Daniel Ortega – president i Nicaragua och ledare för Sandinisterna. En gång betecknade han sig som marxist-leninist, numera kallar han sig socialdemokrat. Den rätta benämningen är dock jordtjuv.
Visst har Stefan Jonsson fortfarande en poäng med att elände råder i stora delar av tredje världen, när han för sisådär 512:e gången diskuterar detta i sin nyutkomna essäsamling ”Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld”.
Men visst har också Stefan Jonsson fortfarande monumentalt fel när han likaledes för 512:e gången tjatar om att det är kolonialismens och ”de vitas fel”.
Recensenterna har hyllat boken, i pesttider som våra blir ju allt som liknar flagellantbeteende extra berömvärt, ett tecken på insikt och självrannsakan.
Det är inte utan att jag själv känner mig som en flagellant när jag läser Stefan Jonsson. Det är som att tvingas lyssna på någon som är dyngrak men ändå ska förklara hur världen hänger ihop.
Och Stefan Jonsson är berusad, han är full av sin egen rättfärdighet och vilja till botgörelse för århundraden av vit kolonisation av Afrika, Asien och Latinamerika.
En kolonisering han menar de vita och västvärlden fortsätter genom globaliseringen.
Den tredje världen måste befria sig är Jonssons budskap.
”Befria sig”? En gång till?
För när jag granskar nyhetsflödet de senaste dagarna går det inte att undvika det Stefan Jonsson inte förmår, eller vill, se. Eller så är han faktiskt berusad på riktigt och gammaldags sätt och tror att årtalet är 1889 eller något ditåt.
I Vietnam fortsätter regimens jordexpropriationer av bondejord. En gång kämpade vietnamesiska bönder för att deras land skulle bli fritt, deras jordlotter var dock ofta deras egna.
I dag är deras land fritt från utländskt välde, men deras jord tas ifrån dem – vare sig den är individuellt ägd eller av en bygemenskap.
Jorden tillhör sedan befrielsen staten och staten kontrolleras av partiet och partiets ledande medlemmar tar nu jorden från bönder som har attraktiv mark och överför den i sin personliga ägo för att där ska det byggas semesterbostäder, kontorslokaler eller köpcentra … som de ledande partimedlemmarna alltså äger.
Enligt partiets uppfattning befriades och enades landet slutgiltigt 1973.
I dag blir bönderna av med sin jord.
På vilket sätt menar Stefan Jonsson att det skeendet är den vita kolonialismens fel?
Och i Nicaragua drabbas ursprungsbefolkningen av jordstölder. Människor som gör motstånd mördas, kidnappas eller ”försvinner. Bakom dåden står företag som vill åt skogen och mineralerna. I ett av de största skogsbolagen har president Daniel Ortega och hans familj affärsintressen.
Daniel Ortega leder Sandinistpartiet som åtminstone enligt sin egen historieskrivning befriade landet 1979.
På tal om skog. 1969 täcktes tre fjärdedelar av landet av vad som kan betecknas som skog. I dag är siffran en fjärdedel.
Befrielse från vad kan man alltså fråga sig i de här fallen. Liksom när det gäller Zimbabwe, Sydafrika, Kambodja, Algeriet … och en stor mängd andra länder.
De flesta av dem har varit självständiga i femtio eller sextio år. Deras skapelseberättelse om vägen till oberoende följer alltid samma mall: efter lång och hård kamp hade befolkningen nått en sådan medvetenhet att det kunde resa sig och bli fria.
Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur?
Nu var de ju herrar i eget hus.
Men de som styr i dessa låtsas inte om de senaste fem årtiondena.
För då måste de konfrontera sin egen oförmåga att vara just sin egen herre.
Vad vet väl jag i fall de en gång blir förmögna till detta.
Det enda jag egentligen begriper är att de döljer sina misslyckanden genom att skylla på ”de vita” – och att Stefan Jonsson är dem behjälplig med detta.