Ännu en kulturman anklagas nu för sexövergrepp på kvinnor, och över en natt har Russel Brand straffats av YouTube (och förlorar kanske tio miljoner kronor årligen), hans nästa bok har stoppats och en turné avbrutits. Skulle han gå in på något av de vegankaféer han brukar frekventera skulle säkert baristan spotta i sojamjölken innan hon skummade den till den beställda cappuccinon.

Den en gång hyllade vänsterfiguren och anarkisten.är nu allas niding och anklagad för sexövergrepp, våldtäkter och grooming – som sägs ha begåtts för tiotalet år sedan. Då var Brand den västerländska vänsterns egen lilla stå-upp-komiker-favorit. Då var han liksom fredad.

Numera – och sedan några år – är han hånad och hatad av sina forna beundrare eftersom han attackerat coronanedstängningar, och vaccintvång, talat väl om Trump men angripit Obama, Biden och Bill Gates, och uttryckt tvivel om att Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget i Ukraina … allt sådant som man inte ska säga om man ska få god kritik på DN:s kultursidor – eller The Guardians.

The Times grävande i Brands sexliv började för fyra år sedan och det är först nu de ansett sig ha så mycket bevis att de kan slå på stort med avslöjandet. Men sådana gräv är svåra att genomföra utan att föremålet för undersökningen får reda på vad som pågår, och det kan förklara att Brand rört sig i en riktning i sina podramträdanden som gjort det möjligt för honom att samla på sig sex miljoner följare som gillar kritik av den djupa staten – och så räknar Brand med att de nu ska bli hans trogna försvarare och säga att avslöjandena är ett försök att tysta Brand.

Nu skulle jag ju förstås kunna gå på Ebba Witt-Brattström-linjen och i hennes efterföljd deklarera att kulturmannen är en ”narcissistisk sexist, symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen”.

Och Russel Brand är urtypen för den sortens man; en kulturman.

Men det gör jag inte för Witt-Brattström har fel på två sätt.

För det första är inte problemet en begränsad grupp män i kulturlivet och medierna – en grupp som man kan benämna ”kulturmän”. Problemet utgörs nog av de allra, allra flesta män som är verksamma i kulturlivet, liksom av de allra, allra flesta kvinnorna. Vi har att göra med ett helt samhällsskikt som är djupt stört när det gäller relationen mellan män och kvinnor – och på något annat sätt kan det nog heller inte vara i det sönderfallande senmoderna samhällets kultursektor.

För det andra kan nog knappast männen i denna grupp sägas vara patriarkala i ordets ursprungliga och verkliga bemärkelse.

Men låt oss börja med det där om att de flesta män och kvinnor i kultursektorn är bärare av förfall och dåliga egenskaper.

Nu börjar ni tyst för er själva att räkna upp alla era favoritförfattare och förbereder försvarstal.

Men tänk om just det att vara – eller vilja vara – författare, journalist eller kulturinriktad skribent av något slag i sig är ett tecken på dåliga karaktärsdrag? 

I dagarna läste jag Anna Funders Wifedom: Mrs Orwell’s Invisible Life, en biografi över Eileen O’Shaughnessy – George Orwells första fru.

Eileen är knappt omnämnd i de biografier som skrivits över George Orwell, och han verkade knappt själv medveten om hennes existens, förutom när hon inte tog hand om honom och den lilla gården tillräckligt enligt hans mening. Nu skulle man förstås kunna hävda att George satt och skrev för att dra in pengar till hushållet. Skrev gjorde han förvisso, men det var inte så att plitandet gav familjen en anständig försörjning. Det är väl förvisso så att det är många författarhustrurs lott att hålla ihop hushållet, och samtidigt torka ångestsvetten ur makens panna och trösta honom för att hans storhet aldrig blir erkänd. Men det räcker inte för George med en kvinnas omsorg och tröstande – han är ständigt otrogen mot Eileen. Antagligen inte för att han gillar sex och kvinnor, utan mest för känslan av att vara någon. 

Gissningar från min sida?

Inte alls. Eileen anförtror en vännina att George inte är över sig intresserad av sex. Och George noterar i sina anteckningsböcker att:

”Det finns två viktiga saker om kvinnor som man bara kan lära sig genom att gifta sig och som totalt motsäger den bild av dem själva som kvinnor lyckats få världen att tro på. Den ena är deras ohjälpliga smutsighet och slafsighet. Den andra är deras förskräckliga, allt förtärande sexualitet…”

Vad vi möter här är en klen krake som egentligen inte tycker om kvinnor – och George ständiga otroheter kan möjligen förklaras med att han var på jakt efter en kvinna med bacillskräck som inte ville ha samlag alltför ofta.

Eller så var det egentligen inte en kvinna han ville ha? I sin bok Nere för räkning i Paris och London berättar George hur han blir bestulen i Paris av en lömsk, svartmuskig italienare med polisonger. I verkligheten var tjuven en kvinna som hette Suzanne och som han själv betecknade som en ”slampa” – men hon blev Georges älskarinna (tills hon snodde hans prylar och stack). Georges beskrivning av henne drar mot det besatta: ”Hon var vacker och hade figur som en pojke, mansfrisyr och var på alla sätt åtråvärd”.

"Figur som en pojke", "...mansfrisyr...". Verkar som om ränderna aldrig går ur dem som gått på engelsk internatskola.

De få av Eileens brev till George som finns bevarade är sorgsna men värdiga. Georges brev till Eileen är dock inte bevarade, men man kan gissa att han inte hade så mycket att säga henne.

1945 har Eileens hälsa allvarligt försämras, hon måste opereras. I brev våndas hon över vilken sorts behandling och operation hon ska välja. Det är ju så dyrt. Hon väger sin hälsa mot familjens ekonomi – familjen har utökats, hon och George har adopterat ett barn, något George var helt med på – men han ger sig i väg på uppdrag innan adoptionen är klar.

Det verkar som om Eileen inte valde den dyraste behandlingsmetoden. Hon dör på kirurgernas bord i mars 1945 under en operation för att avlägsna hennes livmoder.

George kommer på begravningen. Men redan de följande veckorna börjar han desperat att fria till andra kvinnor – han klarar sig inte själv. En del friar han till redan efter ett första möte.

Anna Funders biografi var dyster läsning, Orwell hörde till mina husgudar. Ännu en i raden av manliga författare jag fått plocka ner från piedestalen – det var till och med värre än att ta ner Brecht, eller pedofilen Thomas Mann … och … ja, listan kan bli lång.

Alla de nyssnämnda är förvisso fortfarande läsvärda – svaga människor med usel karaktär utvecklar ofta en förmåga se klart på världen och andra människor, en egenskap som är nödvändigt för att de ska kunna klara sig, och insikterna kan omsättas i texter, till och med för oss andra mycket användbara texter.

Men samtidigt skapar alla dessa skrivande kulturmän ett hat – ett berättigat hat – hos de kvinnor som lever eller har levt med dem – eller på annat sätt utnyttjats.

Resultatet har på senare tid blivit #metoo och nu senast anklagelserna mot Russel Brand (som jag utgår från är sanna och mer kommer säkert fram).

Den som läser samtida romaner av västerländska kvinnor kommer om och om igen att möta skildringar av lömska, självupptagna kulturmän.

Problemet är att det framställs som om de är produkter av ”manssamhället” och ”patriarkala strukturer” – och därmed blir alla vi män en del av problemet. Men de usla kulturmännen är resultatet av att det moderna samhället skapar narcissister – och de värsta av dem anrikas i kultursektorns centrifug. Där hamnar inte de få normala män som finns kvar i västerlandet.

En viktig aspekt i sammanhanget är dock att kulturmannen inte är möjlig utan många kulturkvinnors frivilliga underkastelse, problemet är själva valet de gör; att låta sig förföras och utnyttjas av en självupptagen man bara för att han har en ställning i kulturlivet som kan förbättra den egna statusen. 

De ständiga debattartiklarna på kultursidor och annorstädes om manligt och kvinnligt har egentligen inget att göra med de liv människor lever utanför kultursektorn – men påverkar ändå de där vanliga liven. De många kulturkvinnornas formulerande av de egna begränsade erfarenheterna som något allmängiltigt formar också medvetandet hos de kvinnor som inte riskerar att stöta på en kulturman, och de kommer att betrakta de fullt normala männen i sin omgivning – och sig själva – i helt fel belysning (därmed inte sagt att den moderne västerländske mannen inte är ett problem – det är han – även om han inte är en kulturman).

Så kanske vi ska strunta i feministiska traktater skrivna av kvinnor i kulturvärlden, den striden gäller inte oss andra, vare sig vi är män eller kvinnor – den striden är närmast att beteckna som en träta inom ett statsunderstött skrå.

Det är inte så att jag inte begriper och inser vilket elände man som kvinna kan ha i det skrået – som läsaren förstår placerar jag kulturmannen rätt långt ner på utvecklingsstegen, några pinnhål under mårdhunden. Men varför som kvinna stanna i den omgivningen?

Skulle jag vilja ställa den frågan till Eileen om hon nu inte dött på operationsbordet medan de försökte karva bort hennes livmoder; typ: ”... varför stannade du kvar Eileen?”

Nej, det behövs inte. 

Hon valde förvisso att leva med en kulturman, men man märker hur hon i brev till vänninor beskriver honom med roat överseende. Hon var ju inget undergivet våp utan var ansvarig för att organisera logistik och propaganda för den republikanska sidan i Barcelona under spanska inbördeskriget. George var också där, men i en långt mer underordnad ställning.

Men det är hans personliga minnen från tiden i Spanien vi känner till genom hans verk Hyllning till Katalonien. Där förekommer Eileen bara i förbigående, utan namns nämnande.

Allt ljus på George, den lille fjanten.