Mao Zedong till häst under "Den långa marschen". Fotot visar oss enligt Sven Lindqvist en mild och eftertänksam man.
Jag såg Sven Lindqvist träna några gånger på ett gym vid Mariatorget. Jag hade läst ”Bänkpress”, hans essäbok om kroppskultur och bodybuilding. Jag förundrades över Lindqvists träning; han verkade inte riktgt veta vad han höll på med, och verkade heller inte särdeles engagerad.
Men av hans bok att döma, och av senare verk (som ”Ökendykarna”) trodde han nog att han ägnade sig åt kroppskultur, och jag utgår från att han också faktiskt ansåg att han han mådde bra av att rycka och slita litet i stänger och maskiner. Han gjorde väl dessutom egentligen något som inte är alltför ovanligt – tränade för att hantera övergången från ett förhållande in i ett nytt.
För den som tränar seriöst och reflekterar över förhållandet mellan den egna kroppen, själen och omvärlden ter sig ”Bänkpress” som ett skäligen platt och ointressant verk; en person ger sig ut på okänd mark med ett tvåfaldigt syfte: väcka uppmärksamhet genom att berätta om sådant andra inte sett eller hört, samt finna det han söker – vilket kan vara litet olika från gång till gång.
I en epok av stadigt minskande bildning kan sådana projekt vara framgångsrika, vilket också märks i minnesorden över Sven Lindqvist. I SvD säger de som uttalar sig saker som ”ny litteraturform”, ”fin stilkänsla”, ”förnyade och moderniserade sakprosan”.
I DN konstaterar Stefan Jonsson i en stor nekrolog att Sven Lindqvist kan jämföras med Chatwin, Sebald, Kapuściński, Naipaul och Magris, men att han är dem överlägsen för att de saknar hans politiska glöd och känsla för arkiven.
Men de andra författare Jonsson nämner kännetecknas av sin förmåga att upptäcka och se det komplexa, och det motsägelsefulla – deras verk får läsaren att tänka självständigt – vi tvingas till det för att de lär oss att historien inte rullar på någon räls och om det någon gång förefaller att göra det kan lokföraren mycket väl vara stupfull.
Att Lindqvist blev läst, översatt och hyllad beror på att han fyllde ett behov hos ett socialt skikt i västerlandet; de behövde få det bekräftat att Europa utvecklats tack vare kolonisering och folkmord. Det fanns en skuld att betala, och detta skikts anspråk på makt grundade sig på att de menade att de var de bäst lämpade att administrera återbetalningen av denna skuld.
Sven Lindqvists tidiga böcker om Latinamerika förmår inte fånga det sammansatta i kontinentens motsättningar, och på ett allsidigt sätt skildra olika intressens och gruppers drivkrafter.
Han vet redan när han kommer dit att jordreform och väpnad revolution är vad som behövs – vilket han anser sig leda i bevis med tabeller och intervjuer.
Han verkar överhuvudtaget inte reflektera över kontinentens historia, över hur de olika staterna utvecklades beroende på om det var portugiser eller spanjorer som koloniserat – han grubblar heller inte över de ursprungliga kulturer de ställdes inför.
Det är som att läsa en kioskwestern där indianerna blivit de goda, och de vita de onda.
Men kioskwesterns har ringa förklaringsvärde oavsett vem som är hjälte.
I minnesord över författare brukar man säga saker som att de ”öppnade världen för oss”. Liknande formuleringar är väldigt vanliga nu när skribenter ska minnas Sven Lindqvists gärning. Men i hans fall är det nog mer riktigt att säga att han ”öppnade världen för sig”. För Sven Lindqvists uppfattningar var alltid redan färdiga när han gav sig ut på resa med en eller annan bok om målet under västen. Han visste redan vad han tycke och tänkte – nu skulle detta bara bekräftas med ett besök på platsen; litet lokalfärg skadar aldrig.
När Stefan Jonsson i sin nekrolog omnämner Sven Lindqvists 60-talsböcker om Kina är det med en slapp aningslöshet som i dag borde omöjlig: ”Texterna utstrålade skarpt intellekt och glupsk nyfikenhet, men också en lyckokänsla – av att vara stadd i förvandling och spridas ut i världen och bland människorna”.
