Märkligt nog visar statsteve sedan länge min favoritserie “Hundra procent bonde”. En dansk serie vars ursprungliga namn nog är för danskt folkligt och vanvördigt för att användas i svensk television: “Bonderøven”.
Det har i några säsonger varit en lågmäld och humoristisk plädering för ett liv som innebär att man lär sig klara sig själv. När en av korna går till slakt lär sig bonderøven göra stövlar av huden. Hustrun min blir alltid lika orolig när jag orerar om lärdomarna från serien. Hon fruktar att jag ska återuppta mina kampanjer om att det är klart vi ska kunna hålla djur på torpet. Höns, åtminstone.
I den senaste säsongen är bonderøven uttalat subversiv, och han ger sig i en del avsnitt ut i samhället för att påtala modernitetens elände för oss.
Nyligen besökte han den anläggning där Danmark en gång producerade sina sedlar och mynt. Det är numera outsourcat utomlands, och bonderøvens vänner har köpt de fantastiska maskinerna billigt.
Bonderøven vandrar genom lokalerna, stannar upp, lyfter på kepsen, kliar sig i huvudet, och säger bekymrat: “En nation är inte en nation om den inte kan producera sin egen mat, tillverka sina egna pengar och om den inte kontrollerar sitt elnät.”
Dagen efter läser jag i tidningarna om hur Svenska kraftnät låtit utländska datatekniker ha tillgång till det svenska elnätet.
“Men so what?” skulle Bonderøven ha sagt: “Ni på andra sidan sundet gör väl ändå inte anspråk på att vara en nation?”