Man ska inte döma hunden efter håren. Dock kan man nog oftast bedöma hundägaren efter vilken sorts hund han har.
Liksom man kan bedöma ett politiskt parti och dess ledare efter vem de utser till kulturminister.
En del påstår att utnämningen av Amanda Lind visar på socialdemokratins ointresse för kultur. Så är det inte riktigt. Löfven är väl mer som Billy Elliots farsa; typ – “Vad fan, vill grabben dra på sig trikåer och dansa balett? Är han bög? Vad är det för fel på att gå ner i gruvan?”
Till sist accepteras ju dock Billy – det är inget fel på kultur, tycker släkt och vänner – Dock är det något “för de andra”. Det är därför vi har en kulturminister som ser ut som Lilla My efter en semester på Jamaica.
Och Alice Bah Kuhnke var också ett exempel på att man valde någon som man trodde skulle tilltala “de andra”. Kvinna och svart. Antagligen låg denna inställning en gång i tiden bakom utnämningen av Leif Pagrotsky. Partiledningen tänkte: “Vem ska vi tillsätta för att tilltala de aparta människor som gillar kultur? Vi tar den där storskäggige judiska killen som är en tvärhand hög: “Öh, Leif, kom hit får vi snacka.”
Det viktiga hade förstås varit att utse en 60-årig kvinnlig bibliotekarie i glesbygd eller en bruksort till kulturminister. En som för en usel lön kämpar för att under usla förhållanden se till att böcker sätts i händerna på människor.
Men så blir det ju inte.
Vi befinner oss mycket långt från den socialdemokrati där Bengt Göransson var kulturminister.