I gårdagens DN fortsätter den mentalhygieniska kampanjen för att vi alla ska renas från varje personligt särdrag.
På debattsidan ondgör sig tre personer från den akademiska världen över att en forskare i årets adventskalender framställs som en person som är avvikande till klädsel och beteende.
De tre skribenterna förklarar att vi behöver fler ungdomar som ägnar sig åt forskning men då måste forskare i populärkulturen framställas som helt “vanliga” personer som klär sig “vanligt”.
Jag som trodde forskningens uppgift var att tränga under ytan, att spränga våra invanda och inlärda föreställningar.
Vad jag själv tyckt mig lägga märke till är att Sverige väl hade en bättre forskningsmiljö förr – trots att alla barn läst Kalle Anka och där mött Oppfinnar-Jocke.
Och i de populärkulturella framställningarna i min barndom av till exempel Thomas Alva Edison eller paret Curie betonades ju inte precis att de var som alla andra; tvärtom var det den totala besattheten av att finna det de sökte som skildrades.
Det beskrevs som föredömligt att Edison bara sov fyra timmar per natt – och att han dessutom förväntade sig att medarbetarna skulle sova lika lite.
Vetenskapshistorien är fylld av berättelser om de stora forskarnas och upptäckarnas maniska besatthet av att finna svaren på de stora frågor de ställt sig (frågor andra inte ens förstår kan ställas) – och dessa individer var inte “vanliga” – de gick inte till jobbet 09.00 och gick hem 17.00 med avbrott för en timmes lunch, tre fikaraster á minst 20 minuter per dag, samt en eller två gånger i veckan ett av verksamheten betalat besök hos en terapeut.
De tre skribenterna vänder sig också mot inslagen av magi och mysterium i årets adventskalender – och visst – du har ingen större nytta av tarotkort när du ska analysera något – men att inte inse att den avancerade forskningens resultat eller spekulationer kan inge oss lekmän en känsla av magi och mysterium – och därmed storslagenhet är att inte förstå den romantik som finns – och ska finnas – kring forskning.
Det är den som kommer att locka begåvningarna till naturvetenskapen, inte tanken på att arbetstiderna är reglerade eller att alla där verksamma är “vanliga”.
Men det räcker inte med att unga människor ska sluta drömma om att de en dag i sitt laboratorium på Mars ska lösa cancerns gåta – män ska också upphöra av vara män får vi lära oss i ett reportage om något som kallas “killmiddagar”.
Vi får delta på en middag med några män som samlats för att äta middag och diskutera det här med känslor, ångest och allt det där gamla vanliga ni vet; varför förstår min fru mig inte, varför förstår jag inte mig själv, varför kan jag inte gråta (skulle ju vara mer begripligt om de diskuterade varför de var hårda i magen – man anar i referaten av samtalet att de alla är drabbade av de mentala följderna av långvarig förstoppning.)
Högst osäkert om det hela förresten kan kallas “middag”, de kör med hämtpizza därför att tillagande av middag för vänner på besök anses som alltför “macho”.
De här gossarna vantrivs i tillvaron därför att de inte känner sig hemma i den gamla för dem typiska umgängesformen som för dem verkar bestått i att man träffas, dricker bira och pratar om fotboll och brudar.
Nu jävlar vill de prata känslor och bli mjukare och komma bort från den gamla mansrollen, de vill inte vara “macho”.
Och det märkliga inträffar att bara för att de tidigare upplevt en manlig gemenskap som tar sig uttryck i att man rapar öl och snackar sex så ska man göra upp med vad som beskrivs som det gamla manlighetsidealet och skapa ett nytt. Men det de beskriver som de gamla manliga idealen har ju inget att göra med dessa.
Vi behöver inte göra upp med vad som varit gamla manliga dygder och ideal – vi behöver en återgång till dem.
Det pizzagänget uttrycker är en vilja att fly från ansvar, de har gett upp – utom på en punkt. De tror att de kommer att få ligga mer om de visar sig allmänt vilsna i pannkakan – lycka till med det killar.
Man kan alltid diskutera vad som skulle vara de manliga dygderna – men jag hör till dem som tror att om man blottlägger dem så är det strävan efter mod, styrka, ära och mästerskap.
Och nej, det innebär inte att den som strävar efter detta på något sätt är överlägsen kvinnor.
Det kan snarare uttryckas som att den man som inte gör det kommer att bli underlägsen kvinnor.
Vi lever i ett samhälle där överheten vill ha oss alla att sitta fogliga och prata känslor med varandra och aldrig uttrycka en egen ståndpunkt. Den där överheten sitter tryggt om fler män träffas och kryddar hämtpizzan med sina tårar.