Artiklar

Vad Brå inte bryr sig om

Boris Benulic

Det tog 15 år för Brå att presentera statistik. Ska det ta 15 år till innan de presenterar svaren på de frågor som rapporten ger upphov till?

Brå presenterade i dag sin nya rapport om  brottslighet bland inrikes och utrikes födda.

Rapportens slutsatser är entydiga. Utrikesfödda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Född i Sverige med utländska föräldrar

Var tionde svenskfödd med båda föräldrarna födda utomlands är misstänkta för brott, alltså tio procent.

Utrikesfödda

Nästan var tionde utrikesfödd är misstänkt för brott,  här är andelen 8 procent.

Född i Sverige med svenska föräldrar

Tre av 100 svenskfödda med svenskfödda föräldrar misstänktes för brott, alltså tre procent.

Ett stort problem med statistiken är att den utgår från kategorin "misstänkta för brott". Alla de de olösta mord utan misstänkta som begåtts enbart de senaste åren finns inte med. Heller inte alla outredda våldtäkter. Eller rån utan misstänkta. Vilken grupp har utfört dessa brott?

När det gäller sin egen statistik vill utredarna inte dra några slutsatser om orsaken till överrepresentationen för dem med utländsk bakgrund.

I Brå:s rapport konstateras att man anser sig inte kunna förklara processerna som leder till överrepresentationen.

Man presenterar en lång rad av olika möjliga förklaringar:

  • De egna eller föräldrarnas erfarenheter
  • Psykisk ohälsa
  • Exponering för kriminella miljöer
  • Tillgång till arbetsmarknaden
  • Utbildning
  • Identifiering med olika typer av maskulinitets- eller hedersnormer
  • Kulturella skillnader

Men det finns i Sverige personer som har svenska föräldrar och som tillhör grupper som brukar betecknas som ”socioekonomiskt svaga”.

Föreställ er en en ensamstående svensk tvåbarnsmamma med tonårsbarn. Mamman är deltidsarbetande snabbköpskassörska. Hon bor i Filipstad. Trångt. Området är ”stökigt” som man numera säger på myndighetsspråk.

Hennes två tonårsbarns liv präglas av:

  • Svag ekonomi, mamman får bara deltid (faktor: tillgång till arbetsmarknaden).
  • Mamman var gift med en hustrumisshandlare (faktor: föräldrarnas och egna erfarenheter).
  • Det finns i tonårspojkarnas ålder i bostadsområdet ungdomar som tillhör två gäng som säljer droger (faktor: exponering för kriminella miljöer).
  • Tonårspojkarna tittar ofta på filmer och ägnar sig åt dataspel där hjältarna är muskulösa, våldsamma och beväpnade (faktor: identifiering med olika typer av maskulinitets- eller hedersnormer)
  • Både tonåringarna har ångest över familjens dåliga ekonomi, minnena av hur mamman misshandlats och är rädda för gängen i området och på skolan (faktor: psykisk ohälsa)
  • Båda tonåringarna har svårt att nå bra resultat i skolan. Miljön är kaotisk. Många bråk. Läraren har inte tid med dem utan måste hjälpa de elever som inte har svenska som modersmål.

De allra flesta av de faktorer som Brå anser medverkar till överrepresentationen hos personer med utländsk bakgrund förekommer i delar av den svenskfödda befolkningen också.

Det som inte förenar grupperna är kulturen. Enligt Brå:s undersökning är personer från Mellanöstern och Afrika överrepresenterade.

Vi har sökt representanter för Brå för att få svar på följande frågor:

  • Vore det inte en rimlig undersökningsmetodik att göra en jämförande analys mellan svenska och utländska befolkningsgrupper där de faktorer som ni anser kan vara viktiga för brottslighet gäller för båda grupperna och deras miljöer. På så sätt kan man börja se vilka faktorer som spelar roll.
  • Varför har det gått 15 år sedan ni senast gjorde en liknande undersökning? I den som kom 2005 menade ni också att det var svårt att avgöra vad som förklarade den utländska överrepresentationen. Varför har ni inte studerat frågan under tiden?
  • Eftersom många faktorer som BRÅ listar som möjliga förklaringar även förekommer i svenska grupper borde det rimligen vara tämligen vanligt med svenska ungdomar som förnedringsrånar andra unga och som ingår i kriminella nätverk för att sälja droger. Finns det tecken på detta i någon mätbar omfattning?

Vi skulle också kunna fråga Brå om det finns tecken på att svenska fattigpensionärer har börjat snatta potatis och mandelkubb på ICA. Om vi ställde frågan skulle vi antagligen få svaret att det behövs inte. Svenska fattigpensionärer har en mentalitet och kultur som gör att de hellre försakar det de egentligen behöver än att de tar något de inte betalat för.

Och kanske är det svaret på varför en del människor stjäl och varför andra inte stjäl.

Artiklar

Den resa om natten som börjar då själen inte får ro och kroppen är utmattad*

Boris Benulic

Vi begrundar en sömnlös mans tankar om hur räven ska hållas borta.

Han vaknade mitt i natten. Låg som vanligt och gruvade sig över sin känsla av otillräcklighet. Han visste för lite och det förlamade hans handlingskraft. Inte så att han egentligen visste för lite. Han förstod mer än väl hur saker fungerade. Vad som satte mat på bordet och människor i arbete. Man fick aldrig slakta hönan som värpte guldäggen. Det gällde att skydda henne från räven och se till att hon hade det ombonat och bra.

Ändå hade så mycket av hans tid gått åt till att skydda guldhönan mot hans egen familj. Eller snarare hade han fått skydda guldäggen. Familjemedlemmarna ville ge bort dem till höger och vänster. Allt för att bli omtyckta.

Han slet av sig lakanet som var blött av ångestsvett. Tänkte: 

”Om jag skulle ge fan i alltihopa? Jag orkar ju inte längre. Till vilken nytta ska jag försöka hålla allt i ordning, när familjen hela tiden förslösar den gård våra föregångare satt i stånd?”

Han satte sig upp i sängen. Funderade på vad som skulle hända om han verkligen lämnade gården. Vem skulle ta över? 

Den lille onde? Han som jämnt satt och knappade på sin mobil och twittrade om sin förträfflighet?

Nej, han var för illa omtyckt. Rentav avskydd.

