Ännu en skjutning. Ännu ett ouppklarat brott i statistiken.
Inledning 5 augusti 2020. “Kriminella kulturer och kriminellt korkade kulturer 3”. Nedanstående artikel är inte bara ett inlägg i en diskussion om islam och religionsfrihet. Den handlar också om problemet med islam och våldsbrott – och utgör därför den avslutande delen i dagens serie. om
Islam i brukar annars bara förknippas med våldsbrott när det gäller terrorism. Men samma kulturella och sociala faktorer som skapar terrorister bland muslimer i västvärlden förklarar också den utbredda brottsligheten i de svenska förorterna. Miljöer som präglas av isolering, avståndstagande och till och med religiöst och kulturellt betingad aggressivitet mot värdlandet fungerar som drivbäddar för de kriminella gängen.
Att ropa på fler poliser för att hantera problemet synes mig vara ett märkligt försök att hitta en lösning. Är det inte vida mer rationellt att drastiskt minska antalet personer i landet som tillhör den muslimska kulturkretsen? Och är det också inte lika rationellt att så mycket som möjligt begränsa utövandet av islam i landet?)
Deras religionsfrihet blir vår ofrihet
Jan Guillou får märkligt nog en hel del beröm över hela det politiska fältet för sin senaste kolumn i AB om religiösa friskolor där han anser att de alla borde förbjudas.
Undervisning bör alltid ske i “demokratiska skolor” menar han och så kan man ha olika former av frivillig undervisning på lediga stunder för de små liven.
Religionsfrihet gäller inte barn – enbart vuxna.
Guillou driver sin tes med utgångspunkt från att väldigt många muslismska friskolor bevisligen ägnar sig åt en verksamhet som innebär förtryck av flickor samt propagerande av tankar som innebär att man indoktrinerar eleverna till att se ett liv i ett parallellsamhälle som självklar, ett parallellsamhälle där allt annat än västerländska värderingar gäller.
Guillou menar att det som hindrar ett sådant allmänt förbud är att KD vill skydda kristna friskolor och Liberalerna vill skydda judiska.
Men själva hans utgångspunkt är fel, men den delas uppenbarligen av väldigt många. Den utgångspunkten är att man diskuterar utifrån allmänna principer och inte utifrån den konkreta verkligheten.
Guillou verkar glömt vad vår gemensamme läromästare Vladimir Iljitj Uljanov om och om igen påpekade:
“Sanningen är alltid konkret”.
Givetvis måste vi kunna bedöma enskilda företeelser, handlingar och uttalanden utifrån ett sammanhang.
Den konkreta verkligheten i dag i västerlandet är att delar av vad som kan betecknas som den muslimska kultursfären uttalat en krigsförklaring mot västerlandet och västerländska värderingar – och då talar vi inte bara om något hundratusental terrorister organiserade i olika mordiska grupper. Vi talar också om stora mäktiga stater – Turkiet, Saudiarabien eller mindre mäktiga men rika stater som Gulfstaterna, och så har vi Iran, Pakistan – och så vidare.
– och även muslimer som inte är beredda att gripa till våld kan tänka sig ingå i parallella samhällen i västerländska stater.
Det är i ett sådant sammanhang man bör se upprättandet av muslimska friskolor. De ingår i ett kulturellt angrepp – och då har givetvis västerlandet rätt att förbjuda sådana friskolor.
Nu kommer Guillou att hojta: “Men judarna då? Pingstisarna? Då ska vi förbjuda deras friskolor också!”
Men varför skulle vi göra det? Jag kan inte se att judiska skolor eller inrättningar på kristen grund drivs av religiösa rörelser som ingår i ett angrepp på den västerländska kulturen.
Återigen – sanningen är alltid konkret.
Om det i judiska skolor plötsligt börjar undervisas om att judarna som folk är överlägsna, att man ska skapa parallella samhällen där inte svensk lag råder och när synagogor börjar användas för att rekrytera medlemmar till terrorgrupper som vill döda otrogna som inte helgar sabbaten – då har vi problem – och får väl förbjuda judiska skolor – men något säger mig att det problemet aldrig kommer att uppstå.
