Slaget vid Lier var ett slag under dansk-svenska kriget 1808-1809. Det utkämpades den 13 april 1808 mellan svenska och dansk-norska styrkor vid Lier i östra Norge och slutade med svensk seger. (Målning av Andreas Bloch)
Nu verkar alla vara ense om att svensk kultur är något bra och att svenska värderingar är väl värda att föra vidare – och det ska bli intressant att följa diskussionen om vad svensk kultur och svenska värderingar egentligen är. Detta även om diskussionen förs av dem som var i Almedalen – just därför att de alltför ofta har ett vagt grepp om svensk kultur och svensk historia – var de än befinner sig i det politiska fältet.
Det kommer att bli buskis av det hela – och det har ju sitt underhållningsvärde – och är definitivt en del av svensk kultur, en underskattad del.
I de diskussionerna kommer man säkert att träta om vad som ska ingå i en svensk kulturkanon – och det kommer att bli listor över vad som bör ingå i en litterär kanon, musikkanon, bildkonstkanon … och så vidare.
Det känns som om man tvångsåterförts till Sovjetimperiet och väntar på att få sig en lista förelagd om vilka verk som anses uppbyggliga att ta del av och som förmedlar den rätta andan – men låt oss ändå tala litterär svensk kanon; och försöka ta diskussionen på allvar.
Det hela är lite oklart när det gäller urvalskriterierna. Ska man utgå från vad som på något sätt ska definieras som bra litteratur oavsett inriktning och period blir problemet egentligen inte svårt – även om svenska litteraturkritiker har sjunkit till en af Wirsénsk nivå skulle man nog ändå kunna komma överens om 100 verk som kan betecknas som bättre än allt annat som tryckts och skrivits.
Själv skulle jag antagligen inte vara överens om det som ingick i den listan – men skulle tiga still – blotta tanken på att snorhyvlarna ska fås att läsa 100 litterära verk under sin tid i skolan känns tilltalande (även om projektet inte verkar alldeles lätt att genomföra eftersom många av de lärare som ska leda det hela antagligen får röra på läpparna rätt mycket under den egna läsningen – för att inte tala om det nästan vildsinta googlandet de kommer att få ägna sig åt. Men en sådan utveckling är egentligen också bra.)
Och trätorna kring listor – när de väl upprättats – kommer att vara uppiggande.
Men – jag tror att vi antagligen kommer att stå inför helt andra diskussioner – och det är bråket om vilka verk som förmedlar en känsla och kärlek till Sverige, nationen, naturen, kulturen, sederna.
För se då blir det lite knepigare.
Min egen ståndpunkt skulle kunna formuleras på det här sättet; det är klart att det finns en svensk kultur, svenska seder och dygder – det är bland annat genom verk inom alla konstformer som den svenska mentaliteten tar sig uttryck – och den mentaliteten har formats under sekler genom människors kamp för ett bättre liv; genom jakt, fiske, jordbruk, teknisk utveckling, hantverk, industriell produktion och genom deras värnande av sina rättigheter och sin egendom mot inre och yttre fiender.
Men vad säger att allt detta som konstituerar “det svenska” tar sig litterära uttryck?
För mig är det inte givet – av sentida svenska författare kommer jag bara på fyra som i sina verk och i sitt skapande ger mig som icke-svensk en känsla för detta; Lars Gustafsson, Sven Fagerberg, Sven Delblanc och Vilhelm Moberg – och som gör det på ett litterärt högt stående sätt. Faktiskt också möjligen Jan Myrdal.
I övrigt är den svenska litteraturen till stor del ett enda långt gnällande av människor som känner sig missförstådda, olyckliga, “inte sedda”, inte uppskattade av sin familj, sin klass – ja, av alla de möter. Den svenska arbetarlitteraturen till exempel handlar till mycket stor del om unga mäns – och kvinnors – ständiga strävan att bli författare och poeter – de är mer upptagna av sig själva än av världen omkring dem.
Svensk litteratur handlar inte – och har mycket sällan handlat – om den svenska verkligheten och historien och människors verklighet – vare sig den verkligheten är på åkrar, i skogar, laboratorier eller maskinhallar. Den har handlat om skribentens strävan efter att bli skribent.
Den som förfasar sig över nutida skribenters ständiga ältande av sitt utanförskap på grund av etnicitet, kön, religion eller klass ska inte tro att det är något nytt. Det är helt i linje med en tradition i vissa skikt i det här landet – det är bara orsaken till gnället som ändrats.
Inte ens om man söker sig bakåt i historien är det givet att de stora namnen präglas av kärlek till “det svenska”. Strindberg, Heidenstam, Ola Hansson eller CJL Almqvist är alla förvisso totalt nödvändig läsning – men sin uppskattning av “det svenska” uttryckte de nog bäst när de drabbades av hemlängtan under vistelser i andra länder – och då var det för att de inte kände sig tillräckligt uppskattade i de nya miljöerna.
Alltså – den som vill föra vidare en känsla för de egenskaper och den mentalitet som gjort Sverige till ett bra land att leva i ska nog fundera på någon annan metod än att upprätta en litteraturkanon med svenska verk – för alltför ofta handlar den svenska litteraturen om författarens motvilja mot arbete och flit – mot just det som byggt nationens välstånd.