Branting och svarta soldater

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx … var och en på sitt sätt … viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i ”vänstern” … ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja … Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.

Kommentera