“En försvarare måste alltid sträva efter att gå över till attack så snabbt som möjligt efter det att han utnyttjat försvarets fördelar.” (Clausewitz). Bilden: Hasse Alsér (t.v), Jan Jönsson (t.h). Jo, jag vet. Ett något onödigt klargörande.
Satt härom morgonen och tänkte på Hasse Alsér. Ni vet, den gamla bordtennisstjärnan. Om ni inte vet, låt mig då berätta.
Han var sin tids främsta defensivspelare. Det fanns inte en boll han inte kunde plocka upp och returnera. Med en tillbakalutad elegans verkade han spela efter devisen ”han där på andra sidan bordet får väl slå sig trött”. Och när motståndaren var fysiskt och mentalt utmattad och rörde sig som en IT-konsult dagen efter kick-off, då slog Alsér till med några blixtsnabba, vibenitehårda backhands.
Och så var det över.
Som i matchen om VM-guld i dubbel 1967. Hasse Alsén och Kjell ”Hammaren” Johansson mot ryssarna Stanislav Gomozkov och Anatolij Amelin. Ryssarna har ledningen tre gånger och matchboll i femte set. Förlorar ändå. Hasse Alsér tar allt, smashar såväl som kantbollar. För det mesta står han alldeles rätt placerad, och när han inte gör det verkar han bli teleporterad till rätt plats och uppenbarar sig där och levererar en retur med zenbuddistiskt lugn. Vid vissa tillfällen verkar hans arm också förlänga sig själv …
Att jag kommer att tänka på Hasse Alsér är att jag på radion hör om hur man i Stockholms stad ska försöka hantera att antalet dödsskjutningar i år slår ett sorgligt rekord. Den som intervjuas är socialborgarrådet Jan Jönsson.
Vi får det förklarat för oss att Jan Jönsson har stor tilltro ”Trefas”, stadens projekt mot gängvåld. 20 kriminella har deltagit i avhopparprogrammet och polisen har identifierat 70 högriskindivider.
Jan Jönsson förklarar att ”på några års sikt” ska nog Stockholm kunna uppvisa samma resultat som Malmö menar sig ha fått med sitt program ”Sluta skjut”. Det är inte att sätta ribban lågt, det är att gräva ner ribban.
Men vad går ”Trefas” egentligen ut på? För att få reda på det studerade jag en del av de texter som finns i ämnet. Mikael Jeppson, Stockholms stads samordnare mot dödligt våld, förklarar i ett intressant reportage:
”Vi har sett många fördelar med vår förstärkta samverkan. Både i enskilda fall och i ökad förståelse för varandras roller. Men det är ofta svårt att mäta att en individ direkt slutar med sin kriminella verksamhet på grund av oss. Det kan ske efter år av påverkan”.
Där har vi det igen. ”År av påverkan”.
År?
Påverkan?
Intervjun gjordes i augusti förra året. Och eftersom det bara gått ett år ska vi inte vara förvånade över att det blivit mordrekord i Stockholm i år. Det har ju ännu inte gått flera år. Men vi förväntas väl vara glada över kommunen, polisen och kriminalvården ”fått ökad förståelse för varandras roller”. Vad hände egentligen innan denna ”ökade förståelse” fanns? Trampade de in på varandras områden? Plötsligt dök en piket upp framför Stadshuset och Tusse Batong klev in och lajvade stadsborgarråd? Och stadsborgarråden lekte kvarterspolis och käkade kebab i Tensta? Ord bara ord.
En stor del av projektet verkar gå ut på att polis, kriminalvård och socialtjänst ska lära sig att formulera rapporter till varandra så att motparten förstår vad som sägs.
Och därute i orten fortsätter gängkrigen.
Men ibland tränger sig verkligheten på. I reportaget uttalar sig också Anders Ögren från Frivården:
”Ibland öppnas ett litet fönster, och personen kan tänka tanken att lämna sin gamla livsstil bakom sig. Då gäller det att insatsgruppen kan vara där”.
Man väntar således tills den gängkriminella är utmattad av sitt liv och inte längre orkar gå omkring i skyddsväst till vardags. Då är man där och tar hand om honom så han kan ”hoppa av”.
Först tänkte jag att Jan Jönsson hade sett gamla filmer med Hasse Alsér och inspirerats till en defensiv strategi. Låt motståndaren bli trött, sedan är det dags för oss.
Men så är tyvärr inte fallet.
Visst låter man motståndaren slå och slå tills han är trött. Men tyvärr kommer det då aldrig en blixtsnabb kontring, istället går man runt bordet och ger energidryck och bullar till motståndaren och frågar om man kan få ledsaga honom till duschen.
Det som behövs är inte en defensiv strategi, utan en offensiv.