Remedios Varo: "Skapandet av fåglar" (1957). Min nuvarande smak för surrealistisk konst kan nog förklaras av de senaste veckornas sjukdomstillstånd ... men antagligen också av mitt återinträde i nyhetsflödet.
Det tjatas obegripligt mycket om vad vi kan och måste lära av den här pandemin. Och det tyckande skiktet i samhället arbetar hårt med att propagera för mer medel till just den form av verksamhet som håller dem själva med sockerlösning så att de orkar informera, kommunicera och framföra åsikter … och det de gör nu är att förklara för oss andra hur den verksamhet som är närande för dem också är livsviktig för oss.
Vilket förstås innebär att du dagligen kan läsa om att pandemin lär oss att vi ska satsa på dagis, teater, fossilfri ståltillverkning, hjälpmedel för handikappade, linbanor, bönpasta … listan är oändlig. Jag utgår från att de som propagerar för kostnadsfria tamponger och obligatorisk simundervisning numera också gör det med hänvisning till pandemins lärdomar.
Lite fascinerande är det att många anser sig kunna dra vittgående slutsatser om hur samhället behöver förändras med utgångspunkt från pandemin … när det samtidigt uppenbarligen är så att de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna har lite svårt att bli överens om vad det är för sjukdom vi står inför, hur den ska hanteras, botas och förebyggas.
Det är som om förslagsställarna på samhälleliga åtgärder lägger upp taktiken inför en match innan de vet vilket lag de ska möta (å andra sidan har ju just det hänt både en och två gånger i svensk idrottshistoria … så varför inte i det här fallet också …).
Men det kanske mest märkliga bidraget till genren ”nödvändiga lärdomar av pandemin” lästa jag i morse på DN Debatt. Där var det de två professorerna Bo Rothstein och Lennart Levi som under rubriken ”Pandemin visar på behovet av förändrad högskoleutbildning” förklarade att:
”Den högre utbildningen måste nu ta sitt ansvar för att i utbildningen av framtidens makthavare bryta med tendenser till anpasslighet i stället för kritisk tänkande, grupplojalitet i stället för samhälleligt ansvarstagande, kortsiktighet och destruktiv ekonomism i stället för ett perspektiv grundat på en genomtänkt etik.”
Men när unga människor kommer till högskolan har de redan formats av det svenska samhället i två årtionden – eller mer. Vi kan i det här fallet lämna frågan om vad det innebär för deras förmåga att att läsa, skriva och räkna och istället koncentrera oss på det Rothstein och Levi vill diskutera; alltså hur högskolan ska forma självständigt tänkande människor och ledare.
Framtidens ledare kan bara växa fram i ett samhälle vars grundval är respekt för arbete och kunskap, och där familjen är den grundläggande enhet som garanterar samhällets stabilitet … och flexibilitet (för alla, även dem som inte ingår i en familj). Ledare formas och utvecklas i samspel med andra människor, ett samspel som äger rum inom ramen för meritokratiska, hierarkiska strukturer som premierar intelligens, flit och integritet.
Ser det svenska samhället ut på detta sätt i dag?
Nej.
Och då spelare det ingen roll om Rothstein och Levy får fullmakt att skapa en ny ordning på universiteten.
Ledare föds och fostras i den verkliga världen. I arbete, familj, föreningar, skola.
De fostras inte i vår nuvarande vi-måste-alla-tycka-lika-och-ni-ser-mig-väl-nu-och tycker-om-mig-kultur. Ledare blir de som förmår gå mot denna kultur.
Ledare kläcks inte på högskolor. Ledare formas inte i en framtida miljö som den Rothstein och Levi beskriver där det är så att:
”… nästa generation beslutsfattare lär sig tänka kritiskt, etiskt och i system med fokus på mänsklig välfärd och planetens överlevnad. Ett sådant nytänkande, med bas i FN:s enhälligt antagna Agenda 2030, måste nu komma att prägla läroplaner och kursinnehåll.”
Luta dig bakåt. Fundera på ditt liv. Vad du vill ha ut av det. Grubbla på hur Sverige ser ut. Känner du då att du längtar efter framtida ”beslutsfattare” formade av ”FN:s Agenda 30”?
Grattis i så fall, och kul för dig.*
Vi andra får nog dock se oss om efter ledarskap och klokskap på annat håll.
Högskolorna ska ägna sig åt att ge dem som studerar där kunskaper så att de kan bygga gigantiska broar, bota cancer, ta oss till Mars och vidare.
De framtida ledarna däremot – eller ”beslutsfattarna” för använda Rothsteins och Levis favorituttryck – lär slipas och formas annorstädes.
*Det helt verklighetsfrånvända i professorernas förslag framgår till och med att två längre nyhetsinslag i statstelevelevisionens nyheter denna vecka.
Det ena handlade om hur Kina bryr sig föga om FN:s Agenda 30 och det andra handlade om at Indien bryr sig lika lite om denna agenda.
Men i Sverige ska vi programmera framtida ”beslutsfattare” efter denna agenda.