Det är lätt att muttra "skruvat" när man ser en del av det tidiga 1960-talets kreationer.
Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?
De kläder han skapade för kvinnor tyder ju på att han ville skala bort allt vi förknippar med kvinnlighet (och det är väldigt mycket), och istället skapa en slags rörlig varelse som verkade uppstått genom att någon blåst liv i figurerna i en lärobok i geometri – typ: ”Men, se där kommer ju en parallelltrapets gående, och där en cirkelsektor. Men, se god dag på er!”
Å andra sidan behandlade han män på samma sätt. Hans första kollektion för män fick namnet ”Cylinder”.
Vad han egentligen verkade vara ute efter var att minska vår möjlighet att uttrycka oss själva, vår personlighet och karaktär genom det sätt på vilket vi klär oss. Men så var han också en av drivkrafterna bakom unisex-modet.
Det är förstås den nyligen bortgångne Pierre Cardin jag talar om och vi avhandlade hans liv och gärning i gårdagens Radio Bubbla.
När jag brukar diskutera Cardin kan jag verka fientligt inställd, trots att den bästa kavaj jag ägt var just en Cardin. Men den var antagligen skapad av Pierre Cardins högra hand och livskamrat André Oliver (han fick till en del vackra kreationer under de fem år han inte levde med Cardin eftersom denne inlett ett förhållande med Jeanne Moreau – men det förhållandet tog slut och Andre halkade åter in i att en tillvaro där han fick designa Michelindäckskreationer och vad som väl verkade skapat för att klä medlemmarna i Star Trek.)
Och vi ska inte glömma att den bästa penna jag haft var av märket Cardin. En elegant silvrig och perfekt balanserad skapelse som fick till och med min handstil att bli läslig – undrar forfarande vem som lade beslag på den.
Att en penna fick namnet bära namnet Cardin är inte underligt – han licensierade sitt namn till uppemot tusen olika produkter; strumpor, mineralvatten, sardiner … men han var alltid noga med vad han lät bära sitt namn. Produkterna skulle falla honom i smaken i alla avseenden, strumporna vara mjuka men hållbara, sardinerna ha rätt sälta och spänst. Och förpackningarna skulle vara moderna och ha en design som markerade detta.
Ska vi förstå Cardin ska vi inte se honom som en modeskapare utan en person som ville forma tillvaron på ett sådant sätt att den inte längre påminde om den gamla världen, om det som varit. Han fascinerades av rymdfärder, teknik, allt som innebar att människan skildes från naturen och det som var naturligt för henne. Han föredrog syntetmaterial framför bomull, linne, siden och sammet. Cardin ville klä oss i plast och plexiglas och försökte till och med lansera det egna syntetmaterialet ”Cardine”.
Det som föses ihop under beteckningen ”postmodernism” tillmäts en alltför stor betydelse som orsak till förfall, förfulning och åtföljande fördumning. Oftast är det en fråga om reflexer och reaktion på normer och traditioner – där finns ingen samlande vision av vad man ska ha istället, man vill bara ha något annat. Något nytt. Helst ett annat och nytt där man själv kan känna sig märkvärdig.
Jämför detta med Cardin, hans strävan efter det moderna tar sig mer formen av en ständig krigföring; ett exempel är hans försöks få bygga ett 60-våningars hus i stål och glas … i Venedig.
Han vill riva allt det gamla och bygga nytt, en värld där allt flyter och allt flyter lättare om vi inte är så där kantigt personliga och håller fast vid vad vi är.
Han anser att mannekängerna är för vita och franska och blir därför på 1960-talet den som är först med utomeuropeiska modeller. Han vill riva alla gränser, eftersom de gränsdragningar som finns tillhör det gamla, han vill erövra världen, då måste gränserna rivas och allt flöda fritt. Ju större och ju friare marknaden är – desto mer av den kan ett geni och en marknadsföringens mästare erövra. Han är den som skapar kollektioner av haut couture och ser till att den säljs på varuhusen.
När han ska marknadsföra sin första barnkollektion sker det med hjälp av alla trillingar i Paris.
Vare sig du är medveten om det eller inte lever du i en värld som Pierre Cardin väldigt mycket bidrog till att forma, och vill man bryta sig loss ur den bör man lära av hans energi och maniska arbete. Vad han än gjorde – öppnade restauranger i Moskva eller lanserade nya kläder genom en visning i Gobiöknen – så skapade han ändå varje arbetsdag i sitt liv ett plagg. Det var så det började – grunden för allt släppte han aldrig.
Och så sopade han kontorsgolven själv.
Städare var en onödig utgift.
(Och i programmet talade vi också om Julian Assange, mat i Pompeji, om svenska klaner är framtiden samt ICA:s satsning på multikulti-mat.)