Gräshoppor – inget Mattias Svensson tycker man ska bekymra sig för. Det ordnar sig alltid.
Mattias Svensson har läst biologen Chris Thomas “Inheritors of the earth – how nature is thriving in an age of extinction”, en bok om naturen, människan och problemet med de invasiva arterna. Men i Chris Thomas värld och Mattias är de invasiva arterna inget problem. Vad vet jag, kanske har de inte nått Lidingö än och tagit sig över bron?
De två har en sådan generös inställning i frågan att om de befunnit sig i Egypten under den avlägsna tid då Gud lät gräshoppor förhärja landet (2 Mos 10:4) så hade tyckt att det var väl fint att han däruppe satte lite fart på landets dynamiska utveckling.
Invasiva arter är för Chris Thomas och Mattias ganska ofta något gott.
Deras tankegång ser ut så här; människan förändrar ständigt världen, det är i praktiken vad som är den “naturliga ordningen”.
Mattias vänder sig mot att man ska angripa de invasiva arterna med utgångspunkt från en tidigare “naturlig ordning” som aldrig funnits som ett statiskt tillstånd.
Det är den dynamiska utvecklingen och förflyttandet av djurarter mellan länder och kontinenter som fört oss dit där vi är i dag.
Och vi människor är fler och lever längre, då måste utvecklingen vara bra – och invasiva arter har varit en del i den utvecklingen – alltså är invasiva arter bra.
I sig är resonemanget lite knepigt eftersom det skulle kunna användas för att berättiga även Xenopsylla cheopis och Yersinia pestis – digerdödens avfolkning av stora delar av Europa hade ju i ett visst perspektiv en positiv inverkan på kontinentens utveckling.
Och för den som är orolig för de invasiva arterna i dag förklarar Mattias alltså att det finns inget att frukta, utvecklingen har varit god därför att den faktiskt kännetecknats av invasiva arter, alltså kommer framtiden att bli god.
Mattias vänder sig såldes mot att man ska angripa de invasiva arterna med utgångspunkt från en tidigare “naturlig ordning” som aldrig funnits. Men det är nog faktiskt ingen klok människa som använder den utgångspunkten i sitt motstånd mot invasiva arter.
Men det är tankefel lika stort som de gör som han angriper.
Jag vet inte vilket som är värst – att hänvisa till en forntida perfekt balanserad ordning som aldrig funnits eller till en framtida ordning som vi inte vet något om.
Att människor vänder sig mot invasiva arter beror på att de hotar människors inkomster och deras sätt att leva här och nu, det de skapat eller den miljö och natur de upplever som behaglig och god.
Det är därför vi människor ibland tar oss för att försöka utrota invasiva arter.
Chris Thomas och Mattias diskuterar historien och framtiden men undviker rätt mycket att diskutera de problem som finns här och nu.
Det är klen tröst för den som drabbas av invasiva arters härjningar att om sisådär en fyra, fem – kanske sex generationer blir allt bra igen och naturen har återfunnit en tillfällig balanspunkt.
Låt oss vara konkreta och diskutera invasiva arter här och nu – Chris Thomas och Mattias lugnar oss med att det rör sig om ett fåtal arter som är farliga för oss.
Vi kan väl bege oss till Texas idag och titta på några av de invasiva arterna:
Zebramusslans utbredning i bland annat Lake Texaoma hotar att utplåna delar av fisk och fågelbeståndet liksom de musselarter som finns där sedan tidigare. Eftersom de kan fästa vid i stort sett vilken yta som helst utgör de ett hot mot dem som lever på fiske.
Vildsvin. Deras härjningar orsakar skador i Texas för fyra miljarder kronor årligen. Intressant nog kommer vildsvinet till Texas på 1930-talet då det utplanteras för att jägare ska ha något skojsigt att göra. Vad ska vi hälsa farmarna i Texas? Det har gått snart 90 år – och problemet blir bara värre.
Sumpbäverns härjningar har förstört mycket stora arealer våtmark som inte verkar gå att återställa.
Eldmyrorna förstör den sista delen orörd prärie längs med kusten med Louisiana – de käkar allt i sin väg – speciellt fåglar som häckar i marknivå riskerar att utrotas.
Och så där kan vi fortsätta med att beskriva vad de afrikanska bina, svarta tigerräkorna, den asiatiska karpen och de asiatiska musslorna gör – den sistnämnda arten hotar till och med säkerheten i kärnkraftverk.
Och då har vi ändå inte talat om problemet med invasiva växter som jättesimbräken och vattenkrans.
Jag kan liksom svårligen se att invasiva växter i dag, här och nu, inte utgör ett mycket stort problem i Texas för människor, jordbruk, natur och miljö.
Som sagt, visst är Texasborna ett härdigt släkte – och någon gång i framtiden får de väl uppleva den där tillfälliga nya (och kortvariga balanspunkten).
Men varför ska de acceptera detta? Varför ska de låta det föregående generationer skapat och lagt grunden för därför att allt i framtiden utlovas bli bättre.
För vem då?
Chris Thomas och Mattias grundläggande argument är att: så har det ju alltid varit och allt har alltid blivit bättre – så: Länge leve de invasiva arterna!
Jag får väl vara ursäktad om jag i detta sammanhang finner tankegången väl panglossiansk. Men eftersom Texasborna inte hört talas om professorn i fråga kommer de nog att försöka fortsätta utrota de invasiva arterna.
Själv är jag beredd att freda torpet mot vildsvin och grävlingar med napalm om så vore (bara nu den mer allmäna påverkan på omgivningen inte var så svår att kontrollera.)
Men – jag misstänker att Mattias i sin text också gör en Göran Greider – det vill säga han vandrar in i djurriket för att finna exempel på hur man ska förhålla sig till problem i mänskliga samhällen – och syftet är förstås att förklara för oss att vi inte ska vara oroliga för öppna gränser – i naturen uppstår alltid en ny ordning – och en ny ordning – och en ny ordning – när de invasiva arterna kommer till ett nytt land eller en kontinent. Var därför inte rädd för folkförflyttningar, invandrare och främmande kulturer.
Jag tror att om det är den idéen Mattias vill förmedla så är den nog tämligen kontraproduktiv för hans syften – hur välmenande den än är.
För vad naturen lär oss är att invasiva arter helt kan utplåna ekosystem.
Den tanken känns ju inte så där väldigt, väldigt upplyftande översatt i ett mänskligt sammanhang.