Den lille lömske? Han som aldrig var på plats utan reste runt i landet och satt och åt mandelkubb och drack lankigt kaffe för att skaffa sig sympatier så att han en dag kunde ta över som förvaltare?

Nej, han var för misstrodd, till och med av alla dem han satt och fikade med. De visste att det han lovat bort till dem han haft kafferep med dagen innan, det lovade han nu också bort till dem han satt med dagen efter.

Hon den långa som alltid gick omkring med uppspärrade ögon? Han hade länge trott att orsaken var en körtelsjukdom av något slag, men hade sedemera kommit att förstå att det berodde på att hon hade fått för sig att det skulle ge ett intryck av vakenhet, uppmärksamhet och intelligens. Men eftersom allt hon gjorde eller sa motsade en sådan tolkning av de ständigt uppspärrade ögonen hade alla liksom han själv till slut förstått hur det var fatt.

Nej, hon kom inte på tal. Då slaktade han hellre själv hönan som värpte guldägg för att hon inte skulle ge bort dem till nästa person hon mötte om hon trodde att hon kunde ha nytta av det.

Så var det förstås han den långe och långsamme. Länge hade många levt i föreställningen att långsamheten var eftertänksamhet, att han ingående grubblade på hur de problem han ställdes inför skulle lösas. Men efterhand hade alla förstått att han grubblade på vad som egentligen var problemet. Och det kom han aldrig fram till, så några lösningar blev det aldrig på de trångmål som kom i hans väg. Snarare blev de allteftersom åren gick allt fler.

Nej, han kom heller inte på tal. Men den ångestriden mannen kände att han inte ville lämna sitt förvaltarskap utan att han ordnat en plats åt den långe, långsamme, en plats där denne i lugn och ro kunde sitta och försöka förstå varför solen gick upp och varför den gick ner.

Vem fanns då kvar som kunde överta hans uppgifter?

Skulle det ändå bli den blonda? Hon som ständigt såg så utvakad ut. I åratal hade han föreställt sig att hon ägnade nätterna åt att gå runt på stadens svartklubbar och ravepartyn och därför var så blek och glåmig. Det visade sig också vara fallet hade han blivit underkunnig om. Men hon gjorde det inte för att hon fann något nöje i det utan för att hon just ville se utvakad och utsliten ut. Hon ville ge omgivningen en känsla av att hon ständigt satt lutad över hushållets räkenskaper.

Nej, det kom inte heller på tal. Människorna hade istället sedan länge kommit att anta att det trötta utseendet berodde på att hon var dagen efter. 

Så vad skulle han göra?

Fanns det alls något han kunde göra?

Och plötsligt infann sig en känsla av befrielse. Vem kunde kräva mer av honom? Han hade försökt efter bästa förmåga. Och den hade uppenbarligen inte räckt eftersom hans möjliga efterträdare var sådana sjajasar. Skälmar som skulle förslösa guldäggen för att få bli kvar som förvaltare.

Han lade sig åter ner. Drog det sanka lakanet över sig. Konstigt nog kändes behagligt det nu behagligt varmt.

Så skulle han göra.

Han somnade om. Ett en stund slappnade hans ansikte märkbart av och för första gången på mycket länge gav han ett intryck av frid och saktmod. 

Dagen efter, söndagen 22 augusti meddelade Stefan Löven sin avgång.

*Textens rubrik utgår från William Shakespeares Sonnet 27.

Artiklar

Verkligheten är det som finns kvar – även när du slutat tro på den*

Boris Benulic

Det är skönt att det finns professorer som kan förklara för oss att allt hela tiden blir bättre.

Stefan Jonsson och ett av de diagram han inte riktigt vill låtsas om.

Stefan Jonsson ser alltid trött ut när han kommer lunkande. Det får man förstå. Han har befunnit sig på en mycket lång marsch genom institutionerna för att bli professor i etnicitet vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle i Linköping”; Uppsala universitet, Duke University, Getty Center och låt oss inte glömma det mångåriga, omänskliga slitet på DN:s kulturredaktion; ”va, fan är hissen trasig … och kaffeautomaten.”

Jonsson har aldrig haft tid att röra sig i den verklighet vi andra lever i och lära känna den närmare genom egna erfarenheter. I begynnelsen hade han väl förvisso nära kontakt med en del av sina studenter, men jag är högst osäker på om det räknas.

Trots detta envisas han med att berätta för oss andra om hur verkligheten är beskaffad. I dag i DN rättar han Stefan Löfven som häromdagen förklarade att vi ”inte ska tillbaka till 2015”. I Jonssons minne framstår 2015 som ett guldår skapat av att många flyktingar som kom till Sverige:

”När staten sköt över friska miljarder till kommuner och regioner kunde de rusta upp länge eftersatt infrastruktur av välfärd. Glesbygdskommuner fick nya barn och behövde inte lägga ner skolor. Vårdcentralerna kunde öka sina platser. Bostäder byggdes. Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft. I offentlig sektor skapades arbeten för att ta emot och hjälpa flyktingarna in i samhället.

Det skedde utan att staten behövde höja skatter eller ta upp lån. Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”

Smaka på den igen:

”Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”

Så talar den som inte tillhör ”skattebasen” utan som lever av den. Så talar den som fått för sig att verkliga värden är något som man skapar genom att Riksbanken trycker på den gröna knappen på sedelpressen.

Har Stefan Jonsson sett hur det ser ut i landet? Har han diskuterat med fattigpensionärer hur de ser på att det tydligen skett en upprustning av ”länge eftersatt infrastruktur av välfärd”.

Strax innan Stefan Jonsson nu förklarar för oss hur verkligheten egentligen ser ut släpper stiftelsen ”Global village” en rapport. Stiftelsen är en av de där organisationerna som vurmar för mångfald och mångkultur. Jonsson borde ha samma hållning och inställning som de som framställt rapporten … men det har han inte.

I dokumentet beskrivs ingående hur hög arbetslösheten och fattigdomen är bland Sveriges 250 000 syrier. Arbetslösheten är 41 procent, och 31 procent bland dem med högre utbildning. 55 procent är beroende av bidrag, 51 procent av flickorna och 41 procent av pojkarna når gymnasiebehörighet, 38 procent når högskolebehörighet. Studien genomfördes med statistik insamlad innan covid-19-restriktionerna infördes – så nu lär situationen vara än värre.

Det är svårt att förlika rapportens data med Stefan Jonsson ord om att ” Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft.”

