Föreningen "Somaliska Kvinnor för utveckling i Dalarna" lägger ner stor kraft på att lära sig hur man röstar i Sverige.
Jussi Björling-muséet i Borlänge ska läggas ned. Kostar för mycket, sägs det. Frågan är i förhållande till vad.
Det senaste året har en del, i sin okunskap, fått för sig att det vore en välgärning att riva ned statyer av till exempel Carl von Linné.
Med mindre våldsamma metoder plockar man bort andra delar av den svenska idéhistorien och kulturarvet; personer som haft betydelse för vetenskapens och konsternas utveckling i världen städas undan. De är inget att skryta med liksom. Inget att inspireras av.
Vad spelar det i Jussi Björlings fall för roll att det fortfarande är så att dagens mest framstående tenorer mäter sig med honom?
Stäng muséet.
Vad spelar det för roll att den stilbildande och tongivande musikkritikern och historikern John Barry Steane efter ett besök på muséet konstaterade att det var det bästa sångarmuseét överhuvudtaget.
Stäng det.
Vi ser nu hur minnet av vad Sverige var utplånas, och därmed förstår allt färre vad Sverige skulle kunna bli och vara. Historien blir ett tomrum, tillvaron gillar inte tomrum, alltså förväntas vi med tacksamhet ta emot varje nytt kulturellt uttryck som kan fylla de där tomrummen.
Det är inte så att Borlänge kommun saknar pengar.
Tittar jag på bidragen som kultur- och fritidsnämnden ska slanta upp 2021 ser jag att Unga Örnar i Borlänge ska få 1 451 000 kronor för att hålla igång verksamheten på tre fritidsgårdar; Knuten, Träffpunkt Paradiset och Idkerberget.
Att kommunen ska behöva bistå med bidrag till dessa aktiviteter är lite svårt att förstå.
Fritidsgården Knuten drivs av Unga Örnar, ABF, och SSU.
Man kan tycka att dessa organisationer rimligen borde kunna bekosta verksamheten själva.
Träffpunkt Paradiset drivs av Unga Örnar, Verdandi, ABF, Tjärnkraft, Rädda Barnen, Swesom. Rimligen borde även de kunna bekosta verksamheten själva.
De här föreningarna hör till dem som håvar in mest kommunala, regionala och statliga stödpengar för sina aktiviteter, de utgör huvudöarna i en arkipelag av föreningar i Borlänge.
Inte för att jag finner föreningsliv dåligt. Tvärtom.
Men föreningsliv som inte skulle finnas om det inte fick skattemedel är inget verkligt föreningsliv; det är inte en verksamhet som uppkommit för att människor samlats därför att de verkligen är intresserade av något. Det är istället ofta en aktivitet som tillkommit för att människor vill ha en försörjning som ledare av något slag eller för att åtminstone få ett bidrag till den privata ekonomin.
Eller så har organisationen skapats som ett verktyg för att fånga in invandrare och få dem att rösta rätt. Ett verktyg för att man ska kunna leverera röster.
I Borlänge finns ett tiotal föreningar som organiserar stadens 3500 somalier som utgör den största invandrargruppen i staden, där närmare 20 procent har utländsk bakgrund.
Jag blir mäkta imponerad av organisationsgraden hos somalierna eftersom jag trodde att de levde i klanstrukturer. När jag studerar föreningsregistret upptäcker jag att de redan anammat det svenska sättet att bilda förening för att få stöd och bidrag. Här finns föreningarna som Somali Youth for education, Somaliland förening i Dalarna, Somaliska Freds- och framtidshopp, Somaliska föreningen i Borlänge, Somaliska föräldrar och barn förening i Borlänge, Somaliska Kultur och utveckling i Borlänge, Somaliska kvinnor för utveckling i Dalarna, Somaliska Pensionärsföreningen i Dalarna. Dessutom är den somaliska representationen stark i det övriga föreningslivet som i Unga Örnar, Verdandi och föreningen Tjärnkraft.
Det måste vara svårt för denna medlemmarna av denna befolkningsgrupp att hinna med ett jobb när de är så föreningsaktiva.
Man skulle ju kunna misstänka att det är klanerna som anpassat sig till den svenska strukturen och på så sätt inte bara får verksamhetsbidrag utan också politiskt inflytande.
Ett viktigt inslag i föreningslivet är att få människor att rösta. Föreningen med det storståtliga namnet ”Somaliska kvinnor för utveckling i Dalarna” genomförde utbildningar bland sina medlemmar inför valet 2018. På Facebook rapporterar de att ”Kvinnorna kände sig efter mötet stärkta i att utnyttja sin rösträtt.”
Vilken utveckling dessa kvinnor tänkt bidra till i Dalarna förblir något oklart när man försöker studera deras verksamhet. De verkar mest träffas för att äta somalisk mat, dansa samt diskutera rasism … och besöka kommunala inrättningar för att bli informerade om hur de ska utöva inflytande … för det är ju deras rättighet.
Det vi ser här är inte assimilering.
Det vi ser här är inte heller integration.
Det vi ser är mekanismerna för hur befolkningsgrupper som är invandrade och fortfarande att betrakta som gäster i landet används av olika politiska partier i kampen om makt och inflytande.
Politiker och byråkrater ger dem bröd och skådespel (alltid den invandrades hemlands eget bröd- och skådespel) i utbyte mot röster.
Maslah Omar kom till Sverige och Borlänge 2007. Elva år senare, i valet 2018 fick han 556 socialdemokratiska personröster. Bara det partiets kommunalråd fick fler.
Maslah Omar blev kultur- och fritidsnämndens ordförande.
Varför förstår jag inte riktigt. När jag läser intervjuer med honom verkar han inte det minsta intresserad av kultur.
Och det är Maslah Omars kultur- och fritidsnämnd som nu fattat beslut om att lägga ner Jussi Björling-muséet.
I arbetet för att skapa det mångkulturella samhället är utgifter för att bevara det svenska kulturarvet uppenbarligen en onödig kostnad.
Och i lokalpressen i Dalarna spekuleras det redan om att Maslah Omar är den som ska leda hela kommunen efter valet 2022.
Vi bör alla påminna oss själva om Sveriges rika historia och bidrag till världskulturen. Ett utmärkt sätt att göra detta är att läsa nyutgivningen av fransmannen André Bellessorts vackra bok ”Sverige” – där jag också skrivit förordet. Beställer gör du här.
