På DN debatt förklarar ett antal professorer för mig att en del åsikter i samtidsdebatten kan leda till: “Ett nedlåtande avvisande av folklig religiositet och vanliga människors världsåskådningar.”
Eftersom väldigt få i västvärlden upplever buddism eller hinduism som några problem (fast de borde kanske göra det) får vi väl anta att alla dessa professorer vill förklara för mig att det minsann inte är något fel på islam – och det formulerar de så här:
“Riskerar också att ge stöd åt xenofoba diskurser enligt vilken specifikt islamisk tradition utmålas som särskilt bakåtsträvande, och bland religionerna som den som är allra mest oförenlig med det sekulära och upplysta väst.”
Professorerna menar att vetenskap och tro inte alls är oförenliga utan understödjer varandra, och i begreppet “tro” inkluderas förstås islam. Och visst är författarnas verklighetsbeskrivning korrekt om man ur verkligheten väljer bort Turkiet, Saudiarabien, Iran, Irak, Jemen, Quatar, Pakistan, Syrien, Afghanistan.
Professorerna måste välja att strunta i dessa länder för de inser att det vore rimligt och vetenskaplig att anta att det som förenade alla dessa interneringsläger – alltså islam – spelade en stor roll för det lidande och den pina befolkningen i dessa länder får utstå.
Eller?
Nu menar jag givetvis inte att Koranens texter med alla dessa uttolkningar i sig är ensamt skyldigt till misären – men det är väl inte en alltför djärv hypotes att islam är en viktig komponent för skapandet och upprätthållandet av denna efterblivenhet.
Eller?
Alltså – islam leder inte per automatik till förtryck och på sikt till idiotisering av utövarna – men islam fungerar utmärkt som ett ideologiskt fundament i efterblivna och förtryckande samhällen. Islam har haft 1 500 år på sig att visa sin befriande kapacitet – och det enda den förmår bevisa är sin outtömliga potential att fungera som inspirationskälla för dem som vill skapa diktaturer.
Se islam som ett experiment, som fått genomföras ett obegripligt antal gånger. Och visst har det inom den kulturkretsen skapats till exempel stor lyrik. (Fast om vi ska vara ärliga – sett till tid och kulturkretsens omfattning är väl utfallet ändå ganska magert även på det området?)
Hur många tusen år till ska vi ge den religionen? Och om de får dispens för några seklers försök till, så bör vi nog sluta hacka på dem som anser att stalinism eller maoism är dåliga ideologier – ge dem också sisådär 15 århundraden på sig att bevisa sin förträfflighet – de fick ju knappt 50 år.
Är det meningen att vi ska köra något slags Mello-race för alla tokreligioner och kretinideologier – typ “Andra chansen”?
PS. På ett helt annat plan finner jag professorernas hållning obegriplig – och det är i själva försöken att förena tro och vetenskap: “En rationell religiös tro ger vetenskapen en fast grund.”
Jag fattar faktiskt ingenting av detta uttalande. Min egna kristna tro har inte det minsta drag av rationalitet över sig. Tro för mig är en fråga om uppenbarelse och under. Jag har ännu inte hittat den tabell, den ekvation eller utveckling av teorin om supersträngar som kan förklara mysteriet.
Har heller inget behov av en sådan förklaring.
I min dagliga gärning är jag dock så rationell, logisk och förnuftig som jag förmår.
Självklart innebär det att man lever med en motsättning.
Och?