Visst, befolkningen ökade. Men skattebasen? Det vore ärligare om Jonsson pläderade för att Sverige ska ta emot dem som vill hot oavsett vad kostnaden är. Då kan man diskutera med utgångspunkt från det och står inför en öppen och ärlig motståndare ... men att låtsas som att allt blivit bättre.

Den som hände var att den där stackars ”skattebasen” belastades ytterligare. Vilket jävla ord förresten. ”Skattebasen”. Det är att ta bort det mänskliga ur sammanhanget, att låtsas som om det inte är människor som går upp i gryningen för att arbeta för att staten ska kunna ta två tredjedelar av det de sliter ihop. 

Men det är så man beskriver verkligheten om man är professor vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhäll”.

En dag blir väl dock den där basen trött på att utgöra grunden för allt och då får professor Jonsson smäll på fingrarna om han försöker trycka på den gröna knappen.

PS. Rubriken är ett citat från Philip K. Dicks novell ”I Hope I Shall Arrive Soon”. Den handlar om en man som under en resa i rymden genom ett tekniskt fel vaknar upp. Eller mer korrekt uttryckt så vaknar hans medvetande men kroppen är fortfarande sövd. För att han inte ska bli tokig konstruerar rymdskeppsdatorn ett funktion som gör att han om och om igen upplever sin kommande ankomst till sitt nya hem på en fjärran planet.

Men när han till slut verkligen når sin slutdestination förmår han inte tro på att det han upplever är verkligt.

Artiklar

Från ping pong till ding dong

Boris Benulic

I dag diskuterar vi en bordtennisspelare som verkade kunna förlänga sin arm samt konstaterar att lagens arm inte längre är lång.

“En försvarare måste alltid sträva efter att gå över till attack så snabbt som möjligt efter det att han utnyttjat försvarets fördelar.” (Clausewitz). Bilden: Hasse Alsér (t.v), Jan Jönsson (t.h). Jo, jag vet. Ett något onödigt klargörande.

Satt härom morgonen och tänkte på Hasse Alsér. Ni vet, den gamla bordtennisstjärnan. Om ni inte vet, låt mig då berätta.

Han var sin tids främsta defensivspelare. Det fanns inte en boll han inte kunde plocka upp och returnera. Med en tillbakalutad elegans verkade han spela efter devisen ”han där på andra sidan bordet får väl slå sig trött”. Och när motståndaren var fysiskt och mentalt utmattad och rörde sig som en IT-konsult dagen efter kick-off, då slog Alsér till med några blixtsnabba, vibenitehårda backhands.

Och så var det över.

Som i matchen om VM-guld i dubbel 1967. Hasse Alsén och Kjell ”Hammaren” Johansson mot ryssarna Stanislav Gomozkov och Anatolij Amelin. Ryssarna har ledningen tre gånger och matchboll i femte set. Förlorar ändå. Hasse Alsér tar allt, smashar såväl som kantbollar. För det mesta står han alldeles rätt placerad, och när han inte gör det verkar han bli teleporterad till rätt plats och uppenbarar sig där och levererar en retur med zenbuddistiskt lugn. Vid vissa tillfällen verkar hans arm också förlänga sig själv …

Att jag kommer att tänka på Hasse Alsér är att jag på radion hör om hur man i Stockholms stad ska försöka hantera att antalet dödsskjutningar i år slår ett sorgligt rekord. Den som intervjuas är socialborgarrådet Jan Jönsson.

Vi får det förklarat för oss att Jan Jönsson har stor tilltro ”Trefas”, stadens projekt mot gängvåld. 20 kriminella har deltagit i avhopparprogrammet och polisen har identifierat 70 högriskindivider.

Jan Jönsson förklarar att ”på några års sikt” ska nog Stockholm kunna uppvisa samma resultat som Malmö menar sig ha fått med sitt program ”Sluta skjut”. Det är inte att sätta ribban lågt, det är att gräva ner ribban.

Men vad går ”Trefas” egentligen ut på? För att få reda på det studerade jag en del av de texter som finns i ämnet. Mikael Jeppson, Stockholms stads samordnare mot dödligt våld, förklarar i ett intressant reportage:

”Vi har sett många fördelar med vår förstärkta samver­kan. Både i enskilda fall och i ökad förståelse för varan­dras roller. Men det är ofta svårt att mäta att en individ direkt slutar med sin kriminella verksamhet på grund av oss. Det kan ske efter år av påverkan”.

Där har vi det igen. ”År av påverkan”.

År?

Påverkan? 

Intervjun gjordes i augusti förra året. Och eftersom det bara gått ett år ska vi inte vara förvånade över att det blivit mordrekord i Stockholm i år. Det har ju ännu inte gått flera år. Men vi förväntas väl vara glada över kommunen, polisen och kriminalvården ”fått ökad förståelse för varandras roller”. Vad hände egentligen innan denna ”ökade förståelse” fanns? Trampade de in på varandras områden? Plötsligt dök en piket upp framför Stadshuset och Tusse Batong klev in och lajvade stadsborgarråd? Och stadsborgarråden lekte kvarterspolis och käkade kebab i Tensta? Ord bara ord.

En stor del av projektet verkar gå ut på att polis, kriminalvård och socialtjänst ska lära sig att formulera rapporter till varandra så att motparten förstår vad som sägs.

Och därute i orten fortsätter gängkrigen.

Men ibland tränger sig verkligheten på. I reportaget uttalar sig också Anders Ögren från Frivården:

”Ibland öppnas ett litet fönster, och personen kan tänka tanken att lämna sin gamla livsstil bakom sig. Då gäller det att insatsgruppen kan vara där”.

Man väntar således tills den gängkriminella är utmattad av sitt liv och inte längre orkar gå omkring i skyddsväst till vardags. Då är man där och tar hand om honom så han kan ”hoppa av”.

Först tänkte jag att Jan Jönsson hade sett gamla filmer med Hasse Alsér och inspirerats till en defensiv strategi. Låt motståndaren bli trött, sedan är det dags för oss.

Men så är tyvärr inte fallet.

Visst låter man motståndaren slå och slå tills han är trött. Men tyvärr kommer det då aldrig en blixtsnabb kontring, istället går man runt bordet och ger energidryck och bullar till motståndaren och frågar om man kan få ledsaga honom till duschen.

Det som behövs är inte en defensiv strategi, utan en offensiv.

