Socialtjänstens omhändertagande av ett somaliskt barn i Trollhättan ledde till upplopp.
Tänk er följande scen från en lektionssal i en svensk skola.
Läraren: “Goddag! Välkomna till gymnasiet. Jag är er mattelärare. Slå upp sidan sju i läroboken. Vi börjar något riktigt spännande. Partiella differentialekvationer.” (Han kritar upp en formel på svarta tavlan.)
Elev 1: “Men… Kan vi inte gå igenom multiplikationstabellen? Vi hann bara till åttans tabell i nian.”
Elev 2: “Va?! Hann ni till åttan?”
Läraren: “Ha, ha. Ni är roliga ni! Det ni ser på tavlan är förstås ett exempel på Laplaces ekvation.
Elev 1: “Men… Vad menar du med ekvation?”
Elev 2: “…och varför är det så mycket bokstäver? Står det fel schemat? Är det svenskalektion? I så fall måste vi gå igenom alfabetet först. Vi kom bara till bokstaven R.”
En totalt oseriös framställning av den svenska skolan?
Nåja, kanske.
Men definitivt inte omöjlig som en symbolisk framställning av hur Sverige i dag fungerar. De som bestämmer hittar på saker som inte går att genomföra för att verkligheten ser ut på ett helt annat sätt än vad vi låtsas om.
Som det här med hanterandet av de återvändande IS-mördarna och deras familjer.
De tänkta åtgärderna är ungefär som att försöka lära färska gymnasister differentialekvationer.
Nu har det fattats beslut om själva metoden. När det gäller återvändarna ska Rädda Barnen, socialtjänsten och BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) börja mötas och samråda om hur barn till återvändare ska tas om hand.
Då låtsas man inte om att köerna till BUP är så långa att det barn som står i kö där i dag lär få hjälp någon gång när de gått i pension. Socialtjänsten skriker redan nu i de flesta kommuner om överbelastning – och Rädda Barnen är väl inte jätteförankrade i Örebros, Göteborgs eller Eskilstunas förorter. Vad ska de bidra med? Garantera att det finns fikabröd på mötena?
Det är inte ens ett slag i luften. Det är en orkeslös viftning i luften.
Och hur ska man hantera de återvändande IS-mördarna? Gårdagens rapport från Göteborg berättar att av 18 återvändare som kallats till förhör har 17 inställt sig. De förklarade alla att de varit i Syrien som hjälparbetare, och ägnat sig åt humanitär verksamhet. Det är svårt att förstå hur situationen i Syrien kan ha varit så fruktansvärd med alla dessa Florence Nightingale-killar från Vivalla, Biskopsgården och Rosengård som kutade runt och lade om förband och delade ut matpaket. Eftersom de brinner för att hjälpa medmänniskor i nöd kan vi väl skicka dem som volontärer till platser där ebola brutit ut.
Tror ni inte att de som bestämmer inte ser problemet med att återvändarna ljuger? De har nämligen i sina direktiv för hur återvändarnas barn ska tas om hand stakat ut en väg som ska anträdas.
Så här ska det gå till (och, nej, jag är inte ironisk nu).
Om en orosanmälan kommer in, så ska de tre nyssnämnda organisationerna ingripa och utreda (barnen lär väl sluta med nappflaska och komma i puberteten innan det sker, men vi bortser från det så länge).
När utredningen är klar kan man besluta om olika former av omhändertagande om så anses nödvändigt.
Om det under utredningen framkommer att någon av föräldrarna varit delaktig i krigsförbrytelser, så ska socialtjänsten rapportera detta till polisen.
Och hur ska det framkomma? Genom att barnet berättar att de haft svårt att sova för att de sett pappa halshugga folk? Eller genom att föräldrarna själva berättar, typ: “Ja, lilla Ahmed sover oroligt på nätterna, men det beror på de där opålitliga chassidiska barnflickorna vi hade. Det funkar inte med slavar för sådana grejer.”
Eller ska socialarbetarna rota runt i återvändarnas hem för att hitta foton på illdåd som föräldrarna begått?
Detta är så vansinnigt typiskt för det här landet. Man lanserar en massa beslut som aldrig kommer att kunna genomföras.
Det beror inte enbart på att man inte vet hur verkligheten ser ut.
Det beror i huvudsak på att man egentligen inte bryr sig.