I färd med att underteckna nödvändiga avtal.
Om ni hört ett lyckligt skrik om och om igen ljuda över nejden de senaste dygnen, och om ni undrar vem som tjoar “Ja! Ja! Ja!”, så är det inte som ni tror – det är inte Gudrun Schyman som jublar över rapporterna från Japan om att forskare med hjälp av två mushonor fått fram avkomma till dessa; närmare två dussin, till och med.
Så i framtiden riskerar vi män att bli litet onödiga – men det lär dröja, inser nog Schyman, därför är det nog inte hon som jublar.
Däremot kan det mycket väl vara någon som delar hennes ideologi, och som med sina tre “Ja!” signalerar och deklarerar sitt medgivande till sexuellt umgänge.
Personen i fråga har antagligen läst den debattartikel där Gaby Hinsliffs förklarar att det inte räcker med att kvinnan inte säger “Nej!”, hon måste säga “Ja!” med entusiasm. Självklart följer detta “Yes! Yes! Yes!” efter det att någon form av överenskommelse slutits, helst i undertecknad eller digitalt signerad form.
Nu är det ju lätt att göra sig lustig över detta – även om övergrepp mot kvinnor är en allvarlig fråga. Dock lär våldtäktsmän och sexförbrytare inte stoppas med formulär och appar (såvida man inte rullar ihop formulären till en tjock rulle, kör ner dem i halsen på våldtäktsmannen och kväver honom – vilket slår mig som en tilltalande idé).
Men allt skämtande i detta ämne gör att vi inte riktigt försöker förstå hur vi hamnat i en offentlig debatt där förslag om avtal och kontrakt för samtycke kan framföras, vilket visar att många inte riktigt förstår hur mycket människors mentalitet deformerats av två ideologiska strömningar.
Den ena är den mycket sentida varianten av socialdemokrati som anser att du som individ inte är förmögen att ta hand om dig själv, och som därför skapat ett genomreglerat samhälle som ska styra varje steg du tar.
Människor som växt upp i ett sådant samhälle blir aldrig vuxna, förmår aldrig föra sig eller läsa andra människors reaktioner. Samtyckesavtalen är en följd av detta, som om ett avtal skulle kunna överbrygga avståndet mellan alienerade, tafatta människor.
Men samtidigt finns ju en konkurrerande ideologisk strömning som hävdar att individen klarar sig själv: nyliberalismen. Men den leder till tanken på att marknaden löser allt och tanken på avtal och kontrakt blir därför väldigt, väldigt viktig.
Tanken på samtyckesavtal kan tyckas vara någon slags vänsterfeministiskt påfund – men idén skulle inte vara möjlig utan nyliberalismens genomslag – och den starka socialdemokratiska stat som skapar svaga människor.
Den starka staten drar nytta av vurmen för avtal, för det är ju den och dess byråkrater som ska utforma, uttolka och agera skiljedomare. Socialdemokratin – nyliberalismen – en oväntad förbindelse – som vi gott kunde klara oss utan.