Artiklar

man blir inte expert på vad som händer i Kabul bara för att man promenerar bland en massa afghanhundar

Boris Benulic

Calle & Chokladfabriken är en rolig berättelse. Calle & Kartellen är mindre underhållande, det är historien om hur USA organiserar världens största opiumexport utan att västvärldens politiker låtsas om det.

"Har någon sett min tops? Den liksom bara försvann därinne."

Snart har alla som haft en utrikespolitisk funktion i den svenska politikerkåren uttalat sig om talibanernas seger i Afghanistan och vad den innebär.

Till och med Carl Bildt fick fram träda i går och förklara att USA:s närvaro hade inneburit:

”Ett mycket bättre land och en säkrare region”.

Att låta någon med Carl Bildts meriter uttala sig om modern historia och geopolitik är som att tvinga en fotbollspelare som brutit vristen i slutminuterna av förlängningen att delta i straffsparksläggningen bara för att man fått för sig att han är bra på just straffsparkar.

Om Aktuellt börjar få slut på lämpliga kända personer som kan kommentera utrikespolitik kan de väl be någon av programledarna i TV-sporten hoppa in och säga något om Afghanistan, jag tror jag hellre skulle lyssna på André Pops än på Bildt när det gäller vad som händer i det landet. 

Men vi ska inte hacka på Aktuellt. Det kan ha varit så att Bildt var ute på sin vanliga kvällspromenad; runt, runt rondellen vid Karlaplan och så tog han av fel, och vandrade förvirrat i fel riktning och när han passerade TV-huset observerades han av en Aktuellt-redaktör som stod utanför och rökte Blå Blend och denne tänkte: 

”OK, varför inte, folk tror ju han begriper något, och nu behöver vi inte ens betala för taxi”.

Det problem som uppstår när man som Bildt säger att USA:s närvaro i Afghanistan trots allt var till nytta är att man inte döljer det faktum att USA skapade de onda mörkermän som nu intagit Kabul och efter USA:s ockupation fördes en politik som inte kunde leda till annat än att talibanerna växte i styrka och omfattning.

Följ med mig på en liten historietur i Afghanistans senare historia. Turen kan vara nyttig även för den som inte riktigt tror på att det finns något i USA som kan kallas ”den djupa staten”.

I dag producerar Afghanistan 90 procent av allt opium i världen. Här har vi alltså urkällan till heroin, morfin och en del andra varianter på narkotiska preparat.

Fram till 1979 var odling av vallmo en ganska begränsad företeelse i landet. Det producerades väl en del för rekreationellt bruk för afghanska män som behövde ta igen sig efter att ha slagit frun. Eller inte förresten, då tror jag produktionen skulle varit högre.

Men 1979 börjar CIA se till att de afghanska bönderna satsar på att odla vallmo för att de ska kunna få in pengar genom att leverera opium. CIA samarbetar i projektet med den pakistanska säkerhetstjänsten ISI. 

Men vänta nu.

Officiell amerikansk politik var väl även vid den tiden att produktion av narkotika skulle bekämpas – varhelst den skedde.

Jomenvisst, men nu var det ju faktiskt så att det gällde att få igång de afghanska bönderna att kämpa mot den sovjetiska invasionen. Det måste förses med vapen – och helst skulle de kunna betala för dem. Det gällde också att ordna så att de hade råd att ligga ute i månader i sträck och ägna sig åt gerillakrigföring. Produktion av opium var den perfekta lösningen. Den karga, näringsfattiga afghanska jorden lämpar sig dessutom särdeles väl för vallmoodling och inte så mycket annat – i alla fall definitivt inget lika lönsamt.

Genom CIA:s organiserande av opiumhandeln fick de olika afghanska gerillagrupperna fick in 20 miljarder kronor de närmaste åren. CIA sålde amerikanske vapen till mujaheddin och fick betalt i opium som kunde användas i andra operationer. Asiens svar på Pablo Escobar och ”El Chapo” framställdes som frihetshjältar.

Allt för att se till att Sovjet hölls så upptaget i Afghanistan att det inte orkade med några nya expansiva äventyr. Persiska Gulfen låg ju inte alltför långt bort.

När Sovjet besegrat drog sig tillbaka hade den årliga opiumskörden i Afghanistan ökat från 100 ton till 2000 ton. Vi kan utgå från att en del av pengarna användes för att finansiera attacken mot WTC 11 september 2001 – Usama bin Laden var nämligen en av dem som fick vara med och dela på pengarna som kom från CIA:s opiumhandel.

Ett årtionde senare var produktionen upp i nästan 5000 ton.

Visst bidrog CIA till att mujaheddin kunde besegra Sovjet. Men de skapade ett land helt beroende av opiumhandel och de hade skapat en industri som gjorde att de sinsemellan stridande gerillagrupperna kunde vara väl beväpnade och ha råd att ägna sig åt inbördeskrig.

Ur detta inferno där stenåldersmänniskor dödar varandra med moderna vapen går talibanerna segrande när gerillagrupperna gör upp om vem som ska styra landet.

Och se, nu händer något intressant.

När talibanerna får makten vill upprätta goda relationer med västvärlden. Västvärlden gillar inte knark säger deras ledare. I USA har antalet heroinister fördubblats under åren då kriget mot de sovjetiska ockupanterna pågått och opiumskördarna bara ökat från år till år.

Då tänkte Mullah Omar att om vi slår ner på vallmoodlandet så kommer västvärlden att gilla oss. Inga sanktioner, mycket bistånd.

Så han drämmer till med ett totalförbud år 2000. Nästa år sjunker den beräknade produktionen av opium från 5000 ton till 200 ton.

Begripligt. Säger talibanerna ”Odla ingen vallmo” så odlar man ingen vallmo såvida man inte har en märklig trängtan efter att bli levande begravd.

Men föga hjälpte dessa drastiska åtgärder.

Västerlandet svarade med att anförda av USA anfalla och ockupera Afghanistan.

(Den vidare historien berättar jag i kvällens och morgondagens nyhetsbrev. Prenumererar gör du här. I nyhetsbrevet behandlar jag det mesta; svensk kulturdebatt, geopolitik, 30-talskonst, medeltiden, olika nationers folksjäl, matlagning … och mycket, mycket mer. I det avslutande avsnittet finns också en källförteckning och litteraturlista.)

Artiklar

Dags att orosanmäla kulturskribenter?

