Den väg vi alla ska komma att vandra enligt kultursidorna.
Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.
Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med trosfast visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig liksom höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.
Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!
Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:
”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”
Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?
Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.
Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest?
Så här skrev Kristofer Ahlström i veckan i DN:
”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.
I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”
Och Jens Liljestrand deklarerade samtidigt i Expressen att:
”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark.
Det var inte den värld vi ville ge våra barnbarn, men det är inte heller Cormac McCarthys”Vägen”. Och att inte längre räkna med apokalypsen är, sommaren 2021, tyvärr detsamma som att känna hopp.”
Dessa män förmedlar till sina barn känslan av att jordens undergång stundar (Ahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brännhet helvete (Liljestrand).
De fullgör inte sin uppgift som fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, fruktan och uppgivenhet.
Extra problematiskt är förstås att de sprider denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blir lästa av lärare och daghemspersonal och förs vidare. Vi står inför en verklig pandemi av panikångest.
Vad gör vi? Kan man kollektivt orosanmäla kultursidesskribenter som är föräldrar?
PS. Återigen … jag är självklart synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös rädsla och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.