Det behövs två för en tango. I dag i AB är det Nina Bjjörk som bjuder upp Jonathan Jeppsson. Bilden visar vad vi förmodar är deras danslärare.
Antag att du sitter och dricker en dubbel espresso på ditt vanliga kafé. Plötsligt uppenbarar sig en uppenbart påstruken person vid ditt bord. Han tittar kritiskt på dig och din kaffekopp, tar sedan fram en fickplunta ur innandömena på sin lindrigt rena kavaj. Han sveper några rediga klunkar, suckar belåtet. Stoppar undan pluntan, fäster sina vattniga ögon på dig och börjar sluddrande föreläsa om hur farligt koffein är.
Du kommer förstås inte att fästa någon större vikt vid det han säger.
Av samma orsaker behöver du inte läsa Jonathan Jeppsons i dagarna utkomna: ”Åtta steg mot avgrunden.”
Titeln är förvisso utmärkt. ”Åtta”, eller ”ocho”, är kanske det viktigaste steget i en tango och bygger på dissociation; att över- och underkropp rörs på ett sådant sätt att de verkar oberoende av varandra – hjärnan skiljs från stora delar av kroppen.
Ungefär så vill Jeppson att vi ska röra oss mot avgrunden.
Om jag läst boken?
Nej, men jag har läst Nina Björks hyllande recension i AB i dag, och den gör mig förvisso nyfiken på detta verk.
Men …
Så kommer jag till en redaktionell förklaring efter artikeln.
”Jonathan Jeppsson är nyhetschef på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter.”
Jag har inget behov av att läsa en bok som handlar om att ”vi – på djupet – måste omdefiniera alla värden. Synen på framsteg, utveckling, liv. Och att ett sådant förändrat synsätt likväl är värt noll och intet om vi inte också praktiskt ändrar grunderna för våra samhällen.”.
Varför skulle jag läsa en sådan bok om den är skriven av en person som är nyhetschef på Aftonbladet? Med den födkroken livnär man sig på att dagligen i en ansvarig position skapa en tidning vars innehåll bidrar till den tilltagande idiotiseringen av samhället. Man sitter i en redaktionell miljö där det produceras skvaller om ”kändisar” som i ett normalt samhälle vore okända och sensationsjournalistik om brott (såvida de inte är begångna av etniska minoriteter som ledarredaktionen funnit speciellt skyddsvärda, då skrivs det inget alls).
Arbetar man med sådant är man medskyldig till den mentala försumpning som präglar det svenska samhället. Då har man förverkat sin rätt att predika för människor om hur samhället ska bli bättre.
Men nu kanske du invänder … AB har ju också en ledarsida och kultursidor.
Och?
De är ju bara ytterligare ett verktyg för att förinta förnuftet. Kultursidorna ska sprida hopplöshet, uppgivenhet och upplösning av alla normer.
Ledarsidorna ska förklara för oss att bara vi litar på Stefan Löfven och hans drabanter anförda av Bolund och Lövin kommer allt att gå bra.
Självklart skriver förstås en DN-skribent som Nina Björk positivt om ett verk av en nyhetschef på AB. Kollegialitet. De arbetar ju som maskar i samma avfallshög, och försöker lindra sina samveten med att säga till varandra att de bidrar till att skapa kompost av soporna.
PS. Och jo, jag kommer ändå att läsa boken – så slipper ni. Någon måste offra sig. Återkommer i ämnet.