Nu börjar spekulationerna om vem som ska få Nobelpriset i litteratur. På kultursidorna gissas, trissas och dissas.

Ett uttryck som många av de tipande kritikerna använder är att en viss författare bör få priset därför att han eller hon ”ökat vår förståelse”.

En del av namnen som nämns anses prisvärdiga därför att de ”ökat förståelsen” för människor som hör till en viss kultur. Andra för att de ”ökat förståelsen” för människans villkor så där i största allmänhet.

Jag antar att med ”ökad förståelse” menas att läsaren efter att ha kommit till sista sidan i boken ska ha fått veta mer om hur det är att vara kurjak i Sibirien eller  att tillhöra Nukakfolket i Colombia och därför kan berätta för andra hur det är när diskussionen kommer upp i fikarum eller vid middagsbjudningar.

Men finns det inte i sådana tankegångar en oerhörd förmätenhet? Min egen förståelse för vad det innebar att tillhöra en religiös kult som rör sig från judendom mot kristendom i 1700-talets Polen ökade inte efter ett jag läst Olga Tokarzuks ”Jakobsböckerna”

Om det var ett stort läsäventyr?

Jo, det var det.

Men jag vet inte riktigt vilken ”förståelse” hos mig det ökade.

När jag läser förslagen och förhoppningarna inför årets utnämning av pristagare känns det mer som om författare ska prisas för att de skrivit om grupper som inte någon skrivit romaner eller dikter om tidigare: nigerianska kycklinguppfödare, västindiskt trasproletariat, eller kenyanska daglönare.

Lina Wolffs hållning i Aftonbladet sammanfattar väl den här hållningen:

”Jag hoppas på någon vars litteratur kan hjälpa oss att överbrygga klyftor och komma närmare varandra samtidigt som idén om berättelsen vidgas. Gärna från en del av världen vars narrativ vi inte är vana att ta del av. Världen blöder och allt spelar roll, icke-politiska vakuum existerar inte. Jag hoppas på något lika otippat som storartat.”

Här finns den där märkliga övertron på ”ordet”. På ”berättelsen”.  Läs och du blir en upplyst, varmare, finare och mer medkännande människa därför att du förstår andra.

Och det är häri förmätenheten ligger.

Jag kommer adrig att kunna föreställa mig eller i verklig mening ”förstå” hur det är att vara nigeriansk kycklinguppfödare, och det beror på att ingen berättelse kan bära den förståelsen till mig.

Och det vore respektlöst mot den nigerianske kycklinguppfödaren om jag sa: ”Nu har jag läst Chigozie Obiomas “An Orchestra of Minorities” och jag fattar precis hur du har det.”

Det moderna västerländska samhället gör oss rotlösa eftersom det kräver ständig förändring av oss. Samtidigt skapar det individer som på alla livets områden kräver omedelbar behovstillfredställelse. Allt nu. Extra allt nu!

Inställningen finns överallt, även bland läsande människor som ser kultur, litteratur och konst som något viktigt. Det kan då ta sig uttryck som Lina Wolffs rop på romaner som berättar om ”hur världen blöder”. Då kan man vara med i diskussionerna, och därmed har man gjort det som behövs. Tror man.

Varför läser jag själv då i sådana mängder att det kan kategoriseras som litteraturmissbruk? Kanske för att jag ständigt behöver en ny fix ”oförståelse” som rusar genom kropp och själ? Jag behöver ruskas om, påminnas om att jag inte vet tillräckligt, att tillvaron är ett mysterium – och att jag aldrig kommer att veta tillräckligt. Det finns ständigt saker att upptäcka. Den som säger att han förstått har inte förstått så mycket.

Jag har föga förståelse för dem som förklarar att den och den boken, den och den författaren gjort att de nu ”förstår”, ”vet att” eller att ”de kommit närmare”.

Och den författare eller tänkare vars verk man vet att man inte riktigt förstått bär man med sig, i hopp om att en dag kunna förstå dem lite, lite mer.

De stora verken är aldrig direkt tillgängliga, omedelbara – även om de kan ge dig en direkt lustupplevelse.

