Kampen har alltid varit hård mellan s och v om vem som är mest välkomnande. Här har v mobiliserat hela riksdagsgruppen för att kollektivt bokstavera den korrekta linjen för oss.
Jag blir mer och mer övertygad om att de människor som oftast uttalar de där orden som ska vittna om hur mjuka, varma, medmänskliga, humana, solidariska och goda de är – att det är de människorna som i verklig mening i stor utsträckning saknar de egenskaper som de anser som så viktiga.
Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida hör till den gruppen – hur human han än framställer sig som i text efter text blir jag alltmer övertygad av att han saknar något väsentligt i sitt känsloregister – för att uttrycka det milt.
I sin ledare förklarar han följande:
1. Alaa från Syrien befinner sig i Khartoum i Sudan för att få visum till Sverige.
2. Hon har befunnit sig där i två år.
3. Hon har under hela denna tid inte sett sin fyraårige son.
4. Anders Lindberg kräver att Sverige skickar ner några byråkrater så behandlingen kan ske snabbare (kötiden är två år.) Alaa ska ju inte behöva vara skild från sin son.
Och jag fattar ingenting.
Det kan bero att jag – i motsats till – Anders Lindberg är uppväxt i en flyktingfamilj – barndomen bestod ofta i att man satt i ett hörn – (eller i mitt fall helst satt under bordet av någon anledning) och lyssnade på de vuxnas berättelser om hur man överlevt – och till slut kommit till Sverige – men det genomgående i de berättelserna var att familjen alltid höll ihop – det spelade ingen roll om det var juggar, ungrare eller italienare.
Om någon hade suttit med vid ett av de där samtalen och sagt att – jo, men jag lämnade barnet i Syrien och så tog jag mig till Sudan för att i åratal vänta på ett visum till Sverige – då skulle samtalet runt bordet tystnat.
Man kan också uttrycka det som så här – bortanför alla frågor om vad som är en korrekt flyktingpolitik eller inte; jag förstår inte en människa som lämnar sitt barn på det sättet. (Och om hennes förklaring blir att – men mitt barn har det bra och är i en trygg miljö – då uppstår ju följdfrågan – vad flyr du då ifrån? Och om ditt barn befinner sig i fara vad gör du 250 mil därifrån?)
Egentligen behöver man inte vara född av flyktingföräldrar för att ha samma uppfattning som jag – det räcker med att man har normala mänskliga känslor för sitt kött och blod – för att bli mycket fundersam inför Anders Lindbergs resonemang.
Men visst – i dessa tider får vi väl vänja oss vid att det är svårt för vissa individer att förstå – och utgå – från grundläggande mänskliga instinkter när de diskuterar politik.