Ibland undrar jag vilkens sorts medicinskt experiment Jens Liljestrand genomgick under fyra dagar strax innan julen 2005. Jens behövde pengar och gick med på att bli försökskanin på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Riktigt vad han ställde upp på får vi aldrig veta när han berättar om händelsen i magasinet Neo 2013. Men läkarna höll uppenbarligen noga koll på vad som hände i Jens hjärna:
”De tar blodprover. De tar urinprover. De väger mig och mäter mitt blodtryck. De PET-skannar min hjärna i flera omgångar, en enormt avancerad röntgenmetod som ger tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i min hjärna.”
Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande.
Om så är fallet kan jag meddela dem som genomförde experimentet att det lyckades, och väl då var värt pengarna, även om efterkontrollen var dyrbar förklarar Jens:
”De berättar att varje enskild PET-skanning kostar hundratusentals kronor.”
Visst kan man leta efter andra orsaker till de politiska positioner Jens intagit under årens lopp, men det finns nog ingen annan som på samma sätt har en förmåga att förstå vad landets makthavare vill ska ske i Sverige – och sedan randa ihop en text som går lite, lite längre än alla andra – Jens stigfinnaren går före och banar väg.
Vill man förstå vilka faror som lurar i Sverige bör man därför läsa Jens – även när han nu ber om ursäkt för sina tidigare skriverier och ståndpunkter. Då kan man ana att de däruppe tänker genomföra en kursändring, eller kanske vill Jens bara rädda sin plånbok och fortsätta skriva om samhälle och kultur; men nu i tjänst hos andra herrar.
Men antagligen rör det sig om ett försök att tona ner den egna rollen – och framställa sig som en i mängden av personer vars enda misstag påstås ha varit att de varit “naiva”.
Men Jens var aldrig en i den hopen. Han var en av dess anförare.
Sankte jens omdöme
Jens ursäkt kom i samband med helgens masskjutning i Farsta. Den fick Jens att omgående skriva en artikel på Expressens kultursida där han gjorde avbön för vad han tyckt och sagt genom åren.
Men först ger han sig på den borgerliga regeringen för att den inte förstår allvaret, och därefter får oppositionen en hurring för att den inte gjorde något under åtta år vid makten.
Och därefter kommer det försåtliga, det som ska få oss att lyssna på Jens och tro på att han har svaren på problemen. Han kommer in på ”kulturvänstern” som han då ska ses som en del av, och att den ”anklagas för att börjat bry sig först när våldet kommer nära inpå deras vardag.”.
Så kan det vara medger Jens, och följer upp med en personlig avbön: ”… jag har nog haft fel, om allt”, vilket inbegriper migrationspolitiken som ”har varit mer misslyckad än jag velat förstå”.
Ett elegant grepp – för många är det lättare att lita på någon som medger att han haft fel, mycket fel till och med. Det visar på ärlighet, och ärliga människor ska man väl lita på. Ska vi då lita på Jens omdöme i fortsättningen?
Nej, för det viktiga här är inte att Jens säger att han haft fel.
Det viktiga är ordet ”velat”. Han har inte ”velat förstå”.
I två årtionden har Jens knåpat ihop texter som har varit resultatet av en uttalad vilja att tolka verkligheten, och beskriva den på ett visst sätt.
Vi har ju inte göra med en ensamstående heltidsarbetande mamma som måste försöka förstå världen under de få lediga stunder under dygnet som i bästa fall kan uppenbara sig.
Vi har att göra med en uppburen författare, en person som varit biträdande redaktionschef på Expressens kultursida, en person som inte bara har all tid i världen att förutsättningslöst inhämta fakta och analysera dessa så förutsättningslöst som möjligt – det är till och med en sådan persons förbannade skyldighet.
Men Jens har inga skyldigheter mot uppgiften som intellektuell, hans första skyldighet är mot den egna plånboken. Om detta är väl inget att säga, men om man fyller den genom att sprida saker man i bästa fall inte förstår (och inte har vett att hålla tyst), i värsta fall medvetet ljuger och förvanskar eftersom det är det som behövs för att man ska behålla sin position, då är den moraliska halten hos den personen inte ens mätbar. Kanske var det förmågan att skilja mellan gott och ont som läkarna mixtrade med på Akademiska, de ville stänga av den förmågan. I så fall, gratis grabbar, ni lyckades med Jens. Jag är dock osäker på om ni får ett Nobelpris, fast vem vet.
Det är detta som är innebörden i “velat”. Jens valde att inte se verkligheten som den var.
Vi ger Sankte Jens hjälp på traven
I Jens avbönstext går han inte igenom sina ståndpunkter genom åren, det är bara lite allmänt ursäktande, liksom typ en tonåring som blir påkommen med något olämpligt: ”Men äsch, det blev lite fel. Jag ska inte göra så mer. Och förresten, jag var inte ensam, kompisarna var med på det”.
Så låt oss hjälpa Jens att komma tillrätta med sina egna fel och brister genom att studera några av hans texter genom åren.
