Lyssnar på Vetenskapsradion medan jag lagar mat och blir nästan lite för uppgiven för att klara av att kunna koncentrera mig på att göra de rätt komplicerade svartbönsburgarna.
I programmet diskuteras en avhandling om sadomasochism och programledaren och den som skrivit avhandlingen lider med de människor som intervjuats i avhandlingen som är sorgsna över att de inte vågar berätta för sin omgivning om sina böjelser.
Vilket öde, deklarerar de, det är synd om dessa människor som är rädda för att omgivningen på olika sätt ska markera mot dem; från total oförståelse och förundran till det totala avståndstagandet.
Och?
Vad annat väntar de sig?
Vi behöver inte gå så långt som att människor öppet skulle börja berätta om vilka sexuella aktiviteter de ägnar sig åt – det räcker med att tänka sig att människor öppet för varandra i alla upptänkliga sammanhang började berätta om sina sexuella fantasier; eller kanske lämnade fram en liten folder där de egna fantasierna presenterades i tryckt form för okända människor man mötte eller som man kunde dela ut på jobbet.
Jag tror att jag själv – trots min totala fördomsfrihet – skulle tycka det var ganska jobbigt att få mer ingående kunskap om de sexuella fantasierna hos okända och kända människor – inte minst för att de flesta på ett eller annat sätt säkert skulle inbegripa mig – och jag är ju totalt ointresserad och monogam. Men förutom det så är jag – liksom de flesta andra – tämligen ointresserad av att få kunskap om andras fantasier – eller få vetskap om arbetskamrater eller vänner och bekanta brukar ägna sig åt att till exempel hälla smält stearin i olika kroppsöppningar på sina partner.
Jag är definitivt än mer ointresserad av att försöka förstå varför de gör det.
Det finns alltså en fundamental och obegriplig förmätenhet från de människor som kräver att få bli förstådda på de här områdena. Kan man inte nöja sig med andra människors ointresse?
Som jag alltid brukar förklara – jag förstår inte ens mig själv i alla avseenden – ska jag nu också börja försöka förstå andra människor. Varför?
Dessutom förstår jag inte denna längtan efter att berätta och bli accepterad. Vad det än gäller så borde det väl snarare vara en normal mänsklig reaktion att vilja behålla mycket om sig själv och sitt allra mest privata för sig själv. Varför ska man sträva efter andra människors godkännande?
Här tror jag det mest obehagliga finns – det gäller samtalet i Vetenskapsradion och den allmänna trenden med certifieringar och godkännanden av olika former av sexuella aktiviteter – och det obehagliga är den helt perverterade tanken att man måste ha andras godkännande och förståelse för de egna sexuella aktiviteterna.
Det är inte ett tecken på ökad individualisering, det är ett tecken på individens upplösning.
Människor bidrar inte till en ökad frihet i samhället om de kräver andras tillåtelse. Då bidrar de istället till ett samhälle där allas vår frihet begränsas.
Det finns en stark frihetlig kraft i att människor bekämpar alla försök att få sin sexualitet begränsad av andras normer.
På samma sätt finns det en stark förtryckande kraft när människor börjar kräva att få sin sexualitet godkänd och “förstådd” av andra.
Och förresten – vad är poängen med att bryta mot en “norm” om man vill ha förståelse och acceptans av de “normativa”? Blir inte sadomasochism ganska tråkigt den dag man kan köpa den nödvändiga utrustningen i Ullared?