Boris Benulic

Det har gått långt när jag börjar fundera på att använda socialtjänsten för att bekämpa kollektiv panikångest.

Den väg vi alla ska komma att vandra enligt kultursidorna.

Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.

Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med trosfast visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig liksom höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.

Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!

Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:

”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”

Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?

Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.

Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest?

Så här skrev Kristofer Ahlström i veckan i DN:

”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.

I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”

Och Jens Liljestrand deklarerade samtidigt i Expressen att:

”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark. 

Det var inte den värld vi ville ge våra barnbarn, men det är inte heller Cormac McCarthys”Vägen”. Och att inte längre räkna med apokalypsen är, sommaren 2021, tyvärr detsamma som att känna hopp.”

Dessa män förmedlar till sina barn känslan av att jordens undergång stundar (Ahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brännhet helvete (Liljestrand).

De fullgör inte sin uppgift som fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, fruktan och uppgivenhet.

Extra problematiskt är förstås att de sprider denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blir lästa av lärare och daghemspersonal och förs vidare. Vi står inför en verklig pandemi av panikångest.

Vad gör vi? Kan man kollektivt orosanmäla kultursidesskribenter som är föräldrar?

PS. Återigen … jag är självklart synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös rädsla och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.

Artiklar

Skandinavisk livsstil: Lumpor och loppor åt folket!

Boris Benulic

Ett nytt magasin ska nu förklara för oss hur vi ska bete oss om vi vill vara ansvarsfulla, typ: "Tig, tugga tång, lid och lyd."

Till vänster Martina Bonnier tillsammans med Greta Thunberg i samband med lanseringen av magasinet som ska bidra till en ökad medvetenhet om miljö och klimat – även i modeindustrin. Till höger Martina Bonnier som hon häromdagen visade upp sig på Instagram. Nej, utstyrseln är inte inköpt på Buttericks utan ett exempel på ny svensk design.

I veckan lanserades Vogue Scandinavia. En härskara av väldigt magerlagda unga kvinnor som svultit sig till jobbet som mannekäng har anförda av madam Martina Bonnier forsat fram genom flödet i sociala medier. 

Det nya magasinet ska ge läsaren en bild av skandinaviskt mode, design och kultur. För att hela världen riktigt ska kunna ta del av hur framstående skandinavisk kultur är publiceras allt på engelska.

Premiärnumret lanseras med hjälp av Greta Thunberg på omslaget. Det lilla stadsbarnet har fått förflytta sig ut i naturen för en gångs skull – blir bättre bilder då tyckte man väl. På uppslagen där hon figurerar deklarerar hon att modeindustrin är dålig och västerlandets konsumtionshysteri en bidragande orsak till vår kommande undergång.

Redan här förstår man överhetens budskap – det är trots allt en Bonnier som skapat den ”skandinaviska” Vogue: 

Folk måste köpa färre plagg! I väg med dig till Myrorna och Stadsmissionen och leta bland galgar och trastravar efter paltor som bytt ägare tre gånger. Ta ditt ansvar för polarisarna!

Martina Bonnier och hennes vänkrets har dock inga sådana planer för egen del. Studera hennes bilder på Instagram. Hon lägger dagligen upp bilder på sig själv i olika kreationer; ena dagen är hon på Bermudas, andra dagen i St Tropez.

I sina presentationstexter talar Bonnier om att hon ska starta en ny rörelse för hållbarhet som ska visa att det går att göra saker annorlunda. 

Alltså – vanligt folk uppmanas alltid av miljöaktivister att inte flyga ut i världen när de ska semestra. Kommer Bonnier framöver att fotvandra mellan Paris och Como? Segla mellan Köpenhamn och New York?

Skulle väl inte tro det.

Och kommer Bonnier själv att sluta inhandla kreationer som kostar en normal månadslön och trängas med pöbeln på Brödet&Fiskarna för att få fatt på en knappt begagnad trikåklänning från H&M?

Skulle väl inte tro det heller.

Vogue Scandinavia är för det första ett marknadsföringsorgan för svenska designers på olika områden, ett verktyg för att öka exporten och se till att marknadsandelarna blir större bland de mer välbeställda skikten i världens storstäder, varelserna vars medvetande formats av ”Sex and The City”.

För det andra är syftet att få dem som inte tillhör dessa skikt att acceptera att de ska få det sämre. Köp begagnat! I linje med detta kommer vi förstås också i Vogue Scandinavia få se propaganda för vad som ska föreställa mat – burgare av gräshoppor, bröd bakat på pulvriserade loppor och mjölmaskar. Marie Antoinette tyckte åtminstone vi skulle få käka briocher.

Återigen – överheten och globalisterna vill vänja arbetande människor i västerlandet på att armod och fattigdom är en nödvändig livstil.

Och varför ställer Greta Thunberg upp på detta spektakel?

Den enda förklaringen är att hon har ett behov av att synas, höras och bekräftas. Hennes försvarare menar att hon gör det för att få en plattform och kunna nå ut. De säger att hon ju faktiskt i Vogue Scandinavia angriper modeindustrin för att ägna sig åt ”greenwashing” – att låtsas vara miljömedvetna – för att kunna sälja mer.

Försvaret är fånigt. 

Greta Thunberg saknar inte plattformar – hon framträder i Davos på globalisternas sommarkollo, hon får privata audienser hos presidenter, premiärministrar och påven. Hon är inte en isolerad liten miljöpartist i Svenljunga som ingen lyssnar på. Hon hörs och syns överallt. Vill hon ha en plattform för att angripa modeindustrin har hon tillgång till många mycket större och effektivare kanaler än Vogue Scandinavia.

Ändå ställer hon upp i ett magasin som företräder allt hon angriper. Vore väl bättre om hon uppmanade till köp- och annonsbojkott av Martina Bonniers projekt. Men vad vet väl jag, hon kanske tänker dra sig tillbaka från den stora världen och bli svenska exklusiva modeskapares egen lilla exportfrämjande miljömaskot? 

Egentligen vore det väl en bra utveckling.

För allt hon har att ge oss är sin egen ångest och osorterade ilska.

Visst är mode viktigt.

Och arbetande människor i Sverige ska ha råd med vackra kläder, skapade av bra material av svenska designers. Kläder som håller i årtionden. Kläder som är tillverkade i en återupprättad svensk textilindustri. Att kunna klä sig skräddarsytt ska inte vara förbehållet överheten.

