Att baka en hederskulturkaka och sedan plocka ut russinen

En man har heder om han upprätthåller ideal som gör att det kan bli obekvämt, olönsamt och farligt för honom. (Walter Lippman)

Det finns ingen hederskultur i världen som inte har regler och normer som ska göra människor civiliserade – även i västerländsk mening. Man ska hålla sitt ord, inte stjäla, vara gästfri mot främlingar och behövande, värna de svaga och man ska skydda kvinnors heder. 

Just det där senaste kan verka vara  ett märkligt utryck för en civiliserande regel. Detta eftersom ”skydda kvinnors heder” i Sverige förknippas med mord på kvinnor som genom sitt beteende anses ha skämt ut sin familj – därav steningar i Afghanistan och Pakistan, och det är därför kvinnor numera i Sverige kan dödas med 48 knivhugg eller genom att bli utkastade från en balkong. Men riktigt så enkelt är det inte.

Hederskulturers lagar påbjuder att du ska skydda både din familjs heder och kvinnors heder. I de gamla berättelserna från Balkan finns exempel på hur familjens överhuvud låter döda sin son därför att denne dragit vanheder över familjens namn genom att våldta en kvinna. Sonen har i dubbel bemärkelse dragit skam över sin familj. Han har inte skyddat en kvinnas heder utan tvärtom våldfört sig på henne och därmed begått det andra brottet; dragit skam över sin släkt.

Han måste dö.

Vi borde rimligen ha rätt många gravar grävda i dag på Järvafältet. Platser där man i all tysthet jordfäst unga män som förbrutit sig mot vad hederskulturen stadgar. Men senast jag passerade där såg jag inga tecken på något sådant.

Det finns inga hederskulturer som inte stadgar att unga ska visa respekt för äldre – även äldre som inte tillhör familjen eller klanen. Att ha barn som förorättar och hånar äldre visar att fadern inte är en man som har kontroll över sin familj, han är inte en man som kan upprätthålla de civiliserande normerna i hederskulturen. En man som ställs i en sådan situation kommer enligt sin kulturs rådande normer se sig föranledd att mycket metodiskt banka vett i skallen på sin avkomma. Efteråt kommer han lugnt att säga: ”om du tycker att det här gjorde ont, då ska du få se hur det kommer att kännas om jag en gång till får höra att du kallat din lärare för svennehora och sagt att du ska knulla henne”.

Jag gissar att om sådana bastonader i dag delades ut i förorterna – för skäl därtill finnes ju – ja, då skulle vi nog få läsa om det i tidningarna.

Men det är tyst.

Slutsatsen kan bara vara att pojkar och unga män som inte bara förolämpar utan också angriper äldre män inte straffas av sin familj för sitt brott mot hederskulturens lagar. Och det gäller också förnedringsrån.

Däremot kan man då och då i tidningarna läsa rapporter från rättegångssalar där släkt och anförvanter ger sitt stöd till någon ung man som står åtalad för våldtäkt eller rån.

Den fråga Dan Korn glider förbi i hela sin serie är: om det nu är hederskultur som reglerar många invandrares beteende – varför ser vi aldrig något av de i vår mening civiliserande delarna av dessa olika hederskulturer? Varför lever ingen efter dessa delar?

Se på Storbritannien där ett antal obegripligt stora pakistanska gäng som säljer brittiska tonårsflickor avslöjats – lever de pakistanierna efter pashtunwalis mycket hårda stadganden om vad man får och inte får göra i förhållande till kvinnor?

Att hålla sitt ord och att inte ljuga är viktigt i hederskulturen. Hur går det ihop med assistansbedrägerier? Märk väl att många hederskulturer har regleringar om att hela familjer som har medlemmar som drar vanära över stammen därmed har placerat sig själva utanför gemenskapen … om inte familjens överhuvud själv straffar sina familjemedlemmar.

Familjenamnet är viktigt i hederskulturen. Familjenamnet gör att du bär generationers arbete – och i strid vunnen ära – på dina axlar. Utan ditt familjenamn är du inget.

Själv har jag därför lite, lite svårt att förstå alla dem som i dag i Sverige håller sig med ett antal olika identiteter … fast de ingår i en hederskultur.

Det vi står inför är inte stora grupper som förhåller sig till sitt nya land och dess kultur med hjälp av olika hederskulturer. Det vi står inför är grupper vars medlemmar ofta är fientliga till och ser ner på det nya landet och dess kultur.

Och det innebär en helt annan situation än den Dan Korn vill att vi ska förhålla oss till.

Hederskulturer har oftast inga stadganden mot våld, tjuvnad eller våldtäkt när man ställs inför en fiende eller en kultur som man ser som underlägsen. Då kan man röva, våldta och härja fritt. Det skänker snarast ära åt familj och klan.

Den enda logiska förklaringen till det vi upplever i Sverige är att många av dem som anser sig vara bundna av sin hederskultur betraktar vårt land och dess invånare som ett territorium fritt att erövra utan att man känner sig bunden av de mer civiliserande delarna av sin egen hederskultur.

Nu bör vi förstås ställa oss frågan varför Dan Korn – och många andra skribenter – aldrig berör denna problematik? 

Förklaringen är enkel. Svenska intellektuella och kulturarbetare orienterar sig alltid efter vad som kan ge dem en utkomst. I Sverige innebär det att man måste se till att det man producerar och skapar är användbart för dem som kontroller pengarna – alltså måste man verka i linje med de av överheten fastslagna korrekta hållningarna.

I dag ser vi hur politikerna i Sverige samlas runt en gemensam ståndpunkt om hur de frågor vi här diskuterar ska hanteras; politikerna förklarar för oss att det här kommer att ta tid. Mycket lång tid.

Här ser därför en stor del av de intellektuella en möjlighet att göra sig behövda. De formulerar därför uppfattningar som ska skapa förståelse hos det arbetande folket för främmande beteenden. Dessa intellektuella förklarar att en gång i tiden misshandlade även svenskar sina kvinnor (och mor Stava i Minnemåla gick minsann med huckle på huvudet under slåttern 1847 så bråka inte om jihaber). De andra är innerst inne som vi, och om vi bara ger dem lite tid så kommer det som finns därinne i dem att frigöras.

Tålamod!

En speciell variant av den nyssnämnda sortens texter och studier är de där skribenten lägger ansvaret på Sverige och svenskarna; och de förklaras vara för dåliga på att informera om och kommunicera vilka seder, lagar och regler som råder i landet. 

Men hederskulturer har ju ofta stadganden om att man ska visa respekt för främmande grupper … såvida man inte befinner sig i fejd med dem. Råder inte fejd om man kommer utanför sitt eget territorium, sitt land eller till och med sitt närmaste grannskap – då iakttar man de regler som råder. Vi ställs återigen inför frågan – varför gäller det inte i Sverige?

Allt detta kommer bara att förstärka de främmande kulturernas känsla av att de står inför en svag, vek och till och med kanske döende kultur. 

Och på många sätt har de tyvärr rätt. 

Så vad gör vi?

(Som läsaren nu förstår kommer de i dag utlovade praktiska förslagen inte förrän i morgon. Dels var jag i dag tvungen att försöka gå till botten med den grundläggande felsynen hos Dan Korn, dels passar sig praktiska förslag bättre att publicera på en lördag).

Have your say