Så särdeles svårmättad kan inte Sven Lindqvists nyfikenhet varit eftersom de böckerna faktiskt inte säger oss speciellt mycket om den obegripliga misären i Mao Zedongs Kina. Däremot säger det mycket om Sven Lindqvist, och där har Stefan Jonsson rätt – de förmedlar känslan av att Sven Lindqvists hittat hem, han har funnit sin mission; han ska bli den tredje världens härold.
En genomgående linje i Sven Lindqvists författarskap var hans vantrivsel i den egna kulturen (och faktiskt också i sin egen kropp). Kroppen försökte han förändra till vad den skulle kunna vara; något annat och bättre.
Inte så med den egna kulturen, den förkastas till förmån för de han finner i Afrika, Asien och Latinamerika.
En annan genomgående linje i Sven Lindqvists författarskap är känslan av skuld. Jag får alltid en känsla av att han projicerar en högst privat och personlig känsla av skuld, och att den formar och påverkar hela hans bild av västerlandet. Som om någon av barndomens vredgade önskningar slagit in, och att den mor han önskat livet ur dött – och detta blir en skuld som måste betalas. Alltså måste Sven Lindqvist göra bot genom att få Västerlandet att sona den skuld han anser att den har till tredje världen.
Och det kan ske genom att den intellektuelle som känner sig inte bara oförstådd utan även oälskad i den egna kulturen finner sig en ny kultur.
Det av Sven Lindqvists verk som mest uppmärksammades var ”Utrota varenda jävel”. Metoden var författarens vanliga – läs och res för att hitta bevis för det du redan tror dig veta är sant.
Och det han ansåg sig veta var sant var att Västerlandet var programmerat att om så var nödvändigt utplåna varje ras och folkslag som den upplevde som ett hinder för sin expansion i Afrika, Asien och Amerika.
Lindqvist satte in Förintelsen i denna sin historia, och menade att det var ett tecken på hur ondskefullt Västerlandet var eftersom det reagerande först när ett folkmord skedde i Europa.
Den långvariga debatten som följde berodde på den omfattande kritik som riktades mot Lindqvist; han anklagades för att vilja förminska Förintelsen – att inte vilja se att den var unik.
Det ligger mycket i den kritiken, man kan inte som läsare undgå känslan av att det är ett av författarens mål att vilja kunna säga till judarna: ”Kom inte här och gnäll, ställ in er i ledet av alla andra folk som utsatts för folkmord. Tro inte att det är något speciellt med just er.” Jantelagen utformad för att gälla även dem som ligger i massgravar.
Lindqvists tes blir litet märklig, eftersom om den ska stämma borde leda till att folkmord och massförtryck i Europa ger upphov till protester och aktioner från de européer som inte utsätts för detta.
Men så är inte fallet. Ingen som helst omfattande massrörelse utvecklades i Europa till stöd för de folk som haft oturen att hamna i det sovjetiska imperiet. Inget stöd utvecklades heller för de miljoner som dog dessförinnan under 1920- och 30-talet i Ukraina.
Ser man till de senaste 150 åren har europeisk opinion och någorlunda folkliga protester i Europa som vänts sig mot massförtryck varit mer upptagna med satt protestera mot vad som setts som kolonialt förtryck i Afrika, Asien och Amerika än mot det som sker på dess egen kontinent och i dess närområden som Turkiet och Kaukasus.
”Utrota varenda jävel” ingår i denna tradition, och den kom därför – vare sig författaren ville eller inte – att fungera som en del i uppdaterandet av den antisemitiska berättelsen, samtidigt som den förstärkte det europeiska självhatet.
Jag har fått en del kommentarer om mina tidigare texter av Sven Lindqvist där det hävdas att jag tar i litet väl mycket när jag beskriver honom som en person som fungerade som ideologisk femtekolonn åt krafter i tredje världen som vill besegra, betvinga och kolonisera Europa.
Jag kan försäkra att det inte är en fråga om en överdriven tolkning av Sven Lindqvists verk. 1998 leverade han texten ”Om”. Den handlar om kontrafaktisk historia, om resonemang kring hur världen skulle se ut i dag om historien vid avgörande korsvägar tagit av i en annan riktning än den gjorde.