Jens har genom åren alltid hävdat att han är extra allt god eftersom han offrar mer än vi andra gör. Det förfallna folkhemmets eget lilla helgon, Sankte Jens.
Den senaste texten är inte den första där Jens låtsas vara botfärdig. I oktober 2019 tog han i och bekände sina synder i enlighet med vad värdegrundenföreskriver:
“Jag är en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning i en välbärgad stockholmsförort.”
Han berättar detta för oss för att vi ska förstå hur god han är. Sedan ger han sig själv syndernas förlåtelse genom att förklara att han skulle få det ännu bättre med en SD-ledd regering.
Men eftersom han bekämpar SD offrar han sig och får det inte så där underbart han skulle få det om Åkesson blev statsminister.
Sicken tokfrans.
Det finns väl inget i SD:s teori och praktik som signalerar att de tänker måna speciellt om välbeställda kulturjournalister i gentrifierade stockholmsförorter. De betraktas väl snarast som medlöpare till islamisterna.
Möjligen kan Liljestrand känna sig trygg på grund av sin mustasch som kan få SD:are att tro att han är värmlandsraggare och därmed helt OK.
Liljestrand försöker lura i oss att han på något sätt går emot sina egna intressen genom att ofta förfasa sig över SD.
Han avstår sina privilegier för vår skull – försökte han få oss att tro. När han i själva verket stärkte sina positioner i kulturvärlden.
Den sortens människor brukar ofta också tala om ”baaarnen”, allt det vi påstås måste offra för kommande generationer. Möjligen kan det vara så att Jens bekymrar sig för sina barnbarns barn, sina egna verkar han däremot vilja försätta i ett tillstånd av uppgiven hjälplöshet.
Sankte Jens skrämmer barnen med helveteselden
Ska man förstå hur skadlig Jens är inte bara för oss utan också för sin närmaste omgivning måste vi inleda med att föreställa oss vad som kan verka vara en annan sorts person.
Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.
Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med fanatisk visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.
Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!
Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:
”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”
Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?
Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.
Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest? Orosanmäler?
Överdrivet?
Nja.
I augusti 2021 skrev Kristofer Ahlström i DN:
”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.
I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”
Det verkade som om det rörde sig om en kampanj från Bonnierspressen, för dagen efter fyllde Jens på i Expressen:
”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark.”
Jens artikel öppnar också för att det faktiskt kan ha rört sig om en kamp mellan de två Bonniertidningarnas kultursidor. Kanske finns det en vandringspokal uppsatt inom koncernen som tillfaller den tidning som varje år kan uppvisa den allra värsta domedagsprofeten.
I så fall tronar det priset på Jens skrivbord. När andra talar om vikten av en grön omställning säger Jens att det är väl bra, då går vi inte under – men de flesta av oss kommer ändå att få leva i elände, mörker och misär.
Dessa män förmedlar till sina och andras barn känslan av att jordens undergång stundar (Dahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brinnande helvete (Jens).
De fullgör inte sin uppgift som män och fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, och uppgivenhet.
Extra problematiskt är förstås att de spred denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blev lästa av lärare och daghemspersonal och fördes vidare. De bidrog till en pandemi av panikångest.
Själv är jag synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös skräck och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.
Sankte Jens fördömer pyromaner
Jens var inte bara tidigt ute med att hota med helvetet – han kopplade också elegant ihop det med sina markeringar av att han inte var som andra ”vita män”. Skogsbränderna som härjade i Sverige 2018 var nämligen ”vita mäns fel” konstaterade han:
“Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.”
De enda vita, äldre män i historien jag kommer på som kan betecknas som direkt ansvariga för skogsbränder är författare.
30 april 1844 gör Henry David Thoreau upp eld i skogarna utanför Concord. Han har slagit läger där och vill laga till lite soppa.
Han förlorar kontrollen över lägerelden och 150 hektar skog brinner upp och lokaltidningen “The Concord Freeman” konstaterar att branden kunde ha satt själva staden Concord i lågor.
I självbiografin “Roughing it” berättar Mark Twain hur han och en vän ska göra upp eld vid Lake Tahoe. Det slutar med att de får fly ut till sin lilla båt och där med fascinerad fasa betrakta vad de orsakat: “en förblindande eldstorm” som de ser “sluka allt i sin väg, röra sig uppför skogsklädda höjder och försvinna ner i dalar – och förtära allt i sin väg”
Vad Liljestrand bygger sin anklagelse mot äldre, vita män är jag lite osäker på – det verkar på något sätt huvudsakligen grunda sig på en middag med en välbeställd man som njöt av en rådjursstek samtidigt som han uttryckte sin skepsis mot tanken på katastrofala kommande klimatförändringar.
Jag tycker det verkar vara en mer evidensbaserad hållning att förbjuda vita författare att vistas i skogen om man vill slippa skogsbränder. Sorry, Jens inga mer vandringar i blåbärsskogen för din del. Ja, just det, det höll jag på att glömma – du föredrar att dyka i korallreven runt exotiska öar på andra sidan jorden. (Fast det sistnämnda har Jens slutat med meddelade han oss i en artikel, han gav upp flygandet för klimatets skull. Ett ganska vanligt grepp hos Jens – berätta hur välbeställd du är och berätta vad du har råd med, och förklara därefter att du avstår – för vår och klimatets och barnens skull. Ingen är iförd en mer exklusiv offerkofta än Jens. Är det månne en Jacquemus?