Sådanan långvariga förhållanden till författare och tänkare har vi i allmänhet inte längre i västerlandet. Författarskap är säsongvaror. Mode. Trender. Precis som människor famlar efter rätt sorts plagg i klädbutikerna, tröjan som gör att de passar in, famlar andra efter rätt sorts bok som gör att de ska passa in, vara en del av sin tid.

Att fördjupa sig i litteraturen på det sättet är egentligen bara ett sätt att fly undan den där rösten i ditt inre som hela tiden envist tjatar om att du faktiskt vet allt som du behöver veta om vad som är rätt och fel, rösten som gnatar om att du är feg som inte vågar yttra avvikande åsikter utan väljer att försöka tycka, tänka och vara som alla andra. (Att ljudböcker blivit så populärt beror kanske på att människor upptäckt att de är ett mycket effektivt sätta att överrösta den där inre rösten.)

Den rösten fanns inom dig redan innan du kunde läsa.

Mina egna alltid tvärsäkra påståenden om att demokrati inte är världens bästa idé, eller att religionsfrihet inte är en absolut frihet, eller att mångkultur inte fungerar beror inte på läsning. Det är ståndpunkter som kommer sig av att jag utgår från det den inre rösten säger till mig: du ska arbeta och lita till dig själv. Du skall icke ligga andra till last så länge du har hälsa och förstånd i behåll. Du ska inte mörda, våldta eller titta lystet på grannens nya Lexus. Ungefär så. De där gamla budorden ni vet. På ett ungefär i alla fall.

Mer läsning, (eller mer diskussioner om värdegrunder) gör dig inte till en bättre människa. Du blir dock inte en sämre människa om du läser den som blir årets Nobelpristagare i litteratur.

Jo, kanske förresten – om du tror att det i sig gör dig till en bättre människa.

Aftonbladets Kristofer Andersson vill se kiowa-indianen N Scott Mommaday som pristagare, och anser att han ska få utmärkelsen för romanen ”House built in the morning”.

Och visst kan man väl ge Mommaday Nobelpriset i litteratur, men då ska det vara för hans doktorsavhandling om poeten Frederick Goddard Tuckerman (1821 – 1873). Även om det stör mig att Tuckerman sakta men säkert arbetar sig in i den amerikanska litteraturhistorien och diktantologierna. 

Jag vill ha honom för mig själv.

Tuckerman gav ut en diktsamling som föga uppmärksammades, vilket inte verkade störa honom. Han drog sig tillbaka och levde ett stillsamt familjeliv. Intresserade sig för naturen som han skildrade med den exakthet som bara kan uppnås av den som verkligen betraktat ett träd eller ett blad och framför sig sett ett mindre underverk. Men om naturen realistiskt och precist besjungs i hans lyrik, är det lite annorlunda med skildringen av människorna. Som Edmund Wilson konstaterade i ”Patriotic Gore”:

”Ett av de märkligaste dragen i Tuckermans verk är hans vana att anspela på, inte bara på karaktärer från Bibeln och antiken, som är så okända att man inte tror de existerar förrän man finner dem i en konkordans eller ett antikt lexikon, utan där finns också figurer som inte existerar därför att de bara finns i författarens fantasi.”

Alltså, exakthet i skildringen av naturen, och samtidigt en strävan efter att skildra bortglömda personer, historiens bifigurer … men dessutom föra in individer som kanske skulle kunna ha funnits … eller som kanske finns fast deras berättelser inte skrivits. Allt finns att utforska om vår yttre verklighet, naturen kan vi närma oss en förståelse av, men människan? Aldrig.

Tuckerman förstod uppenbarligen själv att han var en stor poet, men gjorde efter ungdomsåren inga försök att att övertyga världen om detta. Han arbetade med sina växtsamlingar, skrev sina sonetter. Drog sig alltmer tillbaka från omvärlden efter hustruns död. Men växtsamlingarna växte. Sonetterna blev fler.

När han dog var han helt bortglömd som poet.

Emily Dickinson var nära bekant med några av Tuckermanns släktingar, men det kanske säger oss något om Tuckermanns karaktär att Dickinson inte hade en aning om att det det bara tre mil bort från henne hade funnits en lika framstående poet som hon själv.

De stora läsupplevelserna vill man ha för sig själv.

Tuckerman gick ett steg längre, och kanske är det ett logiskt steg. 

De bästa texter man skriver, dem vill man ha för sig själv.

En inställning värd att prisa.