Room in New York. Edward Hopper, 1932.
I några årtionden har idéhistoriker förfäktat teorin om att det finns en svensk ”statsindividualism”. Det är en uppfattning som utgår från tanken på att svensken är en så ursinnigt individualistisk person att han bara vill ta hand om sig själv – för att kunna förverkliga sig själv och utvecklas. Familj och vänner blir därför en onödig belastning för individen.
Ser jag mig omkring blir jag fundersam på vad som menas med den där individuella utvecklingen; innebär det möjligheten att äta ett kilo köttfärs alldeles själv när det vankas fredagstacos istället för att dela med de andra i en familj? Eller?
De som tror att statsindividualism är ett existerande fenomen hävdar att svensken egentligen inte vill ta hand om sina barn eller äldre anförvanter. Därför bejakar han eller hon statens tillväxt så att barnomsorg och skola ordnar det där med barnen, och sjukvård och äldreomsorg det där med de gamla. Och individen blir fri och kan utbrista i lovsång över den goda, och stora staten. Individen blir oberoende av familjen men beroende av staten.
Den svenska statsapparatens expansion efter andra världskriget har byggt just på löftet om att staten ska ta hand om allt som individen finner besvärligt, han eller hon ska bara kunna tänka på sig själv. Teorin om statsindividualism är bara byråkratins försök att förklara och försvara expansionen genom att hävda att du och jag vill att staten tar över mer och mer ansvar för hur vi lever.
Men efter att hundratusentals flyktingar sökt sig till Sverige det senaste decenniet har budskapet från staten blivit ett annat.
Politiker, byråkrater och välbetalda idkare av ”välgörenhet” spänner ögonen i oss och säger:
”Du har ett ansvar för att de som kommit till vårt land integreras. Det räcker inte med att du öppnat ditt hjärta, du ska också bjuda hem dem på middag och lära känna dem, utveckla vänskapsband, lära känna dem och få veta mer om deras bakgrund och kultur. På så sätt utvecklas du som människa”.
Media hakar på. Regelmässigt dyker det upp ett reportage om hur en svensk familj bjudit in en utländsk familj och skapat djupa vänskapsband och alla är lyckliga och har blivit bättre människor.
Men står vi inte inför något mycket märkligt här?
I decennier får vi veta att vi inte ska fundera så mycket på det här med våra barns fostran och utveckling. Det ordnar staten, som också åtar sig omsorgen om de gamla, liksom att envetet reglera våra liv så att vi äter mer kålrötter istället för kött, slutar åka bil samt ägnar en kvart varje dag åt att ha ångest över vårt ansvar för slaveriet.
Och så plötsligt en dag händer det – och utan att vi ens får en kopp Gevalia – vi kommenderas att överta ansvaret för integreringen av främmande människor. Så svensken som inte är betrodd att fostra sina barn eller styra sitt eget liv blir nu anförtrodd uppgiften att inlemma personer från kulturer som inte det minsta påminner om den svenska.
Svensken som är tillsagd att söka sig bort från de naturliga sammanhangen och etablerade traditionella sociala gemenskaper och som fri individ finna sig själv – får nu veta att det gör han bäst genom att bli en del av flyktingmottagningen, en ö i en arkipelag av frivilliga integrationsarbetare.
Men frågan är vem som integreras i vad när den svenske individen i ständig jakt på sig själv och förnyelse möter personer som styrs av klan, familj, kultur och religion.
De statligt orkestrerade kampanjerna om detta kom först i och med den senaste stora flyktingvågen – innan dess fanns det till exempel inga kampanjer för att man skulle lära känna sina grannar. Då gällde paradigmet att man som individ skulle lösgöra sig från alla sociala sammanhang för att vara fri att finna sig själv.
Ett försök att få paradigmskiftet att bli mindre uppenbart är att hävda att vi alla har något att lära av andra kulturer; märk väl – inte av de kulturer som finns i Frankrike, Tyskland eller Italien – utan av dem som finns i tredje världen. På så sätt kan man försvara det påbjudna inbjudande av andra familjer och främlingar till det egna middagsbordet – det lanseras som ett sätt för individen att finna sig själv.
Det är märkligt att uppleva hur den gemensamma måltiden i hemmet plötsligt blir viktig genom den här propagandan. Den har inte tidigare setts som viktig för att hålla ihop familjen … men ja, just det – den skulle ju inte hållas ihop utan atomiseras.
Och som om den pågående atomiseringen inte vore tillräcklig, instiftas nu en ny metod för att göra den fullständig.
Nu ska vi ner på elektronnivå.