Samtidigt som Jens själv verkar vara mest intresserad av att skrämma barn, ser han sig själv som en person som den rätte att tala om för andra män hur de ska bete sig som fäder.
Sankte Jens som fostrare av pappor
Under fotbolls-VM 2018 hoppade han på Andreas Granqvist och krävde att han skulle åka hem innan kvartsfinalen eftersom hans fru snart skulle föda.
Själv hade jag inga synpunkter i det fallet.
Ville Granqvist åka hem skulle han givetvis göra det.
Ville Granqvist åka hem och ta hela landslaget med sig för extra support inklusive Janne Andersson skulle han givetvis kunna göra det – ja, om laget var med på det förstås. För min del kunde han ta med sig materialförvaltaren också – de brukar vara rådiga personer.
Ville Granqvist spela skulle han förstås göra det.
Det där var inte mitt val att göra.
Och inte Jens heller. Men han tar sig alltid rätten att föreskriva för andra människor hur de ska leva.
I allmänhet pläderar jag gärna för att det förvisso vore bättre om föräldrar i det här landet tog ansvar för att deras barn lärde sig läsa, skriva och räkna, att de blev intresserade av kultur, lärde sig tänka självständigt och konträrt, att de ägnar sig åt fysisk träning.
Att de tar ansvar för sina ättelägg i dessa avseenden är vida viktigare än att de har synpunkter på hur andra fostrar sina barn.
Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt.
Det är detta som ligger under följande formulering från Liljestrand:
“Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen.”
Men – vi vet ju alla att så inte är fallet – det är inte alls det viktigaste uppdrag en fader kan ha i förhållande till sitt barn. Att Liljestrand skriver så visar att han begränsar faderskapsrollen synnerligen mycket – i princip avskaffar han den.
Faderskapsrollen är istället allt det andra jag räknade upp ovan.
Men på dessa områden ingår det inte i statsideologin att fadern ska vara närvarande och i praktiken har vi väldigt många fäder som inte är närvarande mentalt i sina barns liv även om de är där rent fysiskt när barnet föds.
Faderskapet är numera mer en symbolisk institution. Pappor förväntas var lite som kungen.
Kungen har ingen makt men klipper band vid invigningar.
Pappor ska inte ha makt, men de får klippa navelsträngen.
Sedan ska fäder inrikta sig på att betala skatt så att staten ska fostra barnen (med Jens hjälp).
Om jag var lite bakom flötet skulle jag hävda motsatsen till det Liljestrand säger – att det är bättre att män inte är med vid förlossningen.
I Sverige släpptes ju männen in i detta sammanhang först på 1960-talet. Samhället de föregående årtionden präglades av mer ordning, reda, framåtanda och stabilitet i alla samhällskikt än det gör i dag.
Det blev sämre när männen släpptes in i förlossningssalen.
Men jag hävdar ju inte det därför att sambanden givetvis är komplexa – och framförallt individuella.
Jag kan bara säga att det börjar gå väl långt när kultursidesskribenterna också tar sig rätten föreskriva oss hur vi ska leva våra liv i enlighet med deras – som givetvis följer PK–manualens alla anvisningar.
Jo, jag har varit med vid mina fyra barns förlossningar. Det var stort, vackert – och ibland skrämmande och det påverkar dig som person.
Men att göra politik eller utforma riktlinjer för andra av den upplevelsen – det skulle vara att solka den på något sätt.
Jens förklarar att det svenskaste som finns är slapphet
I många artiklar har Jens förklarat för oss att Sverige och svensk kultur egentligen inte finns som något särpräglat och egenartat.
Parallellt med detta har han förklarat att svenskar bär på en stor arvssynd för att ha genom historien ha ägnat sig åt rasism och slavhandel. Således borde väl Jens i och för sig hävda att det faktiskt finns något som kan kallas svensk kultur, en företeelse där Skansen är granne med en slavplantage, eller rentav Bergen-Belsen. Jens har krävt att vi borde riva ner alla dessa mängder av statyer som enligt honom tydligen finns i Sverige, och som föreställer “blodsbesudlade massmördare och diktatorer.”
En kort period 2018 verkade dessutom Jens ha intagit en tredje ståndpunkt när det gäller svensk kultur:
“Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för “svenskländare” och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.”
Fascinerande att se hur Jens som mycket länge avsvurit sig alla de privilegier han menar sig ha som vit svensk – och dessutom välbeställd – man, envist håller fast vid ett enda privilegium: att förakta typiskt svenska ting och företeelser.
Vi skulle kunna fortsätta att diskutera Jens åsikter och kampanjer genom åren, och göra djupdykningar i hans åsikter om vad som är rasism, Sveriges roll i världen, nationens förlorade mödomshinna, och ge exempel på hans uttalade förakt för vanliga arbetande människor i det här landet.
Men låt oss stanna här.