Två utställningar på Liljevalchs. I den ena försöker Jens Assur få oss närmare naturen, i den andra berättas det om hur Fredrik Robertsson beställer klänningar för miljonbelopp för att ikläda sig dem och finna sn natur.
När jag vandrar runt på Liljevalchs tänker jag hela tiden på igelkottar. Inte för att något av fotografierna jag betraktar visar Erinaceus europaeus utan just för att igelkotten inte finns med som motiv.
Utställningen jag vandrar igenom är fotografen Jens Assurs Privat natur. Ett mångårigt projekt som nu avrundas med denna utställning och en bok.
På morgonen har jag sorterat några rader i bokhyllan och börjat bläddra i en utgåva av Plinius den äldres naturhistoria. Noterar märkligt få anteckningar i marginalen. Fastnar vid dem om igelkotten.
Plinius påstod att igelkotten samlar på sig vinterföda genom att lägga sig bland äpplen som låg på marken som fallfrukt, därefter rullade igelkotten runt så att äpplena fastnade på piggarna, därefter tog det lilla djuret ett äpple i munnen och så vandrade det iväg till ett ihåligt träd för att invänta vintern.
Nu hade ju inte det där så mycket med verkligheten att göra, men själva bilden var väl så tilltalande att den levde kvar i århundraden och människor trodde faktiskt att igelkottar betedde sig på det sättet.
Till och med Charles Darwin hävdade att igelkottar brukade spetsa sin föda på piggarna och vandra i väg till sitt bo, han menade dock att det rörde sig om jordgubbar.
Det här är ett utmärkt exempel på hur vi mytologiserar naturen, och myterna avspeglar mer våra egna behov och vad som händer i våra själar än vad som i verkligheten sker bland buskar och träd i skog och trädgård.
På samma sätt är det med Jens Assurs fotoutställning. Han har rest vida kring med sin familj över jorden, och vill skildra dess möte med olika länders natur – och hur de som individer och familj utvecklas och påverkas.
Det blir mycket ökenlandskap (Namibia och Argentina), berg och klippor (Skottland, Schweiz och Italien), det är snö, mycket snö, samt lera och uttorkad jord.
Får jag veta något om naturen i de länder familjen besöker eller hur familjens medlemmar påverkas? Inte alls. Jag förstår att familjen Assur blir blöta, varma och törstiga beroende på var de befinner sig. Vad jag ska göra med den kunskapen vet jag inte riktigt.
Hela Assurs projekt bygger också på tanken om att det finns ett evigt och fixerat förhållningssätt mellan ”människa” och ”natur” – men så är inte fallet.
Vi är som individer kodade av den natur som format alla de släktled som föregått oss – och den naturen har också format den kultur vi lever i. Du blir en slags person om du härstammar från människor som levt i bergen, en annan slags person om de kom från slättland. Kustbor skiljer sig i mentalitet från dem som bebor inlandet. Granskog och lövskog skapar olika sinnelag. Problemet den moderna människan står inför är att hon väldigt ofta är avlägsnad från den natur som finns i hennes närhet – och det bandet kan inte återupprättas genom att man likt familjen Assur löser flygbiljett till Namibia eller Argentina.
Bara ett av 20 äpplen i Sverige äts upp, resten får årligen ruttna bort. Det motsvarar ungefär 265 000 ton. 95 procent av alla bär i de svenska skogarna får förmultna. Man önskar att Plinius och Darwin hade haft rätt om igelkotten – då hade all denna föda ändå till en större del tagits tillvara.
Hela utställningen är ett uttryck för en mental sjuka i dagens västerländska samhälle. Människor abstraherar sin vantrivsel i tillvaron och börjar laborera med lösningar som ligger långt bort från dem själva, typ: ”Vad jag behöver är mer naturupplevelser som en vandring i Dolomiterna eller att titta på späckhuggare i nordnorska vatten”. Man orkar inte betrakta det som finns omkring en därför att det är så förknippat med vantrivseln man känner. Man flyr till ett annat land, och från sin egen natur – både den egna mänskliga, och den omgivande.
Man ser inte det som finns runt omkring en, och noterar till exempel inte att igelkotten är en hotad art i Sverige (när såg du en senast?). Det finns de som tror att det beror på att romer äter igelkottar – vilket de förvisso gör om de fåt fatt på en. Enligt en urtida metod packas då igelkotten in i mjuk lera och steks sakta över öppen eld, när leran stelnat är igelkotten klar att förtära. Den stelnade leran knackas sönder och piggarna följer med. Men en gång i tiden åt inte bara romer igelkott – under medeltiden var igelkottskött inte ovanligt på borden i Frankrike, Italien och England och serverades med en sås gjord på vitt bröd, rött vin, rödvinsvinäger och ingefära. Igelkotten har försvunnit ur det europeiska kosthållet, men också ur naturen. På 1950-talet fanns det 30 miljoner igelkottar i Storbritannien, nu finns det mindre än en miljon.
I Sverige är den rödlistad, men ingen vet riktigt hur många igelkottar vi har kvar i landet, och hur stor minskningen är. SLU:s data bygger på information från fågelskådare som samlats till data som redovisas i Svensk häckfågelstaxerings nattrutter. Synnerligen osäkra uppgifter att utgå från, vilket också märks i SLU:s spekulationer; har grävlingarna på grund av milda vintrar blivit fler och käkat mer igelkott? Finns det en okänd sjukdom som decimerat igelkottarna? Är det robotgräsklippare som seriemördar igelkottar, eller klumpiga röjsågsanvändare?
När det gäller igelkottens framtid kan man kanske hoppas på att skönhetsindustrin börjar kämpa för att skydda det lilla sympatiska djuret. Förr trodde man att igelkottsbajs hjälpte mot tunnhårighet om man smetade ut det i hårbotten.
Vi bekymrar oss om naturen och miljön som abstrakta begrepp: ”Tänk på klimaaaaatet”!” – samtidigt som natur och miljö i vår egen närhet förändras och försämras.
Även på det området konstruerar Jens Assur ett problem i sin utställning. I en presentationsvideo åker han runt i Jämtland (dit familjen flyttat från Stockholm) och stannar då och då till vid en infart till skogen där det satts upp en bom med en skylt som förklarar att det är en privat väg. Detta leder till att Jens börjar förklara för oss att allemansrätten är hotad.
Men i den absoluta merparten av Sverige råder fortfarande allemansrätten, problemet är inte de där bommarna, problemet är att merparten av befolkningen inte rör sig i natur och skog – bortsett från under älgjakten eller i samband med en tur då och då för att hitta kantareller. Det är ointresset som är problemet, inte en och annan bom.
Vi avrundar besöket på Liljevalchs med en tur på utställningen ”Klänningen gör mannen”. Där uppvisas ett stort antal klänningar som beställts av för hans egen räkning av Fredrik Robertsson. I presentationen förklaras att:
”Han investerade i sin första kreation för knappt tio år sedan och har sedan dess låtit sy upp en enastående samling noga utvalda plagg som alla ursprungligen formgivits som damplagg, men som måttanpassats till hans kropp. Med sin iögonfallande, könsöverskridande stil har han blivit en stilförebild och musa på den internationella modescenen.”
Längre bort från naturen kan man knappast komma.