Att sådana kläder säljs i andrahandsbutiker är något gott – de kan med fördel också ärvas (eftersom vi talar om kläder som är tidlösa i sin design … och som håller).

Det … det är något helt annat än de trasor människor förväntas nöja sig med i dag – plagg tänkta att klara en säsong … för sedan kommer ju något nytt.

(I mitt dagliga nyhetsbrev fortsätter jag i kväll genomgången av Vogue Scandinavias budskap. Nyhetsbrevet beställer du här).

Artiklar

Sverige, hela världens lilla lynniga domstol

Boris Benulic

Fru Justitia är väl antagligen blind. Det är därför hon inte förmår fördela sina resurser på rätt sätt.

Ni har väl liksom jag förundrats över att de aldrig ställs inför rätta.

Vilka?

Jo, men ni vet; terrorist-turisterna som avreser från Sverige för en all-inclusive-vistelse i Syrien. Eftersom all-inclusive i deras fall inte kan inkludera gratis sprit – så får de istället mörda, våldta och skända så mycket de orkar.

När de återvänder till Sverige med blod på händerna säger myndigheterna att de inget kan göra. Bevisläget är för svårt. Inget kan bevisas. Så terrorist-turisterna får istället bostad och hitte-på-jobb. Eller bidrag.

Ni blir väl – liksom jag – därför ännu mer förundrade när en iranier häktades vid sin ankomst till Arlanda november 2019 för brott som begicks 1988. 

Alltså, om du dödar och stympar människor 2018 i Syrien, då får du bli fritidsledare i Vivalla när du återvänder till Sverige. Avrätta människor i Iran 1988, och du fängslas när du kommer hit.

Lite svårbegripligt att svenska åklagare är så frenetiskt energiska i det här fallet när de inte ens orkar inleda förundersökningar mot turist-terroristerna när de återvänder.

Det är svårt att utreda, säger åklagarna. Finns inga verktyg.

Men låt oss då tänka på Jonas Oredsson. Han hölls isolerad – häktad med fulla restriktioner – i 3,5 år medan misstanken om kokainsmuggling utreddes. Man ville inte riskera att han saboterade förundersökningen.

Givetvis kan man förfara så med varenda terrorist-turist som nu finns i landet.

Men man vill inte.

Lägga ner stor energi på många två år gamla brutala omfattande terroristbrott går inte, förövarna får gå fria, ofta med underhåll betalda av oss andra.

Lägga ner stor energi på en utländsk persons brott går däremot utmärkt även om det är 32 år sedan dåden och han inte ens bor i Sverige (som turist-terroristerna).

Missförstå mig inte. Tanken på att någon av vakterna tar upp den här iraniern på taket till häktet på Kungsholmen och låter honom liksom råka snubbla och ramla ner från taket fyller mig med med viss tillfredställelse. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Så det är inte det att jag tror att iraniern är en fridsam hedersknyffel. Han har varit en av Khomeinis slaktardrängar. Låt honom brinna i helvetet.

Men vad vi måste försöka förstå och utreda är varför alla dessa terrorist-turister inte häktas och utreds på riktigt.

Jag tror vi måste studera historien för att förstå de här händelserna. 

Iraniern åtalas nu för grovt folkrättsbrott samt mord, eftersom han anses ha varit en av organisatörerna av de massavrättningar som den iranska regimen genomförde av medlemmar i Folkets Mujahedin – men även av andra oppositionella. 

Folkets Mujahedin bildades som en vänsterinriktad muslimsk militant organisation i Iran 1965 och organiserade attentat mot shahens regim och amerikansk militär i landet och deltog i ockupationen av USA:s ambassad. De motsatte sig frigivandet av gisslan och ville istället se dem avrättade. Under de inledande åren bygger de ett starkt stöd bland intellektuella och i medelklassen. 

Efter shahens fall kom organisationen alltmer i konflikt med Khomeini och förbjöds till slut helt. Folkets Mujahedin svarade med väpnad kamp mot vad de ansåg vara en islamistisk statskupp – vilket nog kan sägas vara en fullt rimlig beskrivning av situationen. Khomeini svarade med massarresteringar och avrättningar.

Hårt trängda i hemlandet allierar sig organisationen med Saddam Hussein i Irak. Denne ger dem en bas för den fortsatta kampen mot Khomeini. Under kriget mellan Iran och Irak strider Folkets Mujahedin på Iraks sida.

Det är i samband med detta som Khomeini beordrar massavrättningar av de medlemmar i Folkets Mujahedin som sitter fängslade – de hängs därför att de betraktas som landsförrädare. Rättegångarna är synnerligen summariska i de fall de förekommer. Många av dem som hängs har inte gjort mer än delat ut flygblad eller gått i studiecirklar.

Organisationen fortsätter verka från sina baser i Irak efter det att kriget mellan Irak och Iran är över. När USA senare invaderar Irak angrips också organisationens baser och Folkets Mujahedin kapitulerar men kommer snart att få USA:s beskydd och samarbeta med de amerikanska styrkorna som har Iran som nästa mål.

Donald Rumsfeld gav organisationen USA:s formella beskydd 2004, Hillary Clinton lyfte senare bort terroriststämpeln, och när organisationens kontakter med Iraks regering blev ansträngda på grund av Irans ökade inflytande i Bagdad … ja, då såg USA till att Folkets Mujahedin kunde omlokaliseras till baser i Albanien.

Folkets Mujahedin har sedan dess samarbetat med både amerikansk och israelisk underrättelsetjänst i operationer riktade mot Iran.

Vi har alltså att göra med en organisation som spelar en relativt stor roll i USA:s försök att få till en ny regim i Iran.

2017 förklarade Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton i ett tal till ledare för Folkets Mujahedin att de skulle fira nyår tillsammans i Teheran innan 2019.

Kan det vara detta som gör att svenska åklagare agerar med sådan fermitet? Folkets Mujahedin är för tillfället en partner till USA – en partner som är viktig eftersom Trumpadministrationen förklarade att det inte var uteslutet att nästa regering i Iran skulle rekryteras ur organisationens led.

Låt oss pröva tanken att svenska åklagare inlett den här processen mot iraniern därför att det är i USA:s intresse. Att åtala och fängsla en irakisk politruk för folkmord är ett slag mot regimen i Iran – ett slag som redan fått stor internationell uppmärksamhet.