Guilllou menar också att religionsfriheten bara bör gälla för vuxna – ett litet filosofiskt problem som då uppstår är – hur gör vi om religiösa föräldrar vill att deras barn ska gå i en skola på religiös grund? Guillous ståndpunkt innebär då att vi faktiskt inskränker deras religionsfrihet som vuxna.
Alltså är den enda rimliga ståndpunkten den jag intar: religionsfrihet är ingen oförytterlig rättighet – det bör vara fullt möjligt att göra olika bedömningar av olika religioner – och de ska utgå från vilken roll religionen spelar rent konkret i samtiden och det egna samhället.
Nu kommer förstås mina ståndpunkter att mötas med skällsordet “islamofob” – vilket är lite knepigt eftersom jag ju egentligen inte diskuterar religionen islam utan kulturer och mentaliteter: och min ståndpunkt är att kulturer och mentaliteter inte enkelt och friktionsfritt låter sig förenas på ett och samma givna geografiska och sociala utrymme.
Speciellt personer som liksom Guillou betraktar sig som vänster använder mer än gärna beteckningar som “islamofob”, “främlingsfientlig” eller varför inte “fascistisk” på ståndpunkter som mina.
Det är här allting blir så märkligt i mer än 170 år har det varit en grundläggande vänsterståndpunkt att människors kultur, tankar och mentalitet utformas inom ramen för den materiella verklighet de lever i.
Ett utmärkt exempel på detta är Karl August Wittfogel. På tidigt 1930-tal publicerar han ett antal studier där han diskuterar uppkomsten av vad han benämner som orientaliska despotier och hydrauliska samhällen. Marxisten Wittfogels tes är (mycket förenklat) att behovet av stora bevattningsanläggningar i Asien skapar behov av starka stater och byråkratier och rigida, despotiska samhällen. Ur detta växer i sin tur fram kulturer och mentaltiter och religioner som betingar människors tänkande och beteende. Alltså – jorden, naturen, miljön, klimatet och det geopolitiska läget kommer att forma en nation, en region eller ett folk.
Det här är inga faktorer man kan trolla bort och om man inte blundar för hur historien – och dagens verklighet – ser ut måste man konstatera att det i västasien, Asien, sydostasien eller Afrika utvecklas helt olika kulturer och mentaliteter. Nu är defintivt inte alla dessa exempel på asiatiska produktionssätt eller orientaliska despotier – men Wittfogels utgångspunkter borde vara självklara när man diskuterar exempelvis de stater som ingår i den muslimska kulturkretsen (där är det dock andra grundläggande faktorer än tillgången på vatten som skapar despotierna).
Är det rimligt att människor från en kulturkrets i Asien eller den muslimska världen enkelt ska integreras i en västerländsk kultursfär? Och om det ska ske kräver det en oerhört medveten vilja till anpassning och att man verkligen bearbetar och lösgör sig från sitt kulturella arv.
Men vad vi har i Sverige i dag är stora invandrade grupper som håller fast vid sitt kulturella arv, och sin mentalitet. De är till och med stolta över sin kultur. Och de uppmanas av myndigheter och politiker att vara det.
Om man levt i en samhällsformation som i årtusenden skapats och utvecklats på helt andra grunder, och där seder, bruk och mentalitet är helt annorlunda – försvinner det därför att någon på en SFI-kurs står i några timmar står och säger: “Så här gör vi i Sverige.”
Skulle inte tro det.
Integration bygger på att man inser att man kommit till en annan kultursfär och är beredd att acceptera de villkor som råder där – och att man anpassa sin egen nedärvda mentalitet, sina seder och sin kultur efter detta – annars blir det krockar, motsättningar och enkelt uttryck – bråk och brottslighet.
Även invandring från det europeiska kulturområdet leder till kriminalitet bland vissa grupper (se förra avsnittet), men när den utvecklas bland invandrare från den muslimska kulturkretsen kommer den att bli mer omfattande och aggressivare eftersom den växer fram i en sfär skild från den svenska och europeiska på alla områden.