När jag läst en bok av Naomi Wolf har jag alltid kommit att tänka på en 400-meterslöpare som är först upp ur startblocken … och som är först ut ur första kurvan, och andra kurvan, men i tredje kurvan försvinner hon ut ur banan i tangentens riktning.
Hon blev på något sätt löparlöftet som aldrig infriade förväntningarna.
Och numera får Wolf inte ens komma till start.
Men det beror inte på det där med att försvinna i tangentens riktning.
Eller så gör det på sätt och vis det, tänker jag efter att ha läst Se odjuret i vitögat (Karneval förlag) – hennes självbiografiska bok om försöken att tränga ut henne ur det offentliga samtalet.
Ibland funderar jag på varför litteratur, konst, teater, film är så viktigt för mig i min tillvaro – jag tycker ju nämligen tämligen rätt sällan om de människor som i någon form ägnar sig åt sådant skapande.
De är så ängsliga av sig.
Pengarna ska in, bröd ställas på bordet, bolånet betalas.
Då får man inte förtörna dem som betalar ut arvoden, honorar, bidrag, stipendier och lön till det kulturarbetande skiktet; alltså ylar man med ulvarna, men morrar och visar tänderna åt dem som befinner sig utanför den egna flocken. Det är därför du möts av menskonst i tunnelbanan, och det är därför skönhet, värdighet och stolthet inte har någon plats i den offentliga konsten – eller litteraturen.
Det kulturarbetande skiktet borde utmana och angripa de idéer makthavarna försöker trycka in i våra hjärnor, men istället väljer de flesta i detta skikt att hjälpa till med att utplåna arbetande människors sunda och kritiska förnuft, och deras uppfattning om rätt och fel, gott och ont.
Makthavarna flyttar hela tiden fram sina positioner, och inte alla kulturarbetare hinner riktigt med i offensiven; de håller fast vid vad de tidigare tyckt.
Resultat?
Flocken vänder sig mot dem.
Se odjuret i vitögat är en fascinerad beskrivning av denna flockmentalitet.
I nästan 30 år tillhörde Wolf en av västvärlden mest uppmärksammade och publicerade feministiska författare. Mängder av kvinnor vittnade om hur Wolf öppnat deras ögon för patriarkala strukturer och förtryck … men så skrev hon en tweet under covidtiden där hon deklarerade sin oro för hur mNRA kan påverka kvinnokroppen – hon uttryckte också åsikter om att nedstängningar och social distansering inte var nödvändiga under coronatiden, och att sådana åtgärder var skadliga för individ och samhälle.
Och ungefär där började utstötningsmekanismens kugghjul att snurra. Att covid var som digerdöden och vaccinet vår enda frälsning var evangelium i flocken – för så hade makthavare beslutat.
Wolf fick uppleva hur bokkontrakt revs, redaktörer för stora magasin och tidningar – som tidigare slagits om att få publicera henne – besvarade inte längre hennes samtal eller e-post.
Tidigare vänner tog offentligt avstånd från henne. Slut på inbjudningar till galor och premiären.
Wolfs kamp mot tvångsvaccinering och social distansering ledde för hennes del till en alltmer tilltagande social isolering.
Den som vill läsa en utmärkt fallstudie av hur villkorat deltagandet i det officiellt godkända offentliga samtalet är i länder som USA – och Sverige – ska definitivt läsa Se odjuret i vitögat.
Själv tänker jag efter läsningen – som man bäddar får man ligga; och där ligger egentligen det egentliga, och riktigt stora – värdet med denna bok. Men jag har en känsla av att de viktiga aspekterna aldrig kommer att diskuteras – vare sig i medströmsmedia eller alternativa media.
Den offentliga debatten är alltför förstörd för det.
Men jag gör väl ett försök här.
När jag i början på 1990-talet läste The Beauty Myth – Wolfs första bok – ser jag nu i mina marginalanteckningar att jag uppskattade hennes konkreta kritik av olika moderna skönhetsideal, men irriterades av hennes bristande förmåga att diskutera skönhetsideal historiskt – liksom av hennes totala oförmåga att ens närma sig tanken på att det faktiskt skulle kunna finnas ett skönhetsideal som är så att säga tidlöst. Här ser vi den där tendensen jag talade om i början – Wolf tar ledningen i loppet men försvinner i tredje kurvan, något som också gäller Promiscuities, som kom några år senare. I det verket var det så uppenbart att hon inte var tillräckligt skönlitterärt beläst för att belysa och bevisa sin tes att unga män initieras in i sexualiteten genom att många stora manliga författare skildrat tonåringens och den unge mannens första trevande möten med sin egen sexualitet och det motsatta könet, men detsamma gäller inte för unga kvinnor.