Vad skulle till exempel hänt om islam segrat vid Poitiers 732? Sven Lindqvists åsikt är klar och tydlig:
”Karl Martell kunde faktiskt ha förlorat vid Poitiers. Jag kunde ha varit icke-muslim i dag istället för att vara icke-kristen. Troligen skulle jag då glädjas över att den arabiska högkulturen inte blev stoppad av Karl Martells barbariska horder utan fortsatte sin utbredning över Europa och så småningom civiliserade även Sverige. Mycket elände har undvikits, skulle jag säga, tack vare Karl Martells lyckosamma nederlag vid Poitiers 732.”
Sven Lindqvist var alltså en av dem som aktivt formade dagens hållning bland många av dem som ska föreställa svenska intellektuella. Det är ett faktum, och inte så att jag tolkar honom lika enögt som han såg på världen.
Sven Lindqvist byggde en stor del av sin ställning på att han ansågs gå till källorna, läsa de gamla verken som ingen annan läste. Hans texter är fyllda med referenser och citat från tänkare från 1700- och 1800-talet, inte alltid bortglömda, men väldigt ofta numera olästa – tills Sven Lindqvist tar ner volymerna och läser för att upplysa oss.
Men oavsett vilka hyllningsord som nekrologerna fyllts av är det farligt att använda Sven Lindqvists verk som ett slags idéhistoriskt kompendium. Han gör som han brukar när han tar sig an klassikerna – citerar och beskriver så att de passar in i den bild av historien som han redan har klar för sig. Han brottas aldrig med texterna eller den faktiska historiska verkligheten.
Ett utmärkt exempel på detta är ”Egoismen”, en text från 1990. Där går Lindqvist igenom några av de tänkare som han menar satt det totala egenintresset i högsätet, och därmed anses bäddat för folkmord. Man bör som vanligt läsa honom med försiktighet.
Så här beskriver han Herbert Spencers idéer:
”Men på vägen till den ideala människan fick man inte vara hjärtnupen. Det var till exempel bra att imperialismen hjälpte till att röja undan de lägre människoraserna från jorden.”
När Spencer diskuterar samhällets utveckling beskriver han de krafter som är i spel och som ”tillintetgör sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg.”
Problemet för Lindqvist är att Spencer var en person som i sin politiska gärning gjorde betydande insatser för att väcka opinion mot slaveri och folkmord i kolonierna. Det han beskriver i det verk Lindqvist citerar i essän är de ekonomiska och kulturella krafter som omvandlar världen under 1800-talet – och beskrivningen skiljer sig inte nämnvärt från den analys som Marx och Engels gör av utvecklingen i till exempel Indien vid den tiden.
Sven Lindqvist var sorgligt nog i intellektuell mening lat och fördomsfull – det genomslag hans texter fick förklarar en hel del av tillståndet i det offentliga samtalet i dag – och de hyllande minnesorden.
De kinesiska ledarnas massmord på den egna befolkningen fick aldrig någon plats i den svit med böcker där Sven Lindqvist skildrade folkmord. Han uppvisade i stället en förståelse de kinesiska kommunisterna. Om tiden under “Stora språnget” skrev han om den: “den tragiska nödvändigheten i mycket av vad som sker i Kina”.
Hans hjärta ömmar för de stackars partifunktionärerna: “Kadrerna var under stark press att uppfylla de statliga rekvisitionerna. De tog allt som kunde tas om bönderna skulle överleva.”
Och detta är ju inte sant. Kanske dog 45 miljoner som en följd av svält. En skapad svält.
Detta är den Sven Lindqvist som beskriver sig själv som en man som älskade att tränga in i fakta och statistik. Hans förståelse, för att inte säga tillgivenhet för de kinesiska kommunisterna visar sig också i hans omdöme 1980 om Mao Zedong:
“På porträtten från kampåren träder han emot en som en enkel, känslig, intellektuellt öppen människa, en man som levde bland folket och diktade på hästryggen”.
Det skrivs alltså vid en tid då det inte kan råda minsta tvivel om all det elände Mao Zedong skapade. Och inte ens vid den tid då fotot är taget gäller beskrivningen. Mao Zedong gjorde sig redan under den Långa Marschen känd för att avrätta meningsmotståndare.
Ibland genom att låta begrava dem levande.