Jag slutar alltid läsa poeter som använder bilder från naturen som är obegripliga. Har de inte lagt sig vinn om sina metaforer har de heller inte tänkt igenom vad de egentligen vill säga eller förmedla. Naturen används bara för att visa att poeten på något sätt står i samklang med Moder Jords mäktiga krafter och ser och förstår sådant vi andra inte begriper.
Yolanda Aurora Bohm Ramirez rader i hennes nyutkomna samling är ett exempel på detta:
“Vi försvagas genom splittring / vi har blivit regn istället för hav”.
Här finns ingen exakthet.
Ett regn kan vara mäktigt och skölja bort byggnader.
Ett hav kan ligga helt stilla, de monumentala vattenmassorna häver sig inte det minsta, knappt en vag och vek krusning stör den orörliga ytan.
Vi får väl anta att Yolanda Aurora Bohm Ramirez suttit på kammaren och skapat sin lilla vers och då och då tittat ut genom fönstret på ett klent strilande sommarregn. TV:n som står på i bakgrunden är inställd på Discovery Channel och där rullar ett avsnitt av “Deadliest Catch”, enorma brottsjöar slår in över den lilla fiskebåten, när som helst kan någon i besättningen spolas över bord. Aha – tänker Bohm Ramirez – regn – hav – perfekta metaforer. Dem slänger vi in.
Men – slarvigt bildspråk är alltid ett bevis på slafsigt tänkande.
Vad som möjligen är än värre är de som i sin tur använder slafsigt tänkande poeters dikter för att förstärka ett eget resonemang – som när Athena Farrokhzad nu på kultursidorna i AB citerar Bohm Ramriez diktrader när hon angriper Kajsa Ekis Ekmans resonemang om transpersoner häromdagen. Ekis Ekman kan inte riktigt förstå varför vi ska laborera med mer än två kön och Athena Farrokhzad förklarar i dag för henne att Ekis Ekman inte ser den revolutionära potentialen hos transpersoner; de bidrar ju nämligen till att riva ner olika sociala strukturer som i stor utstäckning bygger på kön.
Riva sociala strukturer är alltid bra tycker Athena Farrokhzad.
Athena Farrokhzad säger också att Ekis Ekman utan att förstå det ställer sig på “nyliberalernas” sida. (Det är som vanligt i svenska interna vänsterdebatter i dag – har du inga argument klipp till med att din motståndare är “nyliberal” – allt är ju marknadens fel – egentligen, liksom faktiskt, typ. Först hade vi digerdöden, sedan spetälskan och nu har vi “nyliberalerna”.)
Underligt och svårbegripligt nog har Athena Farrokhzad missat att marknaden älskar transpersoner och de är fortfarande vad som gäller när något ska marknadsföras (hijab ligger på andra plats – jag väntar bara att någon nutida Don Draper ska ställa sig upp på sin byrå och skrika: “Jag har sett ljuset! I nästa kampanj ska vi använda en transperson som bär hijab!)
Både Athena Farrokhzad och Ekis Ekman anser sig vara någon form av marxister – men om de verkligen vore det skulle de ju värna den heterosexuella kärnfamiljen och de två biologiska könen. Historiskt sett har den på kärlek byggda kärnfamiljen varit ett värn och ett skydd mot marknaden för individer ur det arbetande folket; en trygg hamn i en hjärtlös värld – helt enkelt en grundläggande produktionsenhet där man tillsammans strävar efter ett gott liv för sig och sina barn.
Athena Farrokhzad har vissa problem med kärnfamiljen för att den skulle vara “konservativ” – den tillhör en förgången tid. Som marxist kan jag inte riktigt se bärigheten i det argumentet; historien har ju skapats av arbetande människor som utvecklat seder, mentaliteter och traditioner som gör att de kan värja sitt och de sina – de har i det civila samhället skapat egna institutioner – och kärnfamiljen är en av dem.
När nu Athena Farrokhzad och Ekis Ekman trots allt ändå förenas i sin motvilja mot marknaden är det ju något märkligt att de inte ser värdet av den heterosexuella kärnfamiljen – en förening av människor där allt – under ideala förhållanden märk väl – inte bestäms av viljan att konstant konsumera så mycket som möjligt och ständigt sträva efter att byta inredning, kläder, lägenhet – och därmed i förlängningen partner (– och faktiskt också kön – marknaden vill ju få dig att konsumera så mycket som möjligt och måste därför bryta ner varje hävdvunnet sätt att leva så att människor känner behovet av “något nytt” – och det är inte så att jag säger att det inte finns personer som uppfattar sig som “trans” och i någon begriplig mening verkligen är det – det jag säger är att det i samhället uppstår en mentalitet där en del människor vill bli sedda som “trans” därför att det är det nya svarta.)
Och – det som Athena Farrokhzad och Ekis Ekman inte förstår är att människor som inte upfattar sig som så där gediget och tråkigt heterosexuella som jag är – de kommer att få det mycket värre i ett samhälle där det stabila lyckliga heterosexuella äktenskap inte utgör grundvalen.
Det är i det moderna, senkapitalistiska samhället, där alla värden och all moral sköljts bort, där ingen vet riktigt vem han, hon eller hen är, där människor likt död tång guppar på vattenytan som människor som inte uppfattar sig som heterosexuella får det svårt och kommer att få lida för sin avvikande hållning. Det är rotlösa, osäkra, olyckliga människor som knackar bögar, inte de som lever i stabila kärnfamiljer. De senare uppfattar inte sexuellt “avvikande” människor som ett hot.
Ett samhälle byggt på fungerande kärnfamiljer kommer att vara ett lugnt och lyckligt samhälle. Där kommer medlemmarna i kärnfamiljerna att så där i förbigående konstatera att; jo, men farbror Sigge är trans, systerdotter Elsa är bi, kusin Petter är asexuell – so what – de kommer väl alla på nästa familjemiddag!
Därmed sagt – som jag påpekat tidigare – jag tror alltså inte så där värst mycket på nutida könskrigares beskrivningar av forna tider som ett helvete för dem som inte var heterosexuella – den bilden är skapad (som så många andra nutida bilder av historien) för att vi ska tro att vi lever i den bästa av världar.)
Alltså; ett värnande av kärnfamiljen och konservativa värden skapar ett samhälle där människor som inte uppfattar sig som heterosexuella i lugn och ro kan upprätta sina egna sociala grupper.
Ett krig mot kärnfamiljen och heterosexualiteten (något som den svenska statsmakten med hysterisk frenesi bedriver i dag – kommer att skapa ett samhälle bestående av osäkra, rotlösa och olyckliga människor – ingen särdeles lämplig miljö för den som är i färd med att söka sig själv, sin identitet och könstillhörighet.)
De som i dag vill få största möjliga frihet i sitt sökande efter en könsidentitet – vilket de givetvis ska ha – bör inse att ett samhälle där den heterosexuella kärnfamiljen är grundvalen ger dem den bästa förutsättningen att leva ett lyckligt liv under sitt sökande.