Jan Myrdal i färd med att reparera sin lilla Citroën 2CV under en resa i Asien under 60-talet.
Jan Myrdal var inte mycket för att låtsas vara vänlig. Inte ens när han skrev om de döda. Vare sig de ännu inte kallnat eller var sedan länge hädangångna.
En helt korrekt inställning.
Alltså…
”Men i vilken mening skulle Jan Myrdals idisslande av verkliga och inbillade oförätter vara bättre än sådant malande i andras verk? Andra författares klagovisor över hur oförs- tående världen är brukar nämligen Myrdal uttala sig med förakt om. Med vilken rätt? Är det för att han utrycker sig bättre (vilket han gör) eller för att han helt enkelt är viktigare som person?
Jan Myrdal talar i sitt senaste verk, som han alltid gör, om vikten av att resa ut i världen för att upptäcka och beskriva den, men problemet med de beskrivningarna visar sig tyd- ligt i ”Ett andra anstånd”, världen kretsar alltid kring Jan Myrdal, vilket kanske gör upptäckandet och beskrivandet något snävt och begränsat.
Vad Jan Myrdal inte förstår, trots allt granskande av världen och all introspektion, är att han är en produkt av de miljöer han avskyr. Hans eget liv och hans förhållanden följer samma mönster som Gunnar och Alva Myrdals äktenskap; det gäller att ta sig upp, ta plats, den partner man väljer är den som är det lämpligaste redskapet i dessa strävanden — barnen sätts på undantag och plockas fram när de kan användas i karriärbefrämjande syfte (Alva med anteckningsblocket studerande lille Jan när han leker under den schemalagda umgängestiden).
Jan Myrdals kalla, kalkylerande personlighet är sammansatt av de karaktärsdrag som är nödvändiga för den som vill stiga uppåt i samhället och bli uppburen och erkänd. Jan Myrdal kan verka vara en svuren motståndare till det sensocialdemokratiska samhälle som ett nytt frälse etablerar mot slutet av 1950-talet — och det är han också. Men han kan aldrig bli en verklig ledare för ett genuint motstånd eftersom han är av samma skrot och korn som de han bekämpar — och en period sammanföll också hans hållning med väldigt många svenska intellektuellas ståndpunkter (från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-talet). Självklart länder det Myrdal till heder att han inte gick samma väg som de andra … även om jag misstänker att det mest beror på hans monumentala självupptagenhet … de andra var nöjda med att på olika sätt låta sig bli pelare för den plattform på vilken överhetens kulturella hegemoni vilar. ”
Citatet är hämtat ur min text i QLN nr 1 som hade rubriken ”Att resa med öppen gylf men med stängt förnuft”.
I samband med att Jan Myrdal utkom med ”Ett andra anstånd” ägnade QLN ett temanummer åt Jan Myrdal. Där diskuterar jag bland annat Jan Myrdals syn på islam, Kina och kvinnor – samt avträden.
I numret behandlades också andra självupptagna författare som Lars Norén, Jörn Donner och Ulf Lundell.
QLN som är ett digitalt magasin kan du inhandla och ladda ner här.