Länge har rätt många kulturskribenter försökt få oss att tro att den kultur som skapas i orten tillför den svenska kulturen något och till och med innebär en utveckling av den, Först hade vi Strindberg och Selma Lagerlöf … sedan fick vi Z.E.och Adel Dostani. En ständig utveckling framåt och uppåt.
Dock börjar kulturskribenterna få problem …. till och med de har svårt att hävda att Dostani-rader som dessa tillför svensk kultur något:
”Vi är alla redo att sitta. Mannen, vilken kvittra?/
Aina är en liten fitta. Om det är life jag gittar/
Smasha dörren, hjullast./
Varje söndag julklapp”
I dagens DN Kultur löser Lotta Olsson problemet med att vända på lammsteken. Om man inte vill verka fnoskig genom att påstå att rappare utvecklar kulturen kan man kanske istället hävda att svenska litterära storheter om de levt i dag skulle varit just rappare … och därmed ge orten status av parnass.
Under en omläsning av Nils Ferlins samlade verk drabbas hon därför av insikten om att:
”Hade han levt i dag hade han nog blivit rappare, för han har samma sätt att leka med ord i både betydelse och melodi.”
Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.
Förvisso kan det leda till att man känner sig isolerad, distanserad, förundrad och nedslagen som Ferlin stundom var. Lotta Olsson noterar helt riktigt att:
”Ferlin är en melankoliker, snett och sorgset leende åt mänsklighetens självgoda, småsinta drag. ”
Just det … ”mänsklighetens självgoda, småsinta drag”. Men om Ferlin levt i dag hade han nog inte nöjt sig med ett snett leende när han såg hur dessa karaktärsdrag i vissa grupper utvecklats till narcissistisk megaloman mordiskhet och girighet.