Själva ansatsen är dock intressant, men leder ingenvart, och istället börjar Wolf skutta mellan olika kulturer och historiska perioder, något som slutar med att hon hävdar att kvinnor måste omfamna sin ”inre slampa”. Lite oklart var det för mig varför kvinnor skulle göra det – men visst, jag tillhörde inte målgruppen.
De här två böckerna gjorde Wolf mäkta populär bland många feminister (hennes inflytande började ganska omgående märkas också i Sverige). Problemet jag såg med henne, var att hon – liksom alla feminister – ställde kvinnor mot män. Därmed gick hon överhetens ärenden. De som har makten har alltid velat krossa kärnfamiljen, eftersom den är vanliga människors yttersta värn mot överheten och otryggheten i den värld denna överhet kontrollerar.
De här böckerna, tillsammans med andra verk, gjorde att Wolf fick skriva i New York Times, Guardian, och Politico … och att Oprah hyllade henne.
Men hon hade inte bara en uppburen ställning i det kulturella skiktet – hon hade makthavarnas öron; först var hon Bill Clintons rådgivare när denne kampanjade för att bli president, och sedan fick hon spela samma roll när Al Gore försökte ta sig in i Vita Huset. Hennes uppgift var att hjälpa Bill och Al att säkra kvinnoröster. Man kan förstår tycka att feministen Wolf borde ha hållit sig för god för att hjälpa två män kända för att tvinga sig till sig sex, och för att använda sin ställning och makt för att komma undan med det. Än mer absurt blir det med tanke på att Wolf 2004 offentligt förklarade att hon led av sviterna av att Harold Bloom tjugo år tidigare tagit henne på insidan av låret.
Dock, när jag bläddrar i Vagina: A New Biography från 2012 förstår jag varför jag ändå liksom uppskattar Wolf, och man kan i efterhand se att det är i samband med denna bok sprickan verkligen börjar uppstå mellan henne och resten av det kulturella skiktet. Kritiken mot boken var ganska omfattande, och bestod i påståendet att Wolf försökte reducera kvinnor till varelser styrda av sin vagina och vad den på olika sätt får uppleva.
Kritikerna var mer cerebrala män och kvinnor i ett kulturskikt som redan helt omfamnat tanken på att kön är en social konstruktion. Något som lade grunden för ett totalt avvisande av att biologi spelar någon som helst roll, och där befinner vi oss nu … i ett landskap kännetecknat av att det finns 36 kön … ungefär.
Verket om vaginans historia visar Wolfs styrka – hon står med båda fötterna på jorden, drar slutsatser som är sunda – men när hon ska belägga dem vandrar hon ut i historien och försöker skapa teorier som bevisar att hon har rätt – och hennes teoribyggen är något märkliga och har öppnat för angrepp på henne.
Hennes böcker The End of America och Give Me Liberty – två verk om USA:s utveckling –kännetecknas just av detta problem. Hon pekar tydligt ut hur de stora industriella komplexen (inom medicin, krigsmateriel, vård, IT) kontrollerar politiken och statsapparaten, och marknaden – och allt mer beskär människors frihet (hennes förutsägelser kom att besannas under coronaperioden).
Men tyvärr ska hon försöka underbygga iakttagelserna med hjälp av ett teoribygge, och prompt ska förstås Hitler, nazismen och fascismen släpas in i konstruktionen. Hon är stark nog att beskriva hur den amerikanska staten är på väg att minimera människors frihet, men förmår inte undvika en historieskrivning där fascismen är både utgångspunkten och den hotande slutpunkten (genom sin återkomst). Hon klarar det inte därför att hon inte är tillräckligt exakt och fokuserad på fakta.
Det finns en hel del att lära av att läsa Se odjuret i vitögat, man förstår hur flocken fungerar – ur hur Wolf faktiskt själv fortfarande uppvisar de beteenden som kännetecknar flockens medlemmar. Man märker så tydligt hennes saknad efter den upphöjda ställning hon hade tidigare, och det är just denna denna vilja att tillhöra flocken som en gång gjorde att så många av Wolfs verk aldrig blev riktigt gedigna, aldrig riktigt helt användbara, den amerikanska vänstern och liberalismen har sedan länge avlägsnat sig från 1970-talets klarsynta kritik av det egna landet och den djupa staten. Wolf var en del i vandringen bort från kritiken mot militär- och medicin-industriella komplexen.
Men när det verkligen gällde vågade hon ändå hålla fast vid vissa självklara sanningar om vem som styr USA och vart.
Det har hon all heder av.
Och även om hon försvunnit ut ur loppet i tangentens riktning fortsätter hon i alla fall att springa.
Till slut når hon säkert något slags mål.