Artiklar

Om varför vissa ting inte stannar i jorden

Boris Benulic

”Jag kan knappt avhålla mig från att förenas med Silas Deane i en önskan om att ett hav av eld skulle finnas mellan oss och den gamla världen”. Thomas Jefferson till E. Gerry, 1797.

En serie i fem delar där jag diskuterar Dan Korns syn på invandring, flyktingar, kultur och historia.

Jag har sett dokumentära filmklipp som visar människor som går värdigt till sin egen avrättning. Raka i ryggen, fasta steg. Fast blick. De tar avsked av världen med en hållning som bäst beskrivs som ”ni-kan-fara-åt helvete”.

Jag har aldrig sett ett filmklipp som visar någon som avrättas genom att begravas levande. Och inte vill jag se det heller. Det går inte att föreställa sig ens den mest härdade kämpe för sitt land, eller sin tro, som med värdighet vandrar fram mot den grop där han snart kommer ligga och känna hur skovel efter skovel av jord täcker honom.

Det finns sådana filmer. Producerade av kulturkader verksam vid Albanska Arbetets partis sektion för propaganda och folkupplysning. Filmerna visades ute i de albanska byarna i uppfostrande syfte, budskapet var: 

”Så här går det när ni ägnar er åt blodshämnd. Det finns bara en rättsordning och det är den socialistiska statens. Vi kommer att begrava era gamla barbariska sedvänjor genom att levande begrava dem av er som håller fast vid blodshämnden och utövar den.”

Eftersom det var partiets andreman Mehmet Shehu som ledde kampanjen för utrotande av blodshämnd föreställer jag mig att budskapet oftast formulerades så här:

”Ät jord och grus och dö eterblivna bonnläppar om ni inte gör som vi säger.”

Och det fungerade. Den i Albanien så vanliga blodshämnden som utgick från och reglerades av den traditionella lagstiftningen kanun upphörde. På landsbygden och i städerna levde man inte längre efter principen huvud för huvud för att reglera de fall då någon annan ansågs dödligt ha förolämpat den egna släkten, eller till och med dödat någon i den egna släkten. Hedersskulder kunde bara betalas med blod.

Men Memhet Shehu begravde traditionen.

Eller?

I dag räknar man med att 3000 albanska familjer (och de är alltid väldigt, väldigt stora) är aktivt indragna i blodshämnd. Sedan kommunismens fall 1990 har 10.000 människor dödats i släktfejder där man söker gjakmarrja, blodshämnd. (FN:s kommission i frågan anser dock att de albanska myndigheternas uppskattningar är i underkant).

Det gick inte att begrava denna sedvänja. Inte ens när man begravde dess utövare levande.

Den återuppstod och står i dag stark. Och vi har fall i Sverige av mord och mordförsök som en följd av kanun.

När jag hör debattörer och politiker i dag i Sverige tala om att man måste bekämpa klankultur, mordiska sedvänjor och klanmentalitet funderar jag på om de tänker sig att de kommunala rabatterna i Biskopsgården och Botkyrka ska grävas upp och så skottar man igen groparna när man slängt ner dem som mördat och misshandlat andra på grund av hedersbegrepp rotade i traditioner från främmande kulturer.

Men så är det inte. Det man talar om för att förhindra att invandrare i Sverige lever efter den traditionella lagstiftning som råder i deras länder – det må sedan vara den albanska kanun eller någon variant av sharia är upplysning och utbildning. Man talar om för dem som ägnar sig åt hedersförtryck att: ”Men så här gör vi inte i Sverige”. Man gör det på varjehanda sätt, inget av dem uppenbarligen effektivt. Jag minns när jag fick låna kursmaterialet som en del av de gängkriminella i fängelset skulle diskutera i omprogrammerinskurser. En av dem gick nu sin åttonde kurs. Tyckte den var lika avkopplande och vilsam som de föregående. Ett avbrott i tillvaron. ”Fan, vi ska ut och grilla korv i morgon och prata om att man inte ska spöa kvinnor. Hahaha.)

De jag talade med fann det obeskrivligt märkligt att svenska myndigheter och kursledarna verkade utgå från att de inte visste vilka lagar och regler som gällde i Sverige.

Det visste de mycket väl. 

Hårdare tag, effektivare polis och rättsapparat har det talats om i 20 år nu. Varje påstående om att nu har vi ”knäckt gängen” eller börjat med det där knäckandet brukar resultera i en mordvåg. Som nu i Stockholm. Om inte Mehmet Shehus mannar från 1:a Partisan Chockbrigaden kunde knäcka klanerna lär inte pojkar och flickor utbildade till poliser på Södertörns Högskola kunna göra det.

Rättsystemet? Ska jag hänvisa till mina medboende i fängelset fann de straffen mycket lätta att uthärda – de få gånger de åkte fast.

Förebyggande åtgärder? Det innebär att man konstant reparerar busskurer och annat som förstörts, att polis och myndigheter etablerar sociala kontakter långt ner i åldrarna för att skapa förtroende och därmed förhindra att barn dras in i kriminella miljöer. 

Det vilar något nästan vackert naivt över denna föreställning om hur världen är beskaffad. Det är som om konstapel Bastian sänts till Kabul för att hålla ordning.

I en ledare 4 juli i år förklarar Dan Korn hur han ser på problemen:

”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”

”Därför vill jag visa att det är ett land och vi kan inte blunda för problem.”

Han diskuterar vidare polismordet i Göteborg och buskörningarna på Strandvägen i Stockholm:

”Sveriges Radios Studio Ett ägnade på torsdagen givetvis en lång tid av sin sändning åt polismordet i Biskopsgården, men ungefär lika lång tid åt ett reportage om så gott som uteslutande killar med utländsk bakgrund som spinner sina vrålåk till bilar längs Strandvägen i Stockholm.

När en konflikt mellan infödda svenskar och de med utländsk bakgrund uppmärksammas hänger ordet rasism i luften. Därför är Studio Etts reportage utmärkt, för det avslöjar med all önskvärd tydlighet att konflikten inte handlar om hårfärg eller melaninhalt i huden, utan om uppförande eller snarare brist på det.”

”Det kan verka cyniskt men jag tycker att Studio Ett gjorde en helt korrekt nyhetsvärdering. Oväsendet på Strandvägen kan faktiskt göra det inte ens ett mord i Göteborg kan åstadkomma. Nämligen att Sverige möts.”

Det är lite oklart vad Dan Korn vill att vi ska göra. Uppenbart är att vi inte ska ”blunda” eftersom han påtalar det ett antal gånger.

Vad vi måste göra är att alla som bor i landet ”möts”.

Förvisso är det då bra om vi inte blundar. Då skulle vi ju riskera att gå på någon på väg till det där mötet och trampa ner dem. Och så blir det bara mer bråk.

Och det är klart att jag raljerar. Jag ställs inför en text där jag får det förklarat för mig att  mord ska mötas med att vi ser Sverige som ett land, inte blundar samt möts.

Dan Korn har anklagat mig för att tolka honom illvilligt.

Det kan jag inte göra i det här fallet, för här finns inget som jag ens om jag anstränger mig kan tolka illvilligt. Jag förstår nämligen inte vad Dan Korn vill att jag och andra ska göra.  Om jag visste att det funkade skulle jag sätta tändstickor mellan ögonlocken, skriva under en försäkran om att jag ser Sverige som ”ett” land och därefter kvista i väg till närmaste invandrarkafé och hinka kaffe, röka vattenpipa samt betrakta män som dansar i knähöga stövlar.

Alla kriterier torde då vara infriade och frid inställa sig och ingen placerar längre sprängmedel mellan två daghem i Solna.

Eller?

Ska jag kanske ändå försöka mig på att tolka vad Dan Korn vill?

Problemet sitter inte i hårfärg och melanin, menar Dan Korn, ”utan om uppförande eller snarare brist på det”. Där har vi tanken igen att konflikterna uppkommer därför att utifrån kommande inte är införstådda med hur man beter sig i Sverige. Och då sätter vi in lite information, och så blir allt bra.

Och det där med att mötas. En rimlig tolkning av det Dan Korn säger är att människor i Sverige som tillhör olika kulturer ska träffas, diskutera, lära känna varandra och så ska harmoni och förståelse uppstå, typ:

”Mahmoud Muhammedan: ”Aha, OK, ni gillar inte att jag racar med min nya BMW på Hornsbergsstrand. OK! Lovar. Förstod inte att ni inte gillade att jag körde slalom med mitt åk mellan barnvagnarna. Men jag brukar ha bråttom när jag levererar fentanyl. De ringer och ska ha grejer om fem minuter vet du. Men jag tar en annan väg i fortsättningen.

Svenne Banan: ”Aha. Du gillar inte att dina flickor som går i femte klass måste ha undervisning tillsammans med pojkarna. Men varför har du inte sagt att det är mot din religion? Men vet du vad, jag snackar med de andra föräldrarna så ska vi nog få rektorn med på noterna. Vad sa du? Du gillar inte rektorn? Är han homosexuell säger du? Borde avsättas? Jaja. Vi är ju här för att mötas och öka förståelsen. Jag och de andra föräldrarna tar upp det med skolnämnden.”

Så jag undrar vad det där ordet ”möts” innebär i praktiken och räknar med att Dan Korn kan ge mig konkreta exempel så jag inte riskerar att misstolka honom.

Men jag kan förvarna Dan Korn om att när jag fått de konkreta exemplen kommer jag – vad de än innebär – att förklara: ”Jag är inte intresserad av några möten”.

Varför ska till exempel hårt arbetande småbarnsföräldrar som knappt hinner med det de ska hinna med också ägna sig åt att ”mötas” (vad det nu än innebär) med människor från främmande kulturer. Deras schema är fullt. De hinner inte ta del av sin egen kultur. Och de oroar sig för ordningen i skolan. De oroar sig för att deras barn ska bli förnedringsrånade eller börja knarka.

Det åligger inte vad vi väl kan kalla ”värdfolket” att sätta sig ner och mysprata med ”främlingarna” för att förklara för seder, skick, bruk och lagar som råder i landet.

Det ankommer på främlingen att ta seden dit han kommer. Som den folklivsexpert Dan Korn är måste han vara medveten om detta. Varför ska Sverige vara ett undantag?

Dan Korns texter om invandring är en övning i förflyttning av skuldbördan. På något sätt förflyttas ansvaret till dem som lever enligt svenska normer. Det är de som ska hantera utvecklingen i det de byggt, och bygger upp. 

”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”

Segregeringen, det kulturella utanförskapet, våldsbrotten är självvalda aktiviteter – sprungna ur urgamla förhållningssätt från främmande kulturer. Det är följden av att människor inte vill in i samhället. De vill ha ett eget samhälle.

…

Morgondagens avsnitt har egentligen funktionen att försvara mig mot de angrepp som kommer att dyka upp om att jag är obarmhärtig i min syn på problemen, typ: 

”Din elaka jävel. Det är ju traumatiserade flyktingar vi pratar om! Tänk på att du själv är utlänning!”

Och det är en grundläggande fråga: Vem är egentligen en flykting? Är jag och Dan Korn överens om definitionen? Tror inte det. Och då blir det ju svårt att röra sig mot gemensamma svar.

Artiklar

En corny syn på mord och våld

Boris Benulic

"Tålamod är en enklare form av förtvivlan förklädd till en dygd". Ambrose Bierce

Får vi ett bussigare samhälle om vi sköter underhållet på busskurerna bättre?

Man måste gilla läget, sägs det. Uthärda. Anpassa sig. Tiden läker alla sår.

Det kommer att bli bättre.

De som ofta säger så är de som av någon outgrundlig anledning fått makten i Sverige.

Fyra skjutningar i natt i Stockholm. Håll ut!

Och för att så där riktigt ordentligt i våra förstånd inpränta att allt löser sig i sinom tid publicerar DN i dag en artikel om hur man arbetar mot skjutningar i ett område i Kanada.

Där förklaras att det tar minst tio till tjugo år att få ungdomar att sluta kliva in på restauranger och tömma magasinet mot någon som sitter där och äter … eller att upphöra med att panga loss på en parkeringsplats full med människor. 

Tålamod!

Och visst. De skjutande galningarna kanske får slut på ammunition någon gång.

De som har makten förklarar alltså för oss att det ordnar sig genom att peka på andra länders erfarenheter. Nu är det alltså därför ett område i Kanada vi ska lära oss av.

”Man vill gärna ha snabba resultat, men det här är långsiktiga prylar. Ska man jämföra med ”Sluta Skjut” i Malmö handlar det projektet mer om att angripa akuta symptom. Här tittar vi på rot-orsakerna. Att vända ett område tar 10-20 år, vi jobbar med den tidshorisonten”, hävdas det i artikeln av polisinspektör Jonas Berg.

Att lära av Kanada innebär att en av de saker man ska göra för att få slut på skjutningar är att fixa busshållplatserna så att de inte utsätts för skadegörelse.

Jag förstår ärligt talat inte sambandet. 

Ska vi föreställa oss en scen liknande den här:

Ung man kommer för att ta bussen in till centrum.

Upptäcker att någon slagit sönder glaset i busskuren och det är graffiti på bänken.

Ung man blir förbannad.

Drar sitt vapen och pangar loss.

Förstår de här människorna överhuvudtaget vad det är de säger?

Jag föredrar faktiskt den gamla strategin. Mer fritidsgårdar i orten. Se till att polisen mumsar mer kanelbulle med kidsen och spelar korgboll med dem. Enfaldigt, men inte riktigt lika enfaldigt.

Och förresten … det finns ju förorter där bussbolagen tidvis ställer in turerna för att det är för ”stökigt”. Är det någon större idé att fixa busshållplatserna då?

Men själva grundförutsättningen är fel - själva antagandet att man i några årtionden måste acceptera förekomsten av stora och omfattande miljöer där våldsbrottsligheten breder ut sig.

Det arbetande folket i dag blir tillsagt: 

”Men sluta gnäll. Tyst. Härda ut några 20 år så blir allt bra och lugnt. Då kommer de kriminella att sluta ockupera era tvättstugor.”

Varför rikta man inte samma uppmaning till förorterna: 

”Men sluta gnäll så förbannat. Härda ut något årtionden till så blir allt bra. Knip igen och försök försörja er själva. Det har varit ett antal skjutningar och mord i Tensta och Rinkeby de senaste veckorna. Ändå invigde vi i somras ett nytt stort utomhusbad i området som kostande några hundra miljoner.”

Men politikerna är inte de lömskaste på det här området.

Den positionen innehas av de intellektuella som drar till med historiska exempel för att förklara för oss varför vi måste visa tålamod.

Bulletins opinionschef Dan Korn har avverkat en serie i fem delar på det temat.

Han har lite längre perspektiv än polis och politiker i Helsingborg. Han vill inte att vi väntar i ett årtionden, han vill att vi ska tänka i sekler.

I sin series fjärde avsnitt förklarar Korn för oss att ”hederskulturen blomstrade” i Småland från medeltiden till 1800-talet.

Denna hederskultur ska ha blomstrat bland annat därför att det var lätt att stjäla andras boskap.

Och i dag i Sverige är det lätt att beröva andra människor deras bilar, cyklar, pengar eller liv.

Klart vi då har hederskultur i Sverige också.

Dan Korn förtäljer oss att:

”Samuel Krook berättar i sitt tal om Urshults sockens invånare från 1749 att invånarna i Urshult inte gjorde som folk i andra bygder, där det var vanligt att barn med ”läshuvud” som inte skulle ta över gården skickades till läroverk i stan. I Urshult skickade man dem hellre i handelslära hos en köpman eller lät dem gå till sjöss. Utbildning lönar sig långsiktigt, men vill du ha inkomster fortare, är det smartare att bli sjöman.”

Tack, Dan Korn, då förstår vi. De i orten är som Urshultsborna. De vill ha stålar snabbt. Men eftersom hela den svenska handelsflottan är utflaggad så kan man inte bli sjöman … alltså blir man istället knarklangare eller torped.

Men vore det då inte enklare och billigare att återetablera en svensk handelsflotta?

Ingår alla de här nya simhallarna och utomhusbaden i förorterna i den planen? Ska man mönstra på ett fartyg bör man ju vara simkunnig.

Rent historiskt är det fel att som Dan Korn jämföra svensk hederskultur med afghansk eller somalisk. Det finns dessutom flera sinsemellan vitt skilda afghanska och somalisk hederskulturer.

Det Korn betecknar som ”hederskultur” skiljer sig genom den svenska historien åt mellan de olika landskapen. Mentaliteten var annorlunda i Småland än i adelsnäster Sörmland, den var likaså väsensskild mellan Skåne och Värmland.

Det här vet Dan Korn lika väl som jag.

Men han väljer medvetet att för oss berätta anekdoter som passar hans syften.

Han undviker också den grundläggande frågan.

Om det arbetande folket – i vid mening – från forna tiders brukspatroner till dagens sjuksköterska på intensiven – slitit och kämpat sig fram till ett samhälle som är välmående, fredligt och fungerande – varför ska de nu sätta sig ner och fridfullt se på när främlingar river ner det som arbetande människor skapat? Varför ska de vars förfäder byggt detta ska sitta kvar där med knäppta händer tills de som nu river ner stillat sig?

Varför? Jag förstår inte.

Om bondeuppror och bildande av fackföreningar var det rätta och riktiga för att återställa balans i samhället när överheten misskötte sig … varför är då inte uppror och kamp när andra plundrar det arbetande folkets visthusbodar? Då ska vi luta oss bakåt istället. 

Det var väl ändå inte så att far i huset i Västra Vingåkers socken 1745 sa så här till mor Anna:

”Nu ska du plocka ihop en korg med det finaste du har i skafferiet och så går du till godsherren och ger korgen till honom. Glöm inte att niga djupt när de överlämnar den. Då ska du nog se att han inte höjer arrendet”.

(I mitt dagliga nyhetsbrev diskuterar jag i kväll vad som ska göras istället för att vi sitter kvar i stolarna och med blicken riktad i fjärran försjunker i fåfäng väntan på att allt ska bli bättre.

Brevet utkommer som vanligt ungefär fem minuter innan midnatt. Så du hinner få det om du prenumererar i dag. Det gör du här.)

Artiklar

Om det där med Gud och kristnas inställsamhet

Boris Benulic

Varför fick vi egentligen en hjärna av Vår Herre? Och en fri vilja?

Den anglikanske prästen Fred Smith klev vid 54 års ålder tillbaka in i ringen för att bli Australiens äldsta proffsboxare och få in pengar så han kunde rädda sitt lokala gym. Har egentligen inte så mycket att göra med min text. Eller så har det väldigt mycket att göra med den. Ska fundera på det.

Jag har aldrig försökt övertyga någon om att Gud finns. Inte så att jag tvivlar på hans existens. Tvärtom. Inte det minsta. 

Men jag har inte den bittersta aning om hur argumenten skulle kunna se ut.

Hur överför du ett mysterium till ett logiskt konsistent resonemang?

Jag vet inte.

Det vet faktiskt ingen annan heller. (Och om man lyckas står man ju inte längre inför något mysterium och Gud blir ungefär som en syo-konsulent med mycket makt.)

Det är därför en del kristna försöker få gehör för sin tro genom att uttrycka känslor. De strävar efter att förmedla sin glädje över att vara lyckligt frälsta eller lite så där mera försynt troende.

Aldrig blir det riktigt bra. 

Visst kan en speciell stämning, en speciell plats eller en predikant som är en mycket god talare förmedla en känsla av sällspord skönhet i själva ögonblicket. 

Men det är en följd av summan av plats, publik och predikant, inte av att någon säger att Gud finns och nu ska jag berätta vad han däruppe tycker och tänker om saker och ting.

Samma känsla som uppstår vid sådana tillfällen tror jag mig själv kunna förmedla med rätt publik och plats … och genom att tala om något helt annat än Gud … (förlåt mig min förmätenhet).

Det finns bland kristna en fåfäng jakt efter de rätta orden, en vilja att skapa de rätta miljöerna eller söka sig till de miljöer där man tror att budskapet bäst kan slå rot och bli ett mäktigt träd.

En av dessa kristna predikanter har hamnat i kvällspressen. I dagens Expressen förklarar Joel Halldorf varför han trivs med att bedriva sin förkunnelse från den kvällstidningens sidor:

”Klarhet är den första. En kvällstidningsredaktör har inget tålamod med krångel för komplexitetens egen skull, utan vill ha ett tydligt ärende som löper från rubrik och ingress till avslutande punchline. 

Det andra är konkretion. De flesta av oss har svårt att knyta an till abstrakta filosofiska problem, men personer och vardagsnära händelser griper tag i oss. Det är därför kvällstidningar ofta sätter namn i rubrikerna: För att vi relaterar till andra personer. Genren tar helt enkelt sitt avstamp i att vi är människor – på gott och ont. 

Det tredje är att man inte är rädd för polemik. Det är riskabelt, men vem kan påstå att det är okristligt? Jesus drev månglarna ur templet, och Paulus polemik får dagens kulturkrig att blekna. I bästa fall bottnar det i sanningslidelse, och så länge saken är i fokus och man inte vill förinta varandra behöver det inte vara ett problem. 

Det fjärde är glädjen. Det finns en formulerings- och debattglädje som präglar kvällstidningarna som jag också kan känna igen från frikyrkorna.”

Jag ska förbigå det faktum att Expressen sedan länge inte längre är en riktigt fräck och mot makten frispråkig kvällstidningstabloid. Då behövs det kulor och dem kapade Bonnier. (Och nej, jag syftar inte på pengar).

Låt oss istället tala om Joel Halldorfs vilja att synas och höras, bli omtyckt och sedd.

På Expressens kultursida har han avhandlat mängder av frågor; föräldraskap, klimat, homosexualitet, ensamkommande barn, sex i Knutby , Muhammed som kristen profet, och corona förstås.

Och en massa ämnen till.

Det finns inte en ovanifrån påbjuden uppfattning eller en värdegrundsdoktrin som inte Halldorf diskuterat för att kunna visa att hans kristna tro gör att han minsann är med i båten och ror så att svetten stänker. Budskapet är att kristna är som alla andra och Bibeln är i Halldorfs framställning det första värdegrundsdokumentet och dagens manualer för allmän godhet är bara uppdateringar.

Ett av problemen för mig som troende är att Halldorf beter sig som en gammal kommunist. De ville också närma sig menigheten och frälsa den för sin lära, så där kom de (nåja då, vi) och förklarade att vi tycker ungefär, ungefär som ni och så drog man ett citat av Marx eller Lenin som skulle bekräfta detta. Tanken var att massorna skulle slåss om att få partibok. Det gjorde de inte.

Ligger det inte något övermodigt och pretentiöst i att hänvisa till ett bibelställe för att förklara vad som är den rätta hållningen till Pridefestivalen eller klimatfrågan eller skattetrycket? Förvandlar man inte Bibeln till ett referensverk, ett facit där de rätta svaren alltid finns?

Vad blir kvar av mysteriet när Bibeln blir som en av de där tjocka, heltäckande reparationsmanualerna för gamla Scanialastbilar?

Är det inte att profanera Gud att tro att han anvisar oss i Bibeln om vad man ska anse i en aktuell samhällsfråga och att man kan läsa sig till den åsikten bara man bläddrar i sin Bibel tillräckligt flitigt.

Vi som anser oss vara kristna ska givetvis delta i samhällsdebatten men inte genom att hänvisa till Jesus eller Petrus eller Johannes.

Vi ska delta på samma premisser som alla andra. Fakta. Logisk analys. 

Jag har en stark känsla av att det är det som han däruppe förväntar sig av oss. Gud gillar logik. God gillar inte förvirrat känslopjunk. Han tycker att det är att smita från det vi är satta att göra att leta efter svar i facit. Hade det varit hans avsikt hade han väl kunnat ge oss en mycket mindre hjärna.

Det är på grundval av hur vi hanterar verkligheten (utan Bibeltolkningar) som vi vägs och mäts när det är så dags, inte beroende på hur ofta vi hänvisat till vad Jesus sade.

Halldorfs skrivande är ett exempel på de flesta svenska kristna riktningarnas ständiga försök till anpassning till rådande samhällsklimat och de förhärskande åsikterna. En ständig pågående modernisering. Inkludering är ett av nyckelorden, även om det innebär att upphöra med kritik av islam och istället säga typ: ”Ja, men vi förenas ju alla av att vi tror på en Gud och av att vi alla vill vara snälla. Hörni, kan vi inte bygga en gemensam bönelokal, moské på fredagen, gudstjänst på söndagen och däremellan kan vi ansvara för varannan kväll på ett gemensamt kafé i byggnaden” (ett sådant projekt pågår).

Tanken är väl att man ska locka till sig fler själar. 

Så blir ju inte fallet. Allt färre i Europa betraktar sig som kristna.

Men det är inte så att kristendomen är på väg att dö ut. Det är istället som den kristne teologen Stanley Hauerwas en gång påpekade; det är inte kristendomen som dör ut, det är Gud som aktivt dödar kyrkorna.

De är i vägen.

De kan inte växa om de följer med i utvecklingen och de kristna försöker vara som alla andra. Då förtvinar de i all sin onödighet.

De kan bara växa om de framträder som ett alternativ till den senilkapitalism och modernitet som i dag gör människor till konsumtionsrobotar.

PS. Och ingen kan förneka alla de goda handling många kristna dagligen utför i Sverige och världen. Det och gott, stort och vackert.

Men var det verkligen hans mening att vi enbart skulle vara en slags samhällets och utvecklingens städpatrull?

Artiklar

Vad Brå inte bryr sig om

Boris Benulic

Det tog 15 år för Brå att presentera statistik. Ska det ta 15 år till innan de presenterar svaren på de frågor som rapporten ger upphov till?

Brå presenterade i dag sin nya rapport om  brottslighet bland inrikes och utrikes födda.

Rapportens slutsatser är entydiga. Utrikesfödda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Född i Sverige med utländska föräldrar

Var tionde svenskfödd med båda föräldrarna födda utomlands är misstänkta för brott, alltså tio procent.

Utrikesfödda

Nästan var tionde utrikesfödd är misstänkt för brott,  här är andelen 8 procent.

Född i Sverige med svenska föräldrar

Tre av 100 svenskfödda med svenskfödda föräldrar misstänktes för brott, alltså tre procent.

Ett stort problem med statistiken är att den utgår från kategorin "misstänkta för brott". Alla de de olösta mord utan misstänkta som begåtts enbart de senaste åren finns inte med. Heller inte alla outredda våldtäkter. Eller rån utan misstänkta. Vilken grupp har utfört dessa brott?

När det gäller sin egen statistik vill utredarna inte dra några slutsatser om orsaken till överrepresentationen för dem med utländsk bakgrund.

I Brå:s rapport konstateras att man anser sig inte kunna förklara processerna som leder till överrepresentationen.

Man presenterar en lång rad av olika möjliga förklaringar:

  • De egna eller föräldrarnas erfarenheter
  • Psykisk ohälsa
  • Exponering för kriminella miljöer
  • Tillgång till arbetsmarknaden
  • Utbildning
  • Identifiering med olika typer av maskulinitets- eller hedersnormer
  • Kulturella skillnader

Men det finns i Sverige personer som har svenska föräldrar och som tillhör grupper som brukar betecknas som ”socioekonomiskt svaga”.

Föreställ er en en ensamstående svensk tvåbarnsmamma med tonårsbarn. Mamman är deltidsarbetande snabbköpskassörska. Hon bor i Filipstad. Trångt. Området är ”stökigt” som man numera säger på myndighetsspråk.

Hennes två tonårsbarns liv präglas av:

  • Svag ekonomi, mamman får bara deltid (faktor: tillgång till arbetsmarknaden).
  • Mamman var gift med en hustrumisshandlare (faktor: föräldrarnas och egna erfarenheter).
  • Det finns i tonårspojkarnas ålder i bostadsområdet ungdomar som tillhör två gäng som säljer droger (faktor: exponering för kriminella miljöer).
  • Tonårspojkarna tittar ofta på filmer och ägnar sig åt dataspel där hjältarna är muskulösa, våldsamma och beväpnade (faktor: identifiering med olika typer av maskulinitets- eller hedersnormer)
  • Både tonåringarna har ångest över familjens dåliga ekonomi, minnena av hur mamman misshandlats och är rädda för gängen i området och på skolan (faktor: psykisk ohälsa)
  • Båda tonåringarna har svårt att nå bra resultat i skolan. Miljön är kaotisk. Många bråk. Läraren har inte tid med dem utan måste hjälpa de elever som inte har svenska som modersmål.

De allra flesta av de faktorer som Brå anser medverkar till överrepresentationen hos personer med utländsk bakgrund förekommer i delar av den svenskfödda befolkningen också.

Det som inte förenar grupperna är kulturen. Enligt Brå:s undersökning är personer från Mellanöstern och Afrika överrepresenterade.

Vi har sökt representanter för Brå för att få svar på följande frågor:

  • Vore det inte en rimlig undersökningsmetodik att göra en jämförande analys mellan svenska och utländska befolkningsgrupper där de faktorer som ni anser kan vara viktiga för brottslighet gäller för båda grupperna och deras miljöer. På så sätt kan man börja se vilka faktorer som spelar roll.
  • Varför har det gått 15 år sedan ni senast gjorde en liknande undersökning? I den som kom 2005 menade ni också att det var svårt att avgöra vad som förklarade den utländska överrepresentationen. Varför har ni inte studerat frågan under tiden?
  • Eftersom många faktorer som BRÅ listar som möjliga förklaringar även förekommer i svenska grupper borde det rimligen vara tämligen vanligt med svenska ungdomar som förnedringsrånar andra unga och som ingår i kriminella nätverk för att sälja droger. Finns det tecken på detta i någon mätbar omfattning?

Vi skulle också kunna fråga Brå om det finns tecken på att svenska fattigpensionärer har börjat snatta potatis och mandelkubb på ICA. Om vi ställde frågan skulle vi antagligen få svaret att det behövs inte. Svenska fattigpensionärer har en mentalitet och kultur som gör att de hellre försakar det de egentligen behöver än att de tar något de inte betalat för.

Och kanske är det svaret på varför en del människor stjäl och varför andra inte stjäl.

Artiklar

Den resa om natten som börjar då själen inte får ro och kroppen är utmattad*

Boris Benulic

Vi begrundar en sömnlös mans tankar om hur räven ska hållas borta.

Han vaknade mitt i natten. Låg som vanligt och gruvade sig över sin känsla av otillräcklighet. Han visste för lite och det förlamade hans handlingskraft. Inte så att han egentligen visste för lite. Han förstod mer än väl hur saker fungerade. Vad som satte mat på bordet och människor i arbete. Man fick aldrig slakta hönan som värpte guldäggen. Det gällde att skydda henne från räven och se till att hon hade det ombonat och bra.

Ändå hade så mycket av hans tid gått åt till att skydda guldhönan mot hans egen familj. Eller snarare hade han fått skydda guldäggen. Familjemedlemmarna ville ge bort dem till höger och vänster. Allt för att bli omtyckta.

Han slet av sig lakanet som var blött av ångestsvett. Tänkte: 

”Om jag skulle ge fan i alltihopa? Jag orkar ju inte längre. Till vilken nytta ska jag försöka hålla allt i ordning, när familjen hela tiden förslösar den gård våra föregångare satt i stånd?”

Han satte sig upp i sängen. Funderade på vad som skulle hända om han verkligen lämnade gården. Vem skulle ta över? 

Den lille onde? Han som jämnt satt och knappade på sin mobil och twittrade om sin förträfflighet?

Nej, han var för illa omtyckt. Rentav avskydd.

Den lille lömske? Han som aldrig var på plats utan reste runt i landet och satt och åt mandelkubb och drack lankigt kaffe för att skaffa sig sympatier så att han en dag kunde ta över som förvaltare?

Nej, han var för misstrodd, till och med av alla dem han satt och fikade med. De visste att det han lovat bort till dem han haft kafferep med dagen innan, det lovade han nu också bort till dem han satt med dagen efter.

Hon den långa som alltid gick omkring med uppspärrade ögon? Han hade länge trott att orsaken var en körtelsjukdom av något slag, men hade sedemera kommit att förstå att det berodde på att hon hade fått för sig att det skulle ge ett intryck av vakenhet, uppmärksamhet och intelligens. Men eftersom allt hon gjorde eller sa motsade en sådan tolkning av de ständigt uppspärrade ögonen hade alla liksom han själv till slut förstått hur det var fatt.

Nej, hon kom inte på tal. Då slaktade han hellre själv hönan som värpte guldägg för att hon inte skulle ge bort dem till nästa person hon mötte om hon trodde att hon kunde ha nytta av det.

Så var det förstås han den långe och långsamme. Länge hade många levt i föreställningen att långsamheten var eftertänksamhet, att han ingående grubblade på hur de problem han ställdes inför skulle lösas. Men efterhand hade alla förstått att han grubblade på vad som egentligen var problemet. Och det kom han aldrig fram till, så några lösningar blev det aldrig på de trångmål som kom i hans väg. Snarare blev de allteftersom åren gick allt fler.

Nej, han kom heller inte på tal. Men den ångestriden mannen kände att han inte ville lämna sitt förvaltarskap utan att han ordnat en plats åt den långe, långsamme, en plats där denne i lugn och ro kunde sitta och försöka förstå varför solen gick upp och varför den gick ner.

Vem fanns då kvar som kunde överta hans uppgifter?

Skulle det ändå bli den blonda? Hon som ständigt såg så utvakad ut. I åratal hade han föreställt sig att hon ägnade nätterna åt att gå runt på stadens svartklubbar och ravepartyn och därför var så blek och glåmig. Det visade sig också vara fallet hade han blivit underkunnig om. Men hon gjorde det inte för att hon fann något nöje i det utan för att hon just ville se utvakad och utsliten ut. Hon ville ge omgivningen en känsla av att hon ständigt satt lutad över hushållets räkenskaper.

Nej, det kom inte heller på tal. Människorna hade istället sedan länge kommit att anta att det trötta utseendet berodde på att hon var dagen efter. 

Så vad skulle han göra?

Fanns det alls något han kunde göra?

Och plötsligt infann sig en känsla av befrielse. Vem kunde kräva mer av honom? Han hade försökt efter bästa förmåga. Och den hade uppenbarligen inte räckt eftersom hans möjliga efterträdare var sådana sjajasar. Skälmar som skulle förslösa guldäggen för att få bli kvar som förvaltare.

Han lade sig åter ner. Drog det sanka lakanet över sig. Konstigt nog kändes behagligt det nu behagligt varmt.

Så skulle han göra.

Han somnade om. Ett en stund slappnade hans ansikte märkbart av och för första gången på mycket länge gav han ett intryck av frid och saktmod. 

Dagen efter, söndagen 22 augusti meddelade Stefan Löven sin avgång.

*Textens rubrik utgår från William Shakespeares Sonnet 27.

Artiklar

Verkligheten är det som finns kvar – även när du slutat tro på den*

Boris Benulic

Det är skönt att det finns professorer som kan förklara för oss att allt hela tiden blir bättre.

Stefan Jonsson och ett av de diagram han inte riktigt vill låtsas om.

Stefan Jonsson ser alltid trött ut när han kommer lunkande. Det får man förstå. Han har befunnit sig på en mycket lång marsch genom institutionerna för att bli professor i etnicitet vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle i Linköping”; Uppsala universitet, Duke University, Getty Center och låt oss inte glömma det mångåriga, omänskliga slitet på DN:s kulturredaktion; ”va, fan är hissen trasig … och kaffeautomaten.”

Jonsson har aldrig haft tid att röra sig i den verklighet vi andra lever i och lära känna den närmare genom egna erfarenheter. I begynnelsen hade han väl förvisso nära kontakt med en del av sina studenter, men jag är högst osäker på om det räknas.

Trots detta envisas han med att berätta för oss andra om hur verkligheten är beskaffad. I dag i DN rättar han Stefan Löfven som häromdagen förklarade att vi ”inte ska tillbaka till 2015”. I Jonssons minne framstår 2015 som ett guldår skapat av att många flyktingar som kom till Sverige:

”När staten sköt över friska miljarder till kommuner och regioner kunde de rusta upp länge eftersatt infrastruktur av välfärd. Glesbygdskommuner fick nya barn och behövde inte lägga ner skolor. Vårdcentralerna kunde öka sina platser. Bostäder byggdes. Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft. I offentlig sektor skapades arbeten för att ta emot och hjälpa flyktingarna in i samhället.

Det skedde utan att staten behövde höja skatter eller ta upp lån. Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”

Smaka på den igen:

”Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”

Så talar den som inte tillhör ”skattebasen” utan som lever av den. Så talar den som fått för sig att verkliga värden är något som man skapar genom att Riksbanken trycker på den gröna knappen på sedelpressen.

Har Stefan Jonsson sett hur det ser ut i landet? Har han diskuterat med fattigpensionärer hur de ser på att det tydligen skett en upprustning av ”länge eftersatt infrastruktur av välfärd”.

Strax innan Stefan Jonsson nu förklarar för oss hur verkligheten egentligen ser ut släpper stiftelsen ”Global village” en rapport. Stiftelsen är en av de där organisationerna som vurmar för mångfald och mångkultur. Jonsson borde ha samma hållning och inställning som de som framställt rapporten … men det har han inte.

I dokumentet beskrivs ingående hur hög arbetslösheten och fattigdomen är bland Sveriges 250 000 syrier. Arbetslösheten är 41 procent, och 31 procent bland dem med högre utbildning. 55 procent är beroende av bidrag, 51 procent av flickorna och 41 procent av pojkarna når gymnasiebehörighet, 38 procent når högskolebehörighet. Studien genomfördes med statistik insamlad innan covid-19-restriktionerna infördes – så nu lär situationen vara än värre.

Det är svårt att förlika rapportens data med Stefan Jonsson ord om att ” Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft.”

Visst, befolkningen ökade. Men skattebasen? Det vore ärligare om Jonsson pläderade för att Sverige ska ta emot dem som vill hot oavsett vad kostnaden är. Då kan man diskutera med utgångspunkt från det och står inför en öppen och ärlig motståndare ... men att låtsas som att allt blivit bättre.

Den som hände var att den där stackars ”skattebasen” belastades ytterligare. Vilket jävla ord förresten. ”Skattebasen”. Det är att ta bort det mänskliga ur sammanhanget, att låtsas som om det inte är människor som går upp i gryningen för att arbeta för att staten ska kunna ta två tredjedelar av det de sliter ihop. 

Men det är så man beskriver verkligheten om man är professor vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhäll”.

En dag blir väl dock den där basen trött på att utgöra grunden för allt och då får professor Jonsson smäll på fingrarna om han försöker trycka på den gröna knappen.

PS. Rubriken är ett citat från Philip K. Dicks novell ”I Hope I Shall Arrive Soon”. Den handlar om en man som under en resa i rymden genom ett tekniskt fel vaknar upp. Eller mer korrekt uttryckt så vaknar hans medvetande men kroppen är fortfarande sövd. För att han inte ska bli tokig konstruerar rymdskeppsdatorn ett funktion som gör att han om och om igen upplever sin kommande ankomst till sitt nya hem på en fjärran planet.

Men när han till slut verkligen når sin slutdestination förmår han inte tro på att det han upplever är verkligt.

Artiklar

Från ping pong till ding dong

Boris Benulic

I dag diskuterar vi en bordtennisspelare som verkade kunna förlänga sin arm samt konstaterar att lagens arm inte längre är lång.

“En försvarare måste alltid sträva efter att gå över till attack så snabbt som möjligt efter det att han utnyttjat försvarets fördelar.” (Clausewitz). Bilden: Hasse Alsér (t.v), Jan Jönsson (t.h). Jo, jag vet. Ett något onödigt klargörande.

Satt härom morgonen och tänkte på Hasse Alsér. Ni vet, den gamla bordtennisstjärnan. Om ni inte vet, låt mig då berätta.

Han var sin tids främsta defensivspelare. Det fanns inte en boll han inte kunde plocka upp och returnera. Med en tillbakalutad elegans verkade han spela efter devisen ”han där på andra sidan bordet får väl slå sig trött”. Och när motståndaren var fysiskt och mentalt utmattad och rörde sig som en IT-konsult dagen efter kick-off, då slog Alsér till med några blixtsnabba, vibenitehårda backhands.

Och så var det över.

Som i matchen om VM-guld i dubbel 1967. Hasse Alsén och Kjell ”Hammaren” Johansson mot ryssarna Stanislav Gomozkov och Anatolij Amelin. Ryssarna har ledningen tre gånger och matchboll i femte set. Förlorar ändå. Hasse Alsér tar allt, smashar såväl som kantbollar. För det mesta står han alldeles rätt placerad, och när han inte gör det verkar han bli teleporterad till rätt plats och uppenbarar sig där och levererar en retur med zenbuddistiskt lugn. Vid vissa tillfällen verkar hans arm också förlänga sig själv …

Att jag kommer att tänka på Hasse Alsér är att jag på radion hör om hur man i Stockholms stad ska försöka hantera att antalet dödsskjutningar i år slår ett sorgligt rekord. Den som intervjuas är socialborgarrådet Jan Jönsson.

Vi får det förklarat för oss att Jan Jönsson har stor tilltro ”Trefas”, stadens projekt mot gängvåld. 20 kriminella har deltagit i avhopparprogrammet och polisen har identifierat 70 högriskindivider.

Jan Jönsson förklarar att ”på några års sikt” ska nog Stockholm kunna uppvisa samma resultat som Malmö menar sig ha fått med sitt program ”Sluta skjut”. Det är inte att sätta ribban lågt, det är att gräva ner ribban.

Men vad går ”Trefas” egentligen ut på? För att få reda på det studerade jag en del av de texter som finns i ämnet. Mikael Jeppson, Stockholms stads samordnare mot dödligt våld, förklarar i ett intressant reportage:

”Vi har sett många fördelar med vår förstärkta samver­kan. Både i enskilda fall och i ökad förståelse för varan­dras roller. Men det är ofta svårt att mäta att en individ direkt slutar med sin kriminella verksamhet på grund av oss. Det kan ske efter år av påverkan”.

Där har vi det igen. ”År av påverkan”.

År?

Påverkan? 

Intervjun gjordes i augusti förra året. Och eftersom det bara gått ett år ska vi inte vara förvånade över att det blivit mordrekord i Stockholm i år. Det har ju ännu inte gått flera år. Men vi förväntas väl vara glada över kommunen, polisen och kriminalvården ”fått ökad förståelse för varandras roller”. Vad hände egentligen innan denna ”ökade förståelse” fanns? Trampade de in på varandras områden? Plötsligt dök en piket upp framför Stadshuset och Tusse Batong klev in och lajvade stadsborgarråd? Och stadsborgarråden lekte kvarterspolis och käkade kebab i Tensta? Ord bara ord.

En stor del av projektet verkar gå ut på att polis, kriminalvård och socialtjänst ska lära sig att formulera rapporter till varandra så att motparten förstår vad som sägs.

Och därute i orten fortsätter gängkrigen.

Men ibland tränger sig verkligheten på. I reportaget uttalar sig också Anders Ögren från Frivården:

”Ibland öppnas ett litet fönster, och personen kan tänka tanken att lämna sin gamla livsstil bakom sig. Då gäller det att insatsgruppen kan vara där”.

Man väntar således tills den gängkriminella är utmattad av sitt liv och inte längre orkar gå omkring i skyddsväst till vardags. Då är man där och tar hand om honom så han kan ”hoppa av”.

Först tänkte jag att Jan Jönsson hade sett gamla filmer med Hasse Alsér och inspirerats till en defensiv strategi. Låt motståndaren bli trött, sedan är det dags för oss.

Men så är tyvärr inte fallet.

Visst låter man motståndaren slå och slå tills han är trött. Men tyvärr kommer det då aldrig en blixtsnabb kontring, istället går man runt bordet och ger energidryck och bullar till motståndaren och frågar om man kan få ledsaga honom till duschen.

Det som behövs är inte en defensiv strategi, utan en offensiv.

Artiklar

man blir inte expert på vad som händer i Kabul bara för att man promenerar bland en massa afghanhundar

Boris Benulic

Calle & Chokladfabriken är en rolig berättelse. Calle & Kartellen är mindre underhållande, det är historien om hur USA organiserar världens största opiumexport utan att västvärldens politiker låtsas om det.

"Har någon sett min tops? Den liksom bara försvann därinne."

Snart har alla som haft en utrikespolitisk funktion i den svenska politikerkåren uttalat sig om talibanernas seger i Afghanistan och vad den innebär.

Till och med Carl Bildt fick fram träda i går och förklara att USA:s närvaro hade inneburit:

”Ett mycket bättre land och en säkrare region”.

Att låta någon med Carl Bildts meriter uttala sig om modern historia och geopolitik är som att tvinga en fotbollspelare som brutit vristen i slutminuterna av förlängningen att delta i straffsparksläggningen bara för att man fått för sig att han är bra på just straffsparkar.

Om Aktuellt börjar få slut på lämpliga kända personer som kan kommentera utrikespolitik kan de väl be någon av programledarna i TV-sporten hoppa in och säga något om Afghanistan, jag tror jag hellre skulle lyssna på André Pops än på Bildt när det gäller vad som händer i det landet. 

Men vi ska inte hacka på Aktuellt. Det kan ha varit så att Bildt var ute på sin vanliga kvällspromenad; runt, runt rondellen vid Karlaplan och så tog han av fel, och vandrade förvirrat i fel riktning och när han passerade TV-huset observerades han av en Aktuellt-redaktör som stod utanför och rökte Blå Blend och denne tänkte: 

”OK, varför inte, folk tror ju han begriper något, och nu behöver vi inte ens betala för taxi”.

Det problem som uppstår när man som Bildt säger att USA:s närvaro i Afghanistan trots allt var till nytta är att man inte döljer det faktum att USA skapade de onda mörkermän som nu intagit Kabul och efter USA:s ockupation fördes en politik som inte kunde leda till annat än att talibanerna växte i styrka och omfattning.

Följ med mig på en liten historietur i Afghanistans senare historia. Turen kan vara nyttig även för den som inte riktigt tror på att det finns något i USA som kan kallas ”den djupa staten”.

I dag producerar Afghanistan 90 procent av allt opium i världen. Här har vi alltså urkällan till heroin, morfin och en del andra varianter på narkotiska preparat.

Fram till 1979 var odling av vallmo en ganska begränsad företeelse i landet. Det producerades väl en del för rekreationellt bruk för afghanska män som behövde ta igen sig efter att ha slagit frun. Eller inte förresten, då tror jag produktionen skulle varit högre.

Men 1979 börjar CIA se till att de afghanska bönderna satsar på att odla vallmo för att de ska kunna få in pengar genom att leverera opium. CIA samarbetar i projektet med den pakistanska säkerhetstjänsten ISI. 

Men vänta nu.

Officiell amerikansk politik var väl även vid den tiden att produktion av narkotika skulle bekämpas – varhelst den skedde.

Jomenvisst, men nu var det ju faktiskt så att det gällde att få igång de afghanska bönderna att kämpa mot den sovjetiska invasionen. Det måste förses med vapen – och helst skulle de kunna betala för dem. Det gällde också att ordna så att de hade råd att ligga ute i månader i sträck och ägna sig åt gerillakrigföring. Produktion av opium var den perfekta lösningen. Den karga, näringsfattiga afghanska jorden lämpar sig dessutom särdeles väl för vallmoodling och inte så mycket annat – i alla fall definitivt inget lika lönsamt.

Genom CIA:s organiserande av opiumhandeln fick de olika afghanska gerillagrupperna fick in 20 miljarder kronor de närmaste åren. CIA sålde amerikanske vapen till mujaheddin och fick betalt i opium som kunde användas i andra operationer. Asiens svar på Pablo Escobar och ”El Chapo” framställdes som frihetshjältar.

Allt för att se till att Sovjet hölls så upptaget i Afghanistan att det inte orkade med några nya expansiva äventyr. Persiska Gulfen låg ju inte alltför långt bort.

När Sovjet besegrat drog sig tillbaka hade den årliga opiumskörden i Afghanistan ökat från 100 ton till 2000 ton. Vi kan utgå från att en del av pengarna användes för att finansiera attacken mot WTC 11 september 2001 – Usama bin Laden var nämligen en av dem som fick vara med och dela på pengarna som kom från CIA:s opiumhandel.

Ett årtionde senare var produktionen upp i nästan 5000 ton.

Visst bidrog CIA till att mujaheddin kunde besegra Sovjet. Men de skapade ett land helt beroende av opiumhandel och de hade skapat en industri som gjorde att de sinsemellan stridande gerillagrupperna kunde vara väl beväpnade och ha råd att ägna sig åt inbördeskrig.

Ur detta inferno där stenåldersmänniskor dödar varandra med moderna vapen går talibanerna segrande när gerillagrupperna gör upp om vem som ska styra landet.

Och se, nu händer något intressant.

När talibanerna får makten vill upprätta goda relationer med västvärlden. Västvärlden gillar inte knark säger deras ledare. I USA har antalet heroinister fördubblats under åren då kriget mot de sovjetiska ockupanterna pågått och opiumskördarna bara ökat från år till år.

Då tänkte Mullah Omar att om vi slår ner på vallmoodlandet så kommer västvärlden att gilla oss. Inga sanktioner, mycket bistånd.

Så han drämmer till med ett totalförbud år 2000. Nästa år sjunker den beräknade produktionen av opium från 5000 ton till 200 ton.

Begripligt. Säger talibanerna ”Odla ingen vallmo” så odlar man ingen vallmo såvida man inte har en märklig trängtan efter att bli levande begravd.

Men föga hjälpte dessa drastiska åtgärder.

Västerlandet svarade med att anförda av USA anfalla och ockupera Afghanistan.

(Den vidare historien berättar jag i kvällens och morgondagens nyhetsbrev. Prenumererar gör du här. I nyhetsbrevet behandlar jag det mesta; svensk kulturdebatt, geopolitik, 30-talskonst, medeltiden, olika nationers folksjäl, matlagning … och mycket, mycket mer. I det avslutande avsnittet finns också en källförteckning och litteraturlista.)

Artiklar

Dags att orosanmäla kulturskribenter?

Boris Benulic

Det har gått långt när jag börjar fundera på att använda socialtjänsten för att bekämpa kollektiv panikångest.

Den väg vi alla ska komma att vandra enligt kultursidorna.

Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.

Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med trosfast visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig liksom höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.

Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!

Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:

”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”

Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?

Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.

Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest?

Så här skrev Kristofer Ahlström i veckan i DN:

”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.

I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”

Och Jens Liljestrand deklarerade samtidigt i Expressen att:

”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark. 

Det var inte den värld vi ville ge våra barnbarn, men det är inte heller Cormac McCarthys”Vägen”. Och att inte längre räkna med apokalypsen är, sommaren 2021, tyvärr detsamma som att känna hopp.”

Dessa män förmedlar till sina barn känslan av att jordens undergång stundar (Ahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brännhet helvete (Liljestrand).

De fullgör inte sin uppgift som fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, fruktan och uppgivenhet.

Extra problematiskt är förstås att de sprider denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blir lästa av lärare och daghemspersonal och förs vidare. Vi står inför en verklig pandemi av panikångest.

Vad gör vi? Kan man kollektivt orosanmäla kultursidesskribenter som är föräldrar?

PS. Återigen … jag är självklart synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös rädsla och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.

Artiklar

Skandinavisk livsstil: Lumpor och loppor åt folket!

Boris Benulic

Ett nytt magasin ska nu förklara för oss hur vi ska bete oss om vi vill vara ansvarsfulla, typ: "Tig, tugga tång, lid och lyd."

Till vänster Martina Bonnier tillsammans med Greta Thunberg i samband med lanseringen av magasinet som ska bidra till en ökad medvetenhet om miljö och klimat – även i modeindustrin. Till höger Martina Bonnier som hon häromdagen visade upp sig på Instagram. Nej, utstyrseln är inte inköpt på Buttericks utan ett exempel på ny svensk design.

I veckan lanserades Vogue Scandinavia. En härskara av väldigt magerlagda unga kvinnor som svultit sig till jobbet som mannekäng har anförda av madam Martina Bonnier forsat fram genom flödet i sociala medier. 

Det nya magasinet ska ge läsaren en bild av skandinaviskt mode, design och kultur. För att hela världen riktigt ska kunna ta del av hur framstående skandinavisk kultur är publiceras allt på engelska.

Premiärnumret lanseras med hjälp av Greta Thunberg på omslaget. Det lilla stadsbarnet har fått förflytta sig ut i naturen för en gångs skull – blir bättre bilder då tyckte man väl. På uppslagen där hon figurerar deklarerar hon att modeindustrin är dålig och västerlandets konsumtionshysteri en bidragande orsak till vår kommande undergång.

Redan här förstår man överhetens budskap – det är trots allt en Bonnier som skapat den ”skandinaviska” Vogue: 

Folk måste köpa färre plagg! I väg med dig till Myrorna och Stadsmissionen och leta bland galgar och trastravar efter paltor som bytt ägare tre gånger. Ta ditt ansvar för polarisarna!

Martina Bonnier och hennes vänkrets har dock inga sådana planer för egen del. Studera hennes bilder på Instagram. Hon lägger dagligen upp bilder på sig själv i olika kreationer; ena dagen är hon på Bermudas, andra dagen i St Tropez.

I sina presentationstexter talar Bonnier om att hon ska starta en ny rörelse för hållbarhet som ska visa att det går att göra saker annorlunda. 

Alltså – vanligt folk uppmanas alltid av miljöaktivister att inte flyga ut i världen när de ska semestra. Kommer Bonnier framöver att fotvandra mellan Paris och Como? Segla mellan Köpenhamn och New York?

Skulle väl inte tro det.

Och kommer Bonnier själv att sluta inhandla kreationer som kostar en normal månadslön och trängas med pöbeln på Brödet&Fiskarna för att få fatt på en knappt begagnad trikåklänning från H&M?

Skulle väl inte tro det heller.

Vogue Scandinavia är för det första ett marknadsföringsorgan för svenska designers på olika områden, ett verktyg för att öka exporten och se till att marknadsandelarna blir större bland de mer välbeställda skikten i världens storstäder, varelserna vars medvetande formats av ”Sex and The City”.

För det andra är syftet att få dem som inte tillhör dessa skikt att acceptera att de ska få det sämre. Köp begagnat! I linje med detta kommer vi förstås också i Vogue Scandinavia få se propaganda för vad som ska föreställa mat – burgare av gräshoppor, bröd bakat på pulvriserade loppor och mjölmaskar. Marie Antoinette tyckte åtminstone vi skulle få käka briocher.

Återigen – överheten och globalisterna vill vänja arbetande människor i västerlandet på att armod och fattigdom är en nödvändig livstil.

Och varför ställer Greta Thunberg upp på detta spektakel?

Den enda förklaringen är att hon har ett behov av att synas, höras och bekräftas. Hennes försvarare menar att hon gör det för att få en plattform och kunna nå ut. De säger att hon ju faktiskt i Vogue Scandinavia angriper modeindustrin för att ägna sig åt ”greenwashing” – att låtsas vara miljömedvetna – för att kunna sälja mer.

Försvaret är fånigt. 

Greta Thunberg saknar inte plattformar – hon framträder i Davos på globalisternas sommarkollo, hon får privata audienser hos presidenter, premiärministrar och påven. Hon är inte en isolerad liten miljöpartist i Svenljunga som ingen lyssnar på. Hon hörs och syns överallt. Vill hon ha en plattform för att angripa modeindustrin har hon tillgång till många mycket större och effektivare kanaler än Vogue Scandinavia.

Ändå ställer hon upp i ett magasin som företräder allt hon angriper. Vore väl bättre om hon uppmanade till köp- och annonsbojkott av Martina Bonniers projekt. Men vad vet väl jag, hon kanske tänker dra sig tillbaka från den stora världen och bli svenska exklusiva modeskapares egen lilla exportfrämjande miljömaskot? 

Egentligen vore det väl en bra utveckling.

För allt hon har att ge oss är sin egen ångest och osorterade ilska.

Visst är mode viktigt.

Och arbetande människor i Sverige ska ha råd med vackra kläder, skapade av bra material av svenska designers. Kläder som håller i årtionden. Kläder som är tillverkade i en återupprättad svensk textilindustri. Att kunna klä sig skräddarsytt ska inte vara förbehållet överheten.

Att sådana kläder säljs i andrahandsbutiker är något gott – de kan med fördel också ärvas (eftersom vi talar om kläder som är tidlösa i sin design … och som håller).

Det … det är något helt annat än de trasor människor förväntas nöja sig med i dag – plagg tänkta att klara en säsong … för sedan kommer ju något nytt.

(I mitt dagliga nyhetsbrev fortsätter jag i kväll genomgången av Vogue Scandinavias budskap. Nyhetsbrevet beställer du här).