Får vi ett bussigare samhälle om vi sköter underhållet på busskurerna bättre?
Man måste gilla läget, sägs det. Uthärda. Anpassa sig. Tiden läker alla sår.
Det kommer att bli bättre.
De som ofta säger så är de som av någon outgrundlig anledning fått makten i Sverige.
Fyra skjutningar i natt i Stockholm. Håll ut!
Och för att så där riktigt ordentligt i våra förstånd inpränta att allt löser sig i sinom tid publicerar DN i dag en artikel om hur man arbetar mot skjutningar i ett område i Kanada.
Där förklaras att det tar minst tio till tjugo år att få ungdomar att sluta kliva in på restauranger och tömma magasinet mot någon som sitter där och äter … eller att upphöra med att panga loss på en parkeringsplats full med människor.
Tålamod!
Och visst. De skjutande galningarna kanske får slut på ammunition någon gång.
De som har makten förklarar alltså för oss att det ordnar sig genom att peka på andra länders erfarenheter. Nu är det alltså därför ett område i Kanada vi ska lära oss av.
”Man vill gärna ha snabba resultat, men det här är långsiktiga prylar. Ska man jämföra med ”Sluta Skjut” i Malmö handlar det projektet mer om att angripa akuta symptom. Här tittar vi på rot-orsakerna. Att vända ett område tar 10-20 år, vi jobbar med den tidshorisonten”, hävdas det i artikeln av polisinspektör Jonas Berg.
Att lära av Kanada innebär att en av de saker man ska göra för att få slut på skjutningar är att fixa busshållplatserna så att de inte utsätts för skadegörelse.
Jag förstår ärligt talat inte sambandet.
Ska vi föreställa oss en scen liknande den här:
Ung man kommer för att ta bussen in till centrum.
Upptäcker att någon slagit sönder glaset i busskuren och det är graffiti på bänken.
Ung man blir förbannad.
Drar sitt vapen och pangar loss.
Förstår de här människorna överhuvudtaget vad det är de säger?
Jag föredrar faktiskt den gamla strategin. Mer fritidsgårdar i orten. Se till att polisen mumsar mer kanelbulle med kidsen och spelar korgboll med dem. Enfaldigt, men inte riktigt lika enfaldigt.
Och förresten … det finns ju förorter där bussbolagen tidvis ställer in turerna för att det är för ”stökigt”. Är det någon större idé att fixa busshållplatserna då?
Men själva grundförutsättningen är fel – själva antagandet att man i några årtionden måste acceptera förekomsten av stora och omfattande miljöer där våldsbrottsligheten breder ut sig.
Det arbetande folket i dag blir tillsagt:
”Men sluta gnäll. Tyst. Härda ut några 20 år så blir allt bra och lugnt. Då kommer de kriminella att sluta ockupera era tvättstugor.”
Varför rikta man inte samma uppmaning till förorterna:
”Men sluta gnäll så förbannat. Härda ut något årtionden till så blir allt bra. Knip igen och försök försörja er själva. Det har varit ett antal skjutningar och mord i Tensta och Rinkeby de senaste veckorna. Ändå invigde vi i somras ett nytt stort utomhusbad i området som kostande några hundra miljoner.”
Men politikerna är inte de lömskaste på det här området.
Den positionen innehas av de intellektuella som drar till med historiska exempel för att förklara för oss varför vi måste visa tålamod.
Bulletins opinionschef Dan Korn har avverkat en serie i fem delar på det temat.
Han har lite längre perspektiv än polis och politiker i Helsingborg. Han vill inte att vi väntar i ett årtionden, han vill att vi ska tänka i sekler.
I sin series fjärde avsnitt förklarar Korn för oss att ”hederskulturen blomstrade” i Småland från medeltiden till 1800-talet.
Denna hederskultur ska ha blomstrat bland annat därför att det var lätt att stjäla andras boskap.
Och i dag i Sverige är det lätt att beröva andra människor deras bilar, cyklar, pengar eller liv.
Klart vi då har hederskultur i Sverige också.
Dan Korn förtäljer oss att:
”Samuel Krook berättar i sitt tal om Urshults sockens invånare från 1749 att invånarna i Urshult inte gjorde som folk i andra bygder, där det var vanligt att barn med ”läshuvud” som inte skulle ta över gården skickades till läroverk i stan. I Urshult skickade man dem hellre i handelslära hos en köpman eller lät dem gå till sjöss. Utbildning lönar sig långsiktigt, men vill du ha inkomster fortare, är det smartare att bli sjöman.”
Tack, Dan Korn, då förstår vi. De i orten är som Urshultsborna. De vill ha stålar snabbt. Men eftersom hela den svenska handelsflottan är utflaggad så kan man inte bli sjöman … alltså blir man istället knarklangare eller torped.
Men vore det då inte enklare och billigare att återetablera en svensk handelsflotta?
Ingår alla de här nya simhallarna och utomhusbaden i förorterna i den planen? Ska man mönstra på ett fartyg bör man ju vara simkunnig.
Rent historiskt är det fel att som Dan Korn jämföra svensk hederskultur med afghansk eller somalisk. Det finns dessutom flera sinsemellan vitt skilda afghanska och somalisk hederskulturer.
Det Korn betecknar som ”hederskultur” skiljer sig genom den svenska historien åt mellan de olika landskapen. Mentaliteten var annorlunda i Småland än i adelsnäster Sörmland, den var likaså väsensskild mellan Skåne och Värmland.
Det här vet Dan Korn lika väl som jag.
Men han väljer medvetet att för oss berätta anekdoter som passar hans syften.
Han undviker också den grundläggande frågan.
Om det arbetande folket – i vid mening – från forna tiders brukspatroner till dagens sjuksköterska på intensiven – slitit och kämpat sig fram till ett samhälle som är välmående, fredligt och fungerande – varför ska de nu sätta sig ner och fridfullt se på när främlingar river ner det som arbetande människor skapat? Varför ska de vars förfäder byggt detta ska sitta kvar där med knäppta händer tills de som nu river ner stillat sig?
Varför? Jag förstår inte.
Om bondeuppror och bildande av fackföreningar var det rätta och riktiga för att återställa balans i samhället när överheten misskötte sig … varför är då inte uppror och kamp när andra plundrar det arbetande folkets visthusbodar? Då ska vi luta oss bakåt istället.
Det var väl ändå inte så att far i huset i Västra Vingåkers socken 1745 sa så här till mor Anna:
”Nu ska du plocka ihop en korg med det finaste du har i skafferiet och så går du till godsherren och ger korgen till honom. Glöm inte att niga djupt när de överlämnar den. Då ska du nog se att han inte höjer arrendet”.
(I mitt dagliga nyhetsbrev diskuterar jag i kväll vad som ska göras istället för att vi sitter kvar i stolarna och med blicken riktad i fjärran försjunker i fåfäng väntan på att allt ska bli bättre.
Brevet utkommer som vanligt ungefär fem minuter innan midnatt. Så du hinner få det om du prenumererar i dag. Det gör du här.)