När min längtan efter mycket hårt rökt fläsk blir mig övermäktig vandrar jag bort längs med Råsundavägen, tills jag är nästan ända framme vid Hagaparken. Där, i en mycket liten butik som verkar ockuperat ett utrymme som som tidigare använts för att förvara barnvagnar, saluförs korvar, grisnackar och sidfläsk i oräkneliga tillstånd av rökning. Det jag är ute efter är de bitar som får dig att anta att den ansvarige för rökningen tullat för mycket ur dunken med hemkörd pomovica, och vaknat till när det liksom förflutit för lång tid. Men mycket av mänsklighetens framsteg är följden av misstag och olyckor, dock mer sällan kanske resultatet av berusad slummer.

Till vänster om dörren i denna lilla butik av mer obestämd östeuropeisk karaktär sitter alltid ägaren på en campingstol vid ett oansenligt hopfällbart bord som är belamrat med olika former av tipskuponger. Han är oftast iför en röd träningsoverall, och han röker konstant.

Bara detta att en butiks ägare sitter vid dörren och blossar skulle göra mig beredd att då och då promenera dit och stödköpa – oavsett vad de sålde.

Ägaren nickar välvilligt när jag kommer in, och tar de två kliven fram till disken, bakom vilken en stadig kvinna med barskt utseende med misstänksam blick granskar mig. Jag tror att det alltid är olika kvinnor, men barskheten och den misstänksamma blicken är sig alltid lik. Har butiken tillgång till ett oändligt antal systrar? Blev de arbetslösa när poliskårens enhet för förhör utan restriktioner i någon kaukasisk republik upplöstes? Fint för dem i så fall att de fått jobb här. Men jag har ännu aldrig vågat fråga om jag kan få smaka en skiva av någon av de saker jag inte riktigt kan identifiera.

Jag försjunker i tyst i begrundan över vad som erbjuds och känner plötsligt ett mycket lätt slag i bakhuvudet och hör en röst som säger:

”Tveka inte. Ta ett halvkilo disznófősajt”.

Jag behöver inte vända mig om för att förstå att det är Kurd-Kjell. Artigheten bjuder att jag borde vända mig om och hälsa, men det är som sagt en mycket liten butik och det känns märkligt nog att ha Kurd-Kjell stående så tätt inpå mig. Ansikte mot ansikte? Njae.

Jag: Brukar du vara här och handla? 

Kurd-Kjell: Nej, jag jobbar här. Disznófősajten har jag gjort.

Jag: Fast syltan ser ut att vara en tlačenka.

Kurd-Kjell: Nej, du. Egentligen är det förstås inte en disznófősajt, eftersom jag fått till gelatinet genom att koka grisfötter, så det är en crossover med en caş de cap de porc.

Jag: Crossover?! Ja, just det. Du jobbade ju på den där hipsterrestaurangen i Hammarby Sjöstad. Har du slutat där?

Kurd-Kjell: Ja, fast det var ett rätt bra ställe. Ägarna fattade ingenting. Inte gästerna heller. Jag roade mig med vilda experiment och kallade allting cross-over och hittade på namn på det jag serverade. Alla älskade det. Typ: ”Det här är dalyarak, här möts det bulgariska och isländska köket”.

Jag: Men dalyarak är ju turkiska och betyder …

Kurd-Kjell: Just det, jag brukade ge maträtterna turkiska könsord och svordomar som namn. Tänk dig själv när hipstergästen stöter på någon som kan turkiska och säger: ”I går åt jag en fantastisk dalyarak”.

Jag: Då förstår jag att du inte jobbar där längre, du fick väl sparken när någon gäst kom tillbaka blåslagen efter att ha bjudit hem någon på dalyarak eller göt lalesi.

Kurd-Kjell: Hur kommer det sig att de enda turkiska ord du verkar känna till är förolämpningar och kötteder? Och nej, jag fick inte sparken. Jag var synnerligen omtyckt. Spelade ingen roll vad jag serverade. Alla var glada och nöjda hur det än smakade. De tyckte de var så förfinade som tog del av främmande kulturers mat.

Jag: Men du jobbar ju här nu säger du?

Kurd-Kjell: Ja, jag sa upp mig i går och började här. Jag och Florian, ja, han som sitter vid dörren, brukar spela på hästar ihop och han har tjatat länge om att jag ska börja göra korv och syltor här.

Jag: Men varför sa du upp dig?

Kurd-Kjell: Mordet på Einár.

Jag: Trodde inte att ett gatumord skulle skrämma iväg dig från Hammarby Sjöstad. Du växte ju upp i Lice i Diyarbakır?

Kurd-Kjell: Klart jag inte blev rädd. Jag stod inte ut med allt bölande. Plötsligt satt alla i restaurangen och yrade om hur vi alla är medskyldiga till Einárs död. Och gick jag ut på gatan paraderade morsor och farsor på stan i röda jackor. Nattvandring dygnet om liksom. Och de tog selfies på sig själva hela tiden. Och smilade upp sig. Och sedan kom hucklebrigaderna från förorterna och skulle visa sin solidaritet också. Jag orkade inte.

Jag: Du det börjar kännas lite konstigt att stå så här och prata.

Kurd-Kjell: Häng med ut i köket.

(Kurd-Kjell visar vägen in i ett kök som är obetydligt större än butiken).

Jag: Var röker du syltorna och korvarna?

Kurd-Kjell: Jag tillreder allting här och så röker Florian dem hemma i lägenheten.

Jag: I lägenheten?

Kurd-Kjell: Ja, han bor i Hallonbergen, ingen tycker det är konstigt. Han säger att grannarna i hans uppgång tror att han har fått tag på något för dem okänt gräs och frågar om de får köpa. De tror att det är någon extra potent form av Bubba Kush eller Granddaddy Purple. Förresten, på tal om röka, har du en Meharis?

(Jag halar fram ett paket Meharis Brazil och lägger det mellan en hög med fjälster och vad som verkar vara en grishjärna.)

Jag: Och kaffe?

Kurd-Kjell: Självklart. Jag har egen coldbrew färdig. Gjord på Peaberrybönor från Costa Rica.

Jag: Jisses. Du kanske lagade mat åt hipsters för länge. 

Kurd-Kjell: De fick Lindwalls kaffe, men jag sa att det var en blandning av bönor från Sulawesi och Komodo. DN berömde speciellt kaffet i sin recension av restaurangen. Bara det var värt en omväg, skrev de. 

Jag: Tror du att du slipper Einárhysterin här?

Kurd-Kjell: Nej, men det är lättare här än bland alla dessa södermmalmsmediamänniskor.

Jag: Och du undviker tidningar?

Kurd-Kjell: Du tänker på sådant som Björn Wimans ord om att: ”Det är en tragedi som kommer att definiera en generation”:

Jag: Till exempel…

Kurd-Kjell: Björn Wiman brukar gnöla över att läsarna inte verkar ta till sig hans helsideskrönikor om den kommande klimatkollapsen. Men det kan bero på att läsarna vet att Wiman alltid överdriver, som i det här fallet. Varför skulle de tro på Wiman när han säger att polarisarna kommer att smälta när han också säger att en hel generation kommer att påverkas av mordet på Einár. Han har inget grepp om verkligheten eller ords värde och betydelse.

Mordet kommer inte att definiera en generation, eftersom de flesta som lyssnar på Einár har ett tämligen begränsat uppmärksamhetsspann.

(Min och Kurd-Kjells diskussion om Einár, flyktmekanismer, projektioner och gangsterrap fortsätter i morgon).