Pier Paolo Paolini – genom att ställa sig utanför de läger som fanns i abortfrågan placerade han sig närmare ett riktigt svar.
När statstelevisionen ska ta upp frågan om abort gör de det givetvis genom att presentera en amerikansk pastor som är abortmotståndare samt en person som är dömd för mordbrand efter att ha utfört ett bombdåd mot en abortklinik. Nu är det ju inte så att en mordbrännare i sig behöver vara obegåvad. Min enda värdiga motståndare i schack på anstalten hade begått det brottet – dock var det inte en abortklinik han satt eld på.
Men just den här personen som statstelevisionen lyfter fram är en sådan som medströmsmedia alltid presenterar som en typisk abortmotståndare.
Man undviker nogsamt allt som komplicerar frågan. Man kunde kanske redan för några årtionden börjat ana att många fri-abort-anhängares tonläge skulle förebåda dagens hysteri på medströmsmedias ledar- och kultursidor – vad det än gäller; klimatet, corona, Trump, invandring.
Jag undviker själv helst att diskutera ämnet eftersom det huvudsakligen verkar dra till sig dem som saknar verklig vilja att söka efter en hållbar hållning. Jag har med åren blivit mer och mer övertygad om att en del av dem som deltar i debatten och förespråkar fri abort inte medvetet förenklar sin framställning av hur debattens fronter ser ut – de förmår helt enkelt inte föra mer komplicerade resonemang än vad de får till. De diskuterar liv, död och vad det innebär att vara människa som om de resonerade om storleken på hamburgare de ska beställa.
Min egen ståndpunkt är fortsatt den som jag uttryckte i den här kolumnen i Metro för 20 år sedan.
Om livets helighet
Det finns personer som bombar abortkliniker i USA. Det finns andra som mördar läkare och sjuksköterskor som utför aborter. Det visar att vissa dagar är Guds fabrik bara bemannad av praktikanter som monterar ihop hjärnorna fel vid det löpande bandet däruppe i himlen. Uppenbarligen fattas det också vissa väsentliga delar just de dagarna.
Resultatet blir människor med själar lika stinkande som trafikdöda grävlingar som legat i solen i två veckor. Detsamma kan sägas om dem i Sverige som försöker skapa ångest hos de som genomgår en abort. Men innebär det att rätten till fri abort är självklar? Jag vet inte. Abortförbudet har genom historien varit ett instrument för att förtrycka kvinnan. Hon har slavat i hemmet, på åkern, vid spisen och i sängen. Slaveriet förstärktes av att hon inte hade möjlighet att välja hur många barn hon ville ha.
Radikala människors kamp för kvinnans frigörelse har därför alltid, som ett självklart moment, haft kravet på rätten till fri abort. Men är det kravet lika självklart i dag? Och är det lika radikalt? Jag tror inte att det är så enkelt som att peka på att reaktionära och kvinnofientliga krafter är emot fri abort och sedan som en reflex säga att man är för.
När jag känner mig vilsen i politiken går jag till bokhyllan och letar upp Pier Paolo Pasolinis texter. Även om han var kommunist, så var han i första hand en enkel bondpojke från Friuli i Italien, och han var alltid misstänksam mot den etablerade kulturradikalismens självklara sanningar.
Under den stora striden i Italien mellan katolska kyrkan och de radikala om rätten till fri abort förvånade han alla med att ge röst åt sin vånda inför tanken på fri abort:
”Att livet är heligt är en självklarhet. Denna princip är till och med starkare än den demokratiska.”
För Pasolini finns det inget tvivel om att fostret är ett liv. Han fnyser med förakt åt alla matematiska diskussioner om när fostret blir en människa. Han hånler på samma gång åt alla som inte förstår att en nedsliten bondhustru i Podalen vill ha abort efter tredje barnet. Han förstår hur det varit.
Men det är inte det viktiga i hans text. Pasolinis ord bärs av en passionerad attack mot det nya Italien han ser ta form, ett land där sexualiteten är det viktiga och samlaget dyrkas parallellt med den egna karriären. ”Samlaget har blivit ett tvång”, konstaterar han bittert. Sex blir en motor i en industri som vill få oss att köpa mer. För att kunna genomföra ständigt nya erövringar måste vi konstant ha nya vapen, kläder, bilar och andra statusprodukter.
Det är där vi befinner oss nu — i det samhälle Pasolini anade före de flesta andra — en värld där varje individ är sitt eget universum och där den omedelbara tillfredsställelsen är det viktiga. En värld där vi är till för att konsumera. Barn kan i en sådan värld bli ett hinder och inte en möjlighet.
Återigen — för tydlighetens skull — jag vet att ingen begår abort utan vånda och ångest. Det är inget enkelt beslut. Men att så många ändå begår och genomgår abort visar att andra principer än den att livet är heligt har tagit kommandot.
Den totala friheten innebär i dagens samhälle bara att man underordnar sig krafter vars mål är att förvandla oss till produktionsfaktorer och konsumtionsapparater. Jag anser givetvis att varje kvinna har rätt till sin kropp och att forma sin framtid — ingen har rätt att bestämma i hennes ställe eller att styra över hennes val på något område. Men jag är inte säker på att rätten till fri abort är en rätt som styrker kvinnans position.
(Alla mina 220 kolumner i Metro finns samlade i en 800-sidig volym som du kan köpa här.)