Inom en framtid som är alldeles för snar kan vi få se scener av den här typen utspela sig på de svenska sjukhusen:
Patient: “God dag. Jo, det är så att jag inte kan få barn.”
Sjuksköterska: “Jaha, och ni har försökt ha oskyddat, regelbundet sex i minst tolv månader?”
Patient: “Ack nej.”
Sjuksköterska: “Men varför inte då?”
Patient: “Jag har ingen partner.”
Sjuksköterska: “Aha! Men det kunde ni ha sagt med en gång. Jag ska kolla om doktor Larsson på ortopeden är ledig. Han har haft jour i tre dygn, men han blir alltid lite extra pilsk när han är utmattad – så han ställer nog upp.”
Skulle aldrig kunna inträffa?
Säg inte det.
WHO vill nu genomdriva att barnlöshet ska klassas som handikapp – eftersom de menar att det är en rättighet att få sätta barn till världen. Därmed ska alla vårdgivande myndigheter i alla länder få en plikt att hjälpa de barnlösa.
Jaha, tänker ni – men det innebär väl bara att man vill få en laglig grund som gör det möjligt för barnlösa att få hjälp med artificiell insemination?
Men si, så enkelt är det inte.
I gruppen av människor som inte kan få barn ingår också enligt WHO sådana som inte lyckats hitta en lämplig partner.
I västerlandet – och väldigt mycket i Sverige – har vi skapat ett samhälle där människor mer och mer fråntas sitt eget ansvar – de förväntar sig i att varje litet enskilt moment av deras liv så ska staten finnas där och curla tillvaron för dem.
Sådana individer blir totalt socialt handikappade och därmed komplett oförmögna att upprätta sådana relationer med det motsatta könet att barn blir resultatet.
Först skapar alltså byråkraterna en mentalitet hos människor som gör att de inte kan bete sig på ett sådant sätt att barn kommer till världen, därefter skapar de lagar som ger dem möjlighet att åtgärda detta med artificiell insemination.