Eller?
Förvisso är svenska tidningar usla, men varför skulle räddningen bestå i att låta sig fostras av någon från New York Times? Han vet inget om svensk historia, svensk politik eller svensk kultur och mentalitet. Men man får väl anta att denne nye media-Messias vet exakt hur en tidnings innehåll ska slipas till för att den ska kunna bli passa in i det politiskt korrekta globala mediaflödet.
Det tyder på en monumental andefattigdom att ta amerikanska tidningar som förebild – och inte någon av de stora europeiska tidningarna. Det visar USA:s sorgliga grepp om vad som ska föreställa svenska intellektuella. De flesta behärskar inte längre franska, tyska, spanska, italienska eller ryska. Det är för dem okända språk och stängda kulturer. Deras medvetanden är koloniserade av USA och deras hjärnor har samma internationella ställning och status som Puerto Rico har som självständig politisk entitet. Alltså ingen alls.
I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att Frankrike nu ställer sig i spetsen för kampen mot den fördärvliga importen av idéer från USA.
I Frankrike förenas trots allt stora delar av högern och vänstern av jämlikhetstanken från den franska revolutionen. (Den ska inte sammanblandas med den svenska jämlikhetstanken som innebär att de lataste och minst engagerade och minst intelligenta i alla avseenden ska utgöra normen – en slags pervertering av tanken på att de sista skola bliva de främsta.)
Den franska jämlikhetstanken är meritokratisk. Den mest energiske och begåvade ska också om han vill kunna ta del av makten och härligheten … oavsett ursprung.
Det är därför hundratals franska intellektuella i upprop och artiklar – liksom president Macron – nu angriper de från amerikanska universitet importerade uppfattningarna om att det offentliga samtalet liksom forskning och studier ska ta hänsyn till människors hudfärg. Vita ska hålla käft när svarta diskuterar Afrikas historia eller svartas situation i Frankrike eller Europa.
Den franska jämlikhetstanken innebär som sagt att ditt ursprung är ointressant – därmed är det också ointressant om du är vit, svart, albino, gul eller fläckig eller grönprickig eller polkagrisrandig.
En av Paris vice borgmästare har gett uttryck för åsikter som innebär att vita ska sättas på undantag, men framförallt riktas angreppen från förnuftigt tänkande politiker och intellektuella mot den franska studentfackföreningen Unef som hårt driver kraven på ”safe spaces”, kvoteringar samt förtvivlat försöker hitta en fransk motsvarighet till George Floyd. Unefs ledning är också ett exempel på vad president Macron och medlemmar av hans regering betecknat som ”islamo-vänsterism”.
Och här kommer vi tillbaka till New York Times.
I en rejält uppslagen artikel har tidningen skrivit uppskattande om Unef. Det är lite oklart vad som är fantastiskt med Unefs idéer – men New York Times är alldeles till sig i gabardinkostymen eller hipsterpaltorna (de två uniformer man kan välja på som NYT-anställd) eftersom Unef leds av en kvinna vars mamma är från Guadelope medan pappan är jude från sydfrankrike, dessutom finns i ledningen en kvinna vars föräldrar konverterat till islam, en muslim vars föräldrar kommer från Tunisien samt en ”vit män” (som tillhör en mer udda vänstergrupp).
Artikeln visar ingen som helst kunskap om fransk historia, kultur och mentalitet – eller för tanken på att det är dina meriter och prestationer som ska räknas.
Det är din hudfärg, din tro, ditt kön som är det viktiga.
Givetvis har franska tidningar från höger till vänster förklarat att New York Times ska hålla käft och uttala sig om sådant de möjligen förstår sig på, exempelvis vilken portugisisk restaurang som är bäst ovanför 160:e gatan.
Men visst, det är klart att en man som varit redaktör på den tidningen ska rädda Bulletin.
Själv tror jag dock att Uri Geller har större möjligheter att fixa det.