Han vaknade mitt i natten. Låg som vanligt och gruvade sig över sin känsla av otillräcklighet. Han visste för lite och det förlamade hans handlingskraft. Inte så att han egentligen visste för lite. Han förstod mer än väl hur saker fungerade. Vad som satte mat på bordet och människor i arbete. Man fick aldrig slakta hönan som värpte guldäggen. Det gällde att skydda henne från räven och se till att hon hade det ombonat och bra.
Ändå hade så mycket av hans tid gått åt till att skydda guldhönan mot hans egen familj. Eller snarare hade han fått skydda guldäggen. Familjemedlemmarna ville ge bort dem till höger och vänster. Allt för att bli omtyckta.
Han slet av sig lakanet som var blött av ångestsvett. Tänkte:
”Om jag skulle ge fan i alltihopa? Jag orkar ju inte längre. Till vilken nytta ska jag försöka hålla allt i ordning, när familjen hela tiden förslösar den gård våra föregångare satt i stånd?”
Han satte sig upp i sängen. Funderade på vad som skulle hända om han verkligen lämnade gården. Vem skulle ta över?
Den lille onde? Han som jämnt satt och knappade på sin mobil och twittrade om sin förträfflighet?
Nej, han var för illa omtyckt. Rentav avskydd.
Den lille lömske? Han som aldrig var på plats utan reste runt i landet och satt och åt mandelkubb och drack lankigt kaffe för att skaffa sig sympatier så att han en dag kunde ta över som förvaltare?
Nej, han var för misstrodd, till och med av alla dem han satt och fikade med. De visste att det han lovat bort till dem han haft kafferep med dagen innan, det lovade han nu också bort till dem han satt med dagen efter.
Hon den långa som alltid gick omkring med uppspärrade ögon? Han hade länge trott att orsaken var en körtelsjukdom av något slag, men hade sedemera kommit att förstå att det berodde på att hon hade fått för sig att det skulle ge ett intryck av vakenhet, uppmärksamhet och intelligens. Men eftersom allt hon gjorde eller sa motsade en sådan tolkning av de ständigt uppspärrade ögonen hade alla liksom han själv till slut förstått hur det var fatt.
Nej, hon kom inte på tal. Då slaktade han hellre själv hönan som värpte guldägg för att hon inte skulle ge bort dem till nästa person hon mötte om hon trodde att hon kunde ha nytta av det.
Så var det förstås han den långe och långsamme. Länge hade många levt i föreställningen att långsamheten var eftertänksamhet, att han ingående grubblade på hur de problem han ställdes inför skulle lösas. Men efterhand hade alla förstått att han grubblade på vad som egentligen var problemet. Och det kom han aldrig fram till, så några lösningar blev det aldrig på de trångmål som kom i hans väg. Snarare blev de allteftersom åren gick allt fler.
Nej, han kom heller inte på tal. Men den ångestriden mannen kände att han inte ville lämna sitt förvaltarskap utan att han ordnat en plats åt den långe, långsamme, en plats där denne i lugn och ro kunde sitta och försöka förstå varför solen gick upp och varför den gick ner.
Vem fanns då kvar som kunde överta hans uppgifter?
Skulle det ändå bli den blonda? Hon som ständigt såg så utvakad ut. I åratal hade han föreställt sig att hon ägnade nätterna åt att gå runt på stadens svartklubbar och ravepartyn och därför var så blek och glåmig. Det visade sig också vara fallet hade han blivit underkunnig om. Men hon gjorde det inte för att hon fann något nöje i det utan för att hon just ville se utvakad och utsliten ut. Hon ville ge omgivningen en känsla av att hon ständigt satt lutad över hushållets räkenskaper.
Nej, det kom inte heller på tal. Människorna hade istället sedan länge kommit att anta att det trötta utseendet berodde på att hon var dagen efter.
Så vad skulle han göra?
Fanns det alls något han kunde göra?
Och plötsligt infann sig en känsla av befrielse. Vem kunde kräva mer av honom? Han hade försökt efter bästa förmåga. Och den hade uppenbarligen inte räckt eftersom hans möjliga efterträdare var sådana sjajasar. Skälmar som skulle förslösa guldäggen för att få bli kvar som förvaltare.
Han lade sig åter ner. Drog det sanka lakanet över sig. Konstigt nog kändes behagligt det nu behagligt varmt.
Så skulle han göra.
Han somnade om. Ett en stund slappnade hans ansikte märkbart av och för första gången på mycket länge gav han ett intryck av frid och saktmod.
Dagen efter, söndagen 22 augusti meddelade Stefan Löven sin avgång.
*Textens rubrik utgår från William Shakespeares Sonnet 27.