Konspirationsteori? Förklara då gärna för en enkel balkanbonde vad som pågår.

Betänk min fråga om åklagarnas märkliga agerande.

Likgiltighet för folkmord 2018. 

Upprörd energi över folkmord 1988.

Varför?

Det verkar som om de åklagare som arbetar med internationella frågor har en förkärlek för att genomföra åtal som gynnar USA:s allierade eller som drabbar deras fiender … som Julian Assange.

Oavsett vad som är fallet ser jag inga som helst skäl till att Sverige ska leka världsdomstol som tar hand om dem världspolisen i Washington anser är skurkar … speciellt inte så länge vi inte tar hand om de terrorister vi har i landet.

Artiklar

Låt oss döda ideologierna

Boris Benulic

Kommer du ihåg typerna som förr stod på torg och gator försökte lura dig att gissa under vilken av kopparna det låg pengar? Vart tog dessa figurer vägen? De blev politiker.

”Debatten”, målning av Reinhard Sebastian Zimmermann ca 1850.

Herbert Tingsten hävdade att ideologierna var döda. Tyvärr är så inte fallet. Ideologierna lever och frodas som jättebjörnlokor i den svenska politiken. Ett ogräs man inte verkar kunna bli av med.

Fast det är inte ideologier i verklig mening.

För några år sedan turnerade Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tillsammans runt i landet. De tyckte man skulle diskutera mer ideologi i politiken och ville ge menigheten en möjlighet att få lyssna på debatter mellan dessa två självutnämnda ideologer och tankegiganter.

Men ingen av dem är speciellt beläst eller reflekterande.

Det blev som om två småstenar försökte iscensätta vad som händer när två kontinentalplattor skavt för hårt mot varandra. Någon ideologisk jordbävning blev inte resultatet, snarare två småstenar som sprätte iväg. Det är dem du känner av i en av dina skor i din dagliga vandring genom tillvaron.

Ideologier i nutida svensk mening är helt enkelt ett sätt för politiker att undkomma ansvar genom att hänvisa till en högre ordning, ett sammanhang som förklarar och ursäktar allt som händer. Slagord som ska få dig att uthärda att du får det sämre.

Politik ska inte utgå från ideologier ens när det är verkliga ideologier vi talar om.

Politik ska utgå från enkla levnadsregler som varje tänkande individ redan lever efter.

Den första regeln är att den som inte arbetar heller inte ska äta. Det innebär inte att vi lämnar de som inte kan arbeta utan hjälp. Arbetande människor vet hur lyckliga de är som kan dra försorg om sig och de sina genom att använda sin hjärna och kropp. De förstår därför hur svårt det kan vara för den som av olika skäl inte kan det – och de arbetande bidrar därför gladeligen genom skatten till det som behövs. 

Men de som arbetar ser inga som helst skäl att bidra till dem som inte vill försörja sig själva.

Den andra regeln är att den som arbetar också har rätt till frukterna av sitt arbete. Han ska kunna se vart pengarna tar vägen och och att de används till de ändamål som de är avsedda för. Man köper inte grisen i säcken. Men i dagens Sverige vet du inte ens om det är något i säcken du betalar för. Du köper en säck och hoppas att någon däruppe ska stoppa något i den.

Den tredje regeln är att man tar seden dit man kommer. Man respekterar mentalitet och kultur och förhållningsregler. Du gör det när du går över till grannen för att dricka en kopp kaffe, och du förväntar dig givetvis det när du själv får besökare i ditt hem … eller ditt land. Gäster som inte kan bete sig i ditt hem visar du på dörren.

Om dessa tre grundregler för politik borde alla kunna vara överens. Varje politiskt förslag, varje budgetproposition ska vägas och mätas mot dessa regler. Vad Adam Smith eller Karl Marx eller Edmund Burke någon gång ska ha sagt är irrelevant.

Är då ideologier helt oviktiga? Inte alls. Men ett Adam Smith-citat är lika intressant vid en budgetgenomgång som en referens till Bibeln. Det blir bara ett sätt att undvika grundfrågorna, till exempel: ”Är det här till nytta för arbetande människor eller inte?”.

Istället får vi tomma fraser som ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Ord man kan tolka hur som helst, men man kan inte tolka de tre grundreglerna på så fasligt många sätt.

Vi talar här om regler som alla normala människor bör kunna ansluta sig till. Regler som talar till den som är sjuksköterska, brandman, byggnadsarbetare såväl som IT-konsult, affärsägare eller VD.

Men istället vill överheten att vi ska ta ställning till förslag utifrån ideologier som inte är ideologier utan obelästa människors vanföreställningar, och dessa figurer vill att vi ska ta vad de säger som den korrekta uttolkningen av dessa ideologier.

Givetvis är jag själv en ideologisk människa, jag rör mig sedan barndomen i inom en marxistisk tankefåra, det innebär en ständig brottning med filosofiska, historiska och ekonomiska frågor. Jag kommer aldrig att bli klar med den brottningen och jag justerar och inkorporerar ständigt tankar från andra idéströmningar. Min ideologi är en personlig fråga och jag skulle aldrig komma på tanken att försöka frälsa någon och göra den personen till marxist genom att erbjuda lösryckta citat. Liksom religion bör ideologi vara en privatsak; jag är också är kristen och det skulle vara mig lika främmande att försöka få någon att bli det genom att dela med mig av den upplevelse som påverkade mig.

Det finns en monumental förmätenhet i själva tanken på att vinna folks hjärnor och hjärtan för en ideologi eller tro – det innebär att man ser på ideologier som olika uppsättningar eviga sanningar och att man betraktar kristendomen som något man logiskt kan komma fram till genom studier och samtal - men då tar man bort det avgörande momentet av frälsning, mystik och nåd.

Och tänk efter – vill du leva i ett samhälle där en annan ideologi än din segrat och att praktisk politik utformats i enlighet med vad som påstås är denna segrande ideologi?

Självklart inte.

Men visst vill du leva i ett samhälle styrt enligt de tre grundreglerna?

Tänkte väl det.

Då kan man förvisso ställa frågan vad vi ska med politiska partier till. Men det tar vi en annan gång.

PS. I dagens DN har Andreas Johansson Heinö skrivit en ledare med rubriken: ”Ta det lugnt med verklighetspopulismen och ge plats också åt idéer och värderingar”.

Han är ett exempel på det jag diskuterar ovan. Personer som försöker lura in oss i en massa pratande istället för att vi ägnar oss åt arbete för vårt eget och det allmänna bästa … samtidigt som i det privata funderar på profitkvotens fallande tendens eller marknadens osynliga hand. Men vad ska han göra. För sin utkomst är han beroende av att ideologin får spela en roll i politiken, så är det om man är medlem i det samhällsskiktet.

Men jag måste tacka Andreas Johansson Heinö för att han satt namn på sådana som mig.

”Verklighetspopulist” är en beteckning jag bär med glädje och stolthet.

Artiklar

Pride & propaganda för kommande krig

Boris Benulic

Tro inte att det är regnbågsflaggan ni ser. Det är ett övermålat stjärnbaner.

I det antika Grekland var få militära enheter lika fruktade som ”Thebes heliga skara”. Plutarchos berättar att truppen bestod av 150 homosexuella par, som avlönades av staten och ständigt tränade och övade med vapen. De var avgörande för segern vid Tegyra 376 f.Kr. och Leuktra 371 f.Kr. Försvarsmaktens senaste propagandakampanj har nog dock helt andra mål än att upprätta en sådan elitenhet. (Teckningarna från en serie som skildrar den heliga skarans äventyr i försvaret av sin stad.)

Många har kritiska kommenterat att den så kallade Försvarsmakten köpt SvD:s framsida för att deklarera sin trohet till Pride-flaggan. Men de ser ändå inte det riktigt problematiska.

Betänk följande … USA har inlett sitt uttag från Afghanistan. Häromnatten smet de ut från – och övergav – Bagramflygplatsen utan att ens berätta det för den afghanska regeringen. Märkligt utveckling. 

USA signalerade sin ankomst till landet genom att släppa några bunkerknäckarbomber för att ingen skulle kunna undgå vad som var på gång; ”Here we come.”

Och nu drar de i all tysthet som en bakfull turist som tappat kreditkortet och som tar sig ut från hotellrummet via balkongen.

Vad lämnar de efter sig?

Låt oss först begrunda vad de sa att de skulle göra.

USA skulle slå ut al-Qaida och hämnas elfte september.

I dag är al-Qaida starkare än då, har fler personer under vapen i fler världsdelar genom sina affilierade terroristsekter.

USA skulle återställa demokrati, lag och ordning.

I dag är Afghanistan ett av världens mest korrumperade länder och talibanerna behärskar sisådär 85 procent av landet. Den lag och ordning som råder är sharia.

En del hävdade att en positiv följd av invasionen och den amerikanska närvaron skulle  bli att all den där vallmon som skördades i landet inte längre skulle göra det till en av världens största narkotikaexportörer.

I dag har Afghanistan stärkt sin ställning på området och står till exempel för cirka 90 procent av det heroin som kommer till Europa.

Nästan en halv miljon människor i landet är beroende av sitt arbete i opiumproduktionen.

Och ja, just det … höll på att glömma bort det … landet är också en världsledande producent av hasch.

EN kvarts miljon människor har dödats i kriget. En halv miljon är hemlösa.

För att verkligen skapa en känsla av att en amerikansk invasion är en humanitär nödvändighet propagerades det för att syftet till stor del var feministiskt. Afghanistans kvinnor och flickor skulle befrias från islams och talibanernas misogyna förtryck.

Gick väl inte alls. 

Hedersmord, tvångsäktenskap, våld mot kvinnor, och sexuella övergrepp är en del av vardagen – det spelar ingen roll om området kontrolleras av regeringen eller talibanerna något som Amnesty rapporterade om 2018 och Human Rights Watch 2020. 

Summera allt detta och fundera på hur det kan vara så att det fortfarande oreras om hur hemskt det blir om talibanerna återtar makten, och vilken befrielse det blev när USA kom.

Afghanistans kvinnor och flickor tjänade helt enkelt som en förevändning, en ursäkt för USA:s invasion.

Men vad har detta med att göra med den svenska försvarsmakten och dess uppslutning bakom Pride-flaggan?

Jo, USA var inte ensamt om att invadera Afghanistan, flera europeiska länder, däribland Sverige deltog med trupp.

Märkligt nog diskuterar vi här i landet nästan aldrig Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det borde vara en självklarhet att vi debatterar vad det svenska deltagandet innebar och vilket spel det ingick i – och vilken sorts bricka Sverige var. (För tydlighetens skull – jag vill definitivt inte uttala mig förklenande om de deltagande svenska soldaternas mod eller vilja att göra gott. Med utgångspunkt från vad som sades vara missionens mål har de visat provat på tapperhet och självuppoffring. Desto större skäl att diskutera vad det hela ledde till så att nationen inte än en gång skickar sina främsta kämpar för att de ska tjänstgöra åt det amerikanska imperiet.)

USA:s propagandister är inte oskickliga. De inser att de inte kan framställa sig själva som feminister nästa gång de vill invadera ett land. Det gick inte så bra i Afghanistan eller Irak, eller Syrien … eller Libyen där du numera kan köpa dig en sexslav på marknaden.)

USA måste hitta en annan grupp som de påstår sig vilja värna och rädda.

Och vilka vore väl lämpligare än de som som är bögar, lesbiska, queer eller trans?

Är det inte märkligt hur USA:s överhet i olika sammanhang numera lyfter fram hbtq-frågan och kritiserar stater och regimer för deras behandling av dem som inte är heterosexuella.

Så har det alltid varit i imperiets historia – man pekade på en grupp som måste befrias – och så spred man död och förödelse över världen.

De grupper man sade sig vilja värna fick det mycket sällan bättre.

Vad vi ser är därför hur USA nu bygger upp en ny plattform för angreppskrig. I dag är det värnandet av de icke-heterosexuella som sägs vara målet.

Och redan böjar regeringar och institutioner i västra Europa ställa in sig i ledet, och förbereda opinionen på att landets söner och döttrar snart ska skickas ut till något främmande land.

Världen är fylld av vidriga regimer som förtrycker homosexuella – vem skulle väl inte vilja arkebusera de ansvariga för hängandet av bögar i Iran? Listan på frivilliga deltagare i exekutionsplutonerna skulle bli lång.

Och de straffen kommer en dag att verkställas.

Dock inte genom att USA invaderar med svenska soldater som hjälptrupp.

Det är detta vi ska diskutera när vi försöker förstå varför krigsmakten nu paraderar